" Arga doktorn "

Hamnade snabbt i etiska dilemman efter cykelvurpan.

Tar mig för egen maskin från olycksplatsen till närmsta sjukhus, låser fast cykeln och anmäler mig i receptionen. Så långt allt väl.
När en timma har gått utan att något händer så tjatar jag mig till den röntgenundersökning som naturligtvis behöver utföras. När ytterligare två timmar gått och tummen blivit skrämmande svullen kommer äntligen akutläkaren. Han konstaterar att det krävs en operation, och ringer ortopeden, som lovar infinna sig. Då får jag panik. Inte för operationen, den förutsåg jag redan på Hornsgatan, utan oron för hur fel det här kan bli. I min värld spikar jourhavande ortopeder höfter,  en krossad tumme skall skötas av handkirurgen. När akutläkaren har gått rannsakar jag min övertygelse att alla har samma rätt till bästa tänkbara vård. Sedan greppar jag telefonen och ringer en vän. En halvtimma senare sitter jag framför en erfaren handkirurg, och känner en oerhörd lättnad. Hon förklarar skadan, skriver remiss för skiktröntgen, ordnar sängplats på avdelningen och operationsanmäler. Klapp, klapp, klapp.
Jag har kanske inte tagit någon annans plats, men definitivt blivit särbehandlad.

När min kirurgbana är till ända vill jag vara "den arga doktorn", som smyger omkring och ser till att alla, snabbt och smidigt, slussas fram till rätt vård. Klapp, klapp, klapp.

Arga doktorn