Cyklar på Ekerövägen fram mot Tappström, en långsam dragspelsbuss segar sig om , men inte fortare än att jag ställer mig upp och försöker haka på. Då är det något som fladdrar till framför hjulet. Får en ögonblicksbild på näthinnan, av en tilltufsad talgoxe på väg mot asfalten. Vinglar till utan att tappa balansen, och cyklar vidare. Men bara en kort stund. Hur gick det för den lilla pippin ?
Kommer plötsligt att tänka på några rader från en lathund i medicinsk etik av PC Jersild, som jag läste i häromdagen.
Att döda någon är värre än att plåga någon. Kan det någonsin vara tvärtom?
Om det fanns något sådant tillfälle kunde Eleven inte komma på. Mästaren frågade då:
- Om du träffar på en överkörd ekorre här strax intill vid vägrenen. Låt säja att hjulet krossat underkroppen, men att den stackaren fortfa- rande visar livstecken. Vad gör du då? Jo du letar upp en lagom stor sten och slår den i huvudet på djuret. Eller hur?
Cyklar tillbaks, på fel sida av vägen. Känns som om bilarna går in för att köra över mig, upplever mer än vanligt vilken omänsklig tingest motorburen trafik är.
Den lilla talgoxen ligger på vägen, den har blod i munnen men ser vaken ut, och andas fortfarande. Bilarna tutar. En lagom stor sten.
Irrar omkring i en evighet innan jag hittar en lagom stor. Tar den lilla från asfalten, lägger den i vägrenen, och gör min plikt. Ett hjärta slutar slå, ett bultar väldigt hårt.
2 kommentarer:
Det svåra är inte att ta beslut om att avliva i den situtionen. Det svår är att göra det.
Frågor. När du bankade till pippin, vad gjorde du sen med den?
Och Hade du kunnat förutspå att pippin skulle komma?
/ Realist
Den fick ligga kvar under "gravstenen".
Vet inte om jag förstår den frågan. Förutspå i betydelsen förutse ?
Det spontana svaret är nej. Jag cyklar på utsidan av den höga bussen och min sikt från det hålllet fågeln kommer är helt skymd, jag ser inte fågeln förrän den redan har blivit påkörd.
Men med tanke på de diskussioner vi tidigare har haft kan man lyfta blicken från vägbanan.
När saker och ting inträffar till synes oväntat händer det inte så sällan att jag i efterhand kan konstatera att det föregicks av ett svårfångat obehag. Att vara "uppkopplad" som Jan Cederquist kallade det. Intuition. Någon slags speciell känsla fanns det vid det här tillfället, som hade att göra med(?) att bussen bar sig lite märkligt åt, på något vis. Var det "tecknet" att något var i annalkande ?
När man cyklar blir man ständigt påmind, och beklämd över, hur lite vi bryr oss om andra levande varelser utmed vägarna. Vissa turer kan man bevittna fyra-fem överkörda djur. Strax efter fågel-incidensen var det på håret att en ekorre gick samma öde till mötes, men den vände mitt på vägen.
Den här lilla episoden belyste för mig hur lätt det är att bara vara rationell på avstånd, men att starka känslor väcks när man kommer nära, även om det bara handlar om en liten fågel. Jag hade verkligen hjärtklappning.
Kommer ihåg för några år sedan när vi bevittnade en liten sothöneunge som skulle avlivas av en främmande sothönehona (skrev visst om det). Vi pratade om det länge efteråt.
Vill man dra tunga växlar på det här resonemanget så kanske man kan ifrågasätta våra möjligheter att över huvud taget bry oss och solidarisera oss med varelser långt borta ?
Skicka en kommentar