Sexsomni

Grundregeln för all rättskipning är att skulden måste bevisas, bortom allt rimligt tvivel, inte oskulden. Dvs, hellre felaktigt fria en skyldig än fälla en oskyldig. Jag tycker det är en djupt sympatisk och väldigt bra princip. Men den håller inte om  den anklagade kan komma undan med en påhittat ursäkt som inte med säkerhet går att motbevisa. Då har rättsväsendet gått på en mina.
Vad jag förstått av experterna på sexsomni (sex i sömnen) som nu yttrat sig ( med anledning av avslöjanden att ett flertal anklagade våldtäktspersoner friats genom att hävda att det skett i sömnen) så är sexsomni inte ett isolerat fenomen utan del av mer omfattande sömnstörning, som kan diagnosticeras med olika tester. Men den vetskapen räcker tydligen inte juridiskt. Vilket i förstone låter märkligt men egentligen är logiskt, om man håller på principen att man inte skall behöva bevisa sin oskuld : Om testet utfaller positivt, dvs man kan visa att den anklagade lider av en sömnstörning som innebär att man kan begå handlingar i sömnen så friar det bara den som redan på förhand är friad. Om testet omvänt är negativt så anses det inte tillräckligt starkt bevisa att den påstådda sexsomnin är påhittad. Och därmed har minan briserat.
Återstår bara att förflytta gränsen för vad som skall betraktas som "utom allt rimligt tvivel" ?
Alternativt hoppas mer på ett allmänt rättsmedvetande där den som gjort sig skyldig, till vad det månde vara, också är beredd att erkänna i sin skuld. Men det är förstås naivt.

Sveriges Radio