P1 är makalöst, närhelst man sätter på så är det något spännande.
Nu blev det, hemkommen efter en jobbig jour, OBS kulturradion klockan 13.15. Hamnade mitt i en betraktelse om Camus, med anledning av att det är hundra år sedan hans födelse. Tänkvärt, om humanism, om att finnas till för andra.
Måttlösheten, galenskapen och oordningen är vad Camus försöker rå på. Den yngre författaren skrev Myten om Sisyfos, om varför du inte ska döda dig själv – den äldre författar Människans revolt om varför du inte ska döda andra. Den sistnämnda ges ut 1951, ett försök till bokslut, en filosofisk haverikommission som frågar: Varför lidande? Varför grymhet? Vi vill ju inte ha det? Revolten, menar Camus, är nödvändig och en del av vårt väsen. Den gör för självbestämmandet vad framkallningsvätskan gör för silverfotot: ”Varför skulle man gå till revolt, om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara?” skriver han och kommer med en radikal definition: i revolten finns ett mått, en gräns som inte får överskridas. Rebellen är i förstone egoistisk och agerar efter egna behov men revolten måste omfatta samma mjuka värde som finns inom varje medmänniska: ”Slaven som reser sig mot sin herre har inte till syfte att förneka honom i hans egenskap av levande varelse. Han förnekar honom i egenskap av herre.” Jag + revolt = vi och det är vad Camus menar när han parafraserar Descartes och skriver ”Jag revolterar, alltså finns vi till.”
Gå inte framför mig, jag kanske inte följer efter.
Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder dig.
Gå bara bredvid mig och var min vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar