En farhåga som invadrarskeptiska personer ständigt återkommer till handlar om ökat antal våldtäkter och sexualbrott som ett resultat av invandring. SD gjorde 2009 en egen undersökning, som det tydligen blev mycket debatt kring.
Av BRÅ har jag erhållit deras officiella kommentar med anledning av de frågor som uppstod.
Eftersom den inte finns att tillgå på nätet har jag frångått principen att självsvåldigt plocka ut det som passar mina åsikter, utan återger den i sin helhet. Dock tagit mig friheten att hårdmarkera vissa stycken.
Tack för ditt meddelande per e-post. På senare tid har myndigheten fått flera meddelanden med frågor med anledning av en rapport från Sverigedemokraterna (SD) och den efterföljande rapporteringen i medierna. Nedan presenterar vi de klargöranden som utgör myndighetens svar på frågorna.
Objektiva uppgifter.
När företrädare för BRÅ besvarar frågor och gör uttalanden gör de det utifrån fakta och vetenskap, såväl sådana som tagits fram av myndigheter som av andra forskare i Sverige och internationellt. Uppgifterna som används har därigenom tagits fram enligt god statistisk sed respektive med vetenskapliga metoder och förhållningssätt, och genomgått granskningar av det slag som förekommer bland forskare på lärosätten och vid expertfunktioner av andra slag, som BRÅ. De uttalanden som BRÅ gör å myndighetens vägnar bygger således inte på deras personliga uppfattningar.
253 domar avseende våldtäkt.
I SD;s rapport undersöktes 114 domar avseende våldtäkt från 2009. Fler har frågat BRÅ hur många sådana domar det totalt sett var det året, vilket föranlett myndigheten att hänvisa till den officiella kriminalstatistiken där det framgår att det avkunnades 253 i landets tingsrätter beträffande våldtäkt och grov våldtäkt år 2009. En del har också frågat om det går att dra slutsatser om invandrarnas andel av den faktiska våldtäktsbrottlsigheten utifrån de 114 eller 253 fallen, varvid BRÅ har meddelat att det inte är möjligt. Den faktiska våldtäktsbrottsligheten är betydligt mer omfattande, samtidigt som det är okänt hur omfattande den är. Därför går det inte att med någon säkerhet bedöma fördelningen avseende gärningsmän av olika slag i den faktiska våldtäktsbrottsligheten. Därtill kan inte uppgifter långt in i processen som omfattar en bråkdel av alla faktiska fall tas som utgångspunkt för en beskrivning av alla faktiskt förekommande fall.
Datakällor.
Den svenska officiella kriminalstatistiken som BRÅ löpande sammanställer och publicerar bygger enbart på uppgifter som samlas in digitalt från ärendehanteringssytemen vid myndigheterna i rättsväsendet. Statistiken är mycket omfattande och finns tillgänglig på www.bra.se. Uppgifterna som ligger till grund för statistiken innehåller mycket information om brotten och hanteringen av ärenden. De uppgifter om personerna (gärningsmän och i mindre utsträckning brottsoffer) som finns tillgängliga och som används i statitiken är kön och ålder, som framgår av personnummer. Alltså redovisas inte uppgifter om invandrarskap eller andra personomständigheter (som civilstånd, ekonomiska förhållanden eller utbildningsnivå) vid sidan av kön och ålder. Av den anledningen går det inte att utläsa ur kriminalstatistiken hur stor andel av de misstänkta, lagförda eller dömda, som har invandrat till Sverige.
Det är därutöver möjligt att genomföra specialstudier där uppgifter från kriminalstatistiken samkörs med personuppgifter från andra register, för att studera relationen mellan brottslighet och exemplevis arbetslöshet, utbildningnivå eller för den delen invandring. BRÅ genomför ofta sådana studier med jämna mellarum även om invadrares brottslighet, se exempelvis Rapport 2005:17. Uppgifterna i kriminalstatistiken är också tillgängliga för till exempel forskare, som kan genomföra de studier de önskar inkusive samkörning av olika slag.
Invandrares överrepresentation.
Forskningen har under lång tid visat att i princip alla mindre starka och i den meningen missgynnade grupper i samhället påvisar en högre registeread brottslighet än motsvarande starka och mer gynnade grupper. Det gäller ekonomiskt svagare grupper jämfört med ekonomiskt starkare, det gäller lågutbildade jämfört med högutbildade och det gäller således även invandrade personer jämfört med personer som är födda i Sverige.
Förhållandet gäller över i stort sett hela fältet av traditionell brottslighet (stöld, våld, hot m.m) i den registrerade eller på annat sätt noterade brottsligheten , och det gäller alltså även sexualbrott som våldtäkt.
Överrepresentationen är olika stor beroende på hur man mäter personernas brottslighet (exempelvis i anmälningar, misstänkta brott, dömda för brott, dömda till fängelse) och vilka man räknar som invandrare. Det gör att det är svårt att på ett klargörande sätt tala om specifika nivåer.
I BRÅ:s senaste studie från 2005 var överrepresentationen mätt utifrån misstankar om fullbordad eller försök till våldtäkt under ett antal år i storleksordningen 5 ggr jämfört med dem som var födda i Sverige med svenska föräldrar, medan överrepresentationen var var lägre för många andra typer av brott. Till bilden hör att det endast handlar om cirka 0,22 procent av den invandrade befolkningen som misstänks för våldtäkt. Följaktligen hade 99,78 procent av invandrarna inte misstänkts för våldtäkt. För de inrikes födda med svenska föräldrar var motsvarande nivå 99.96 procent. Det faktum att det rent statistiskt är så ovanligt förekommande med våldtäktsmisstankar i de båda populationerna, och att flertalet infödda och invandrade inte misstänks för brott, gör att invandrarskap inte får ett särskilt högt förklaringsvärde (andel av variationen i brottslighet som kan förklaras av invandrarskap), även om om överrepresentationen för en statistisk lekman kan framstå som hög.
Om analyserna i istället gäller domar finns det än sämre förutsättningar att dra slutsatser på analysnivån ” alla faktiska våldtäkter som begåtts”, eftersom domarna gäller förhållanden så långt in i rättsprocessen och därmed är få. Det finns anledning att utgå ifrån att de få domarna inte är representativa för för det betydligt större antalet faktiska våldtäkter som begås.
Diskriminering i rättsprocessen
Inom forskningen har man identifierat risker för att personer som inte tillhör majoritetsgruppen löper större risk att misstänkas, utredas och lagföras för brott och att inte få sin sak lika väl prövad som personer i majoritetsgruppen. Det behöver inte handla om medveten diskriminering, utan kan bottna i sådant som olika kunskapsnivåer, språkförbistring, att olika sätt att uppträda kan påverka trovärdigheten osv. På regeringens uppdrag tog BRÅ fram rapporten Diskriminering i rättprocessen (2008:4) som ger en introduktion till frågeområdet och innehåller många referenser för den som vill läsa mer.
Ökat antal anmälda våldtäkter.
År 1990 anmäldes cirka 1400 våldtäkter i Sverige, år 2009 nästan 6000 våldtäkter. I den forskning som finns tillgänglig lyfts framför allt den stegvisa utvidgningen av den straffrättsliga definitionen av våldtäkt fram som förklaring till ökningen. Utvidgningarna har följts av att fler fall rubriceras som våldtäkt än tidigare, bland annat på bekostand av andra rubriceringar som sexuellt utnyttjade.
Sedan länge, och under senare år mer intensivt, har samhället verkat för att synliggöra sexuellt våld, för att på så sätt kunna motverka den och bistå dem som drabbas. Det har tagits mängder av initiativ, och för att bara nämna en förändring finns det idag många kvinnojourer runt om i landet som utsatta kvinnor kan vända sig till. Många bedömningar talar om att dessa åtgärder sammantaget har bidragit till att minska toleransen för utsatthet och att fler idag anmäler det som de drabbats av. Icke desto mindre har BRÅ i sina analyser framfört att det inte är otänkbart att delar av våldtäktsbrottsligheten trots allt har ökat, bland annat som en följd av förändrade umgängesmönster med med fler tillfälliga möten och kontakter människor emellan (se exempelvis rapport 2008:13). Men den kraftiga ökningarna i statisitken över anmälda våldtäktsbrott totalt sett bedöms främst ha de ovan nämda orsakerna.
Internationella jämföresler av våldtäktsbrottsligheten.
Antalet registrerade polisanmälda våldtäkter är relaterat till folkmängden i Sverige högre än i andra europeiska länder, vilket dock inte kan tas som intäkt för för att den faktiska våldtäktsbrottsligheten är mer omfattande än på andra håll i Europa. Inom forskningen är man överens om att det inte går att bedöma och jämföra de faktiska av våldsbrott eller sexualbrott mellan länder genom att jämföra antalet polisanmälda brott eller andra uppgifter från ländernas kriminalstatistik. Skillnderna mellan ländernas rättsystem och systmem för att skapa statistik över t.ex polisnamälda brott är nämligen stora.
För det första har vi i Svrige en påtagligt vid juridisk definition av vad som är våldtäkt som gör att fler gärningar i Sverige bedöms och registeras som våldtäkt än i flertalet andra länder. För det andra lägger vi i Sverige på ett mycket tidigt stadium i processen ner ovanligt mycket arbete på att registera alla fall som kan misstänkas vara våldtäkt, vilket gör att vi även räknar med fall som senare visade sig vara något annat sexualbrott, inget brott alls osv. Vi registerar också alla enkilda gärningar, inte bara det senaste tillfället eller huvudbrottet. I många andra länder väntar man och sorterar bort många sådana fall från statistiken, för att de inte har valt lika snabba och omfattande system för att registera brott och skapa statistik som i Sverige. Det är inte bara på våldtäktsområdet som det här skillnaderna märks. På framförallt hela området brott mot person utmärker sig Sverige genom att registreringen av brott är mer extensiv än i flertalet andra länder i Europa. Det är sådant som exemplevis ligger bakom att det exempelvis registeras tio gånger så många fall av misshandel i Sverige som i Grekland, som är länder är länder med liknande befolkningsstorlek. De svenska siffrornan i statistiken över anmälda brott ser alltså värre ut än i andra länder. Det får också det svenska rättväsendets prestationer att se sämre ut eftersom det i princip med autoamtik innebär att lägre andelar brott klaras upp och leder till dom.
Istället för att titta på statistiken över antalet anmälda brott, som i alla fall bara visar en del av det faktiska antalet brott, rekommenderar brottsforskare istället jämföresler mellan länder utifrån stora frågeundersökningar till allmänheten, så kallade offerundersöknigar. Just sexualbrott som våldtäkt är i för sig inte lätt attt undersöka genom offerundersökningar, eftersom det handlar om känsliga erfarenheter och för att synen på sexualbrott skiljer sig åt mellan länder. Men i den återkommande offerundersökningen (ICVS) som finns tillåter grundläggande jämförelser mellan nivåer av utsatthet för sexualbrott i tio europeiska länder ligger inte Sverige högst, som i anmälningsstatistiken (BRÅ rapport 2008:23) Sverige återfinns nära medelvärdet, vilket Sverige också gör när det gäller misshandel och hot, trots att landet jämfört med andra länder har så många sådana anmälda fall.
Ja, sällan är det svart eller vitt.
