Birger Schlaug har haft flera intressanta inlägg på senare tid om Vänsterpartiet. Intressanta, då de på ett övergripande sätt berör vad vi skall ha politiken till. Var gränsen går för individens rätt, och ansvar, bl.a. Funderingar som 1981 blev upprinnelsen till ett nytt parti, Miljöpartiet. Men som nu kanske bäst förvaltas av ett annat parti …
I ett av de här inläggen gör han en personlig reflexion över den avgående partiledaren som fastnade :
Jag uppfattar Lars Ohly som den mest demokratiska partiledare jag stött på under alla år.
På frågan vad han menade blev svaret:
Jag har uppfattat att Ohly varit mån om att lyssna på sitt parti, försökt hitta vägar till samförstånd. I debatter har han oftast, vilken väl t.om övriga partiledare harangerade honom för när han slutat, uppträtt på ett schysst sätt, inte haft för vana att medvetet misstolka vad meningsmotståndaren sagt, vilket t.ex är Björklunds stående retoriska knep. Det jag uppfattat från organisationer och andra är dessutom att han uppträtt schysst gentemot dem, inte märkvärdigt och uppblåst, vilket annars inte är en helt ovanlig företeelse.
Ideologier och ledare i all ära. Men bakom varje sådan finns det individer. Som kan/vill (eller inte kan/vill) leva upp till bekännelserna.
3 kommentarer:
Det är lätt att se vad man vill åstakomma, men svårare att se hur.
Vänsterpartiet gick hem i media under kongressen. Ska bli spännande att se vad dom kan leverera...
Håller med, upp till bevis.
Men en del av leveransen består i "rak i ryggen". Skulle bli väldigt förvånad om Sjöstedt duckar som Fridolin.
Att vara uppgiften mogen ?
En sak slog mig, när jag följde kongressen, att ett så litet part kan ha så många bra ledarkandidater. Framförallt när det största inte hade någon...
Skicka en kommentar