Jag har sett den ensamme mannen någon gång i veckan ända sedan vi flyttade till Hammarby 2005. Med slitna kläder, några plastpåsar och raska steg, på väg mot nästa papperskorg. Haft svårt att få kläm på hur illa ställt han har det.
I morse var vi på samma färja över sundet, och jag fick äntligen stilla min nyfikenhet. Det var inte riktigt som jag trodde.
Inte är han en av de hemlösa, utan bor i samma lägenhet på Bondegatan sedan 1970. De andra äger, jag hyr.
Efter 27 år på Riksbankens tryckeri är han pensionär. Pensionen räcker inte riktigt, därför promenerar han på förmiddagarna och letar burkar, bär, tidningar, och annat som drygar ut. Burkarna inbringar i genomsnitt 100 kronor om dagen, på somrarna kan det bli 2-300. Alkohol till husbehov hittar han också, åtskilliga vinboxar är halvfulla, somliga burkar är oöppnade. Idag är den ena kassen full med svamp från skogen bakom skidbacken. Där är det ingen som letar.
Vi gör sällskap genom Barnängen, och det blir några burkar och en tidning till i utbyte.
Där bor jag !, säger han stolt, och pekar upp mot ett fönster med mycket blommor och rullgardinen halvt nere. Hej då !
Lite längre upp på Bondegatan står en man som jag såg på avstånd under gårdagens disputationsfest. Nog är det lite märkligt att han står här nu. Men så är det. (X)
Jag går fram och hälsar, och tackar för alla tänkvärda artiklar i Dagens Nyheter under åren.(X)
Ibland får man uppleva mycket på en kvart. Bara så där.
Taoism ? Jo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar