Mr Ego

Kognitiv beteendeterapi skördar stora framgångar. Fundera inte så mycket på den bakomliggande orsaken, utan förändra beteendet istället, låter det enkla receptet. Det fungerar klockrent på fobier och tvångsmässiga beteenden. Och ett antal tjejer och killar med anorexi har nog KBT:n att tacka för att de är i livet.
Naturligtvis kan man hitta invändningar. En kan vara att KBT egentligen handlar om att hjälpligt lappa och laga, för att folk skall hålla sin plats i produktionsledet. Istället för att på ett mer genomgripande sätt försöka förstå varför så många mår så dåligt.
I vintras köpte jag tre KBT-sessioner. Vad tänkte du i det ögonblicket ? Vad kände du ? Vad gjorde du ? Vad händer om du nästa gång istället....o.s.v.

Så länge jag levt har jag varit inriktad på projekt. På kort sikt, på lång sikt, små och stora. Mår bäst när jag är mitt uppe i ett stort projekt. Oro och ångest infinner sig ovillkorligen när jag inte har något. Till stor del har det handlat om förverkligande och bekräftelse. Men inte enbart ?

Den här läggningen gör en till mer eller mindre asocial. Och mer eller mindre odräglig/omöjlig att leva med.
I min närhet ser jag de som lyckas få med omgivningen eller partnern på tåget, som får det att se ut som att det här är vad vi alla vill. Det har jag aldrig lyckats med. Utan jag genomdriver ensam mina projekt, och framstår med rätta som en oerhört egotrippad varelse. Egotrippad och egocentrisk. Men inte nödvändigtvis egoistisk ?
När jag håller mitt klena försvarstal så brukar det handla om att man inte kan göra om sig, att ingen KBT i världen rår på projektegon, att det kanske är oansvarigt att bilda familj när man är så upptagen av sig själv. Och att jag själv aldrig vill hindra någon annan från att genomdriva sina projekt.

Två veckor i Ghana kanske lämpar sig för att gå en ny match mot mr Ego ?