Lisa Gålmark har skrivit en riktigt spännande artikel om hundar. (FT)
Om förhållandet mellan människor och djur.
Om dominans, uppfostran och belöningar.
Ett experiment refererat i tidningen Time på 1990-talet visade att hundar som behandlades som katter från valpstadiet, och katter som behandlades som hundar från ungstadiet, blev som de behandlades. Katten blev ”hund” och hunden blev ”katt”.
DNA som förutbestämd lera möjlig att knåda i olika former. Kanske visade djuren artus – en socialt konstruerad artroll i analogi med genus. Troligen mådde hundarna bättre än katterna. Kattliv hos människor betyder i allmänhet större chans till frihet. Röra sig i den egna gångarten, ströva över långa avstånd, följa spår, leka och nojsa, utöva sex, para sig, slåss med artfränder. Nyttja och njuta sina artbestämda sinnen i relation till andra.
En kultur med hundar i ständigt koppel vittnar om en patriarkal karaktär hos en civilisation, dess disciplin och kroppsförakt.
I tidskriften Filters marsnummer intervjuas pedagoger i färd med en revolution. De kvinnliga tränarna hakar i en ickevåldspraktik från 1970-talet representerad av hundpsykologer som Anders Hallgren och Åsa Ahlbom. Händelsevis ännu ignorerade av svensk teve. I den nya hypereffektiva inlärningen tarvas ingen hierarki whatsoever. Ut med dominans, halsryck, nej och fy (se sajten canis.se). Hundarna kan fostras och formas av vem som helst – med uteslutande belöningar.
Lockande. Och vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar