Blev så himla glad när Bob Dylan äntligen hörde av sig. Och det visade sig att alla (utom möjligen Ulf Lundell) hade fel.
Men det var inte bara det, det var något mer som framkallade den där glädjen, som var så himla uppfriskande.
Kopplar in förnuftet som får i uppdrag att reda ut vad känslorna har förmedlat. Och det, förnuftet alltså, kommer fram till att den timide och humoristiska Dylan har dragit ner byxorna på den otåliga, konspirations-älskande och alltid dömande västerlänningen.
Tack för den lektionen/uppvisningen.
Dylan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar