Klockan har blivit nio och de första prognoserna talar för att SD tar sig in i riksdagen. Hua, hua.
Känner ett behov av att lyfta blicken, och se bortom 500-lappar och inskränkt människosyn.
Kröp in på bio Rio i eftermiddags för att se Into eternity. En dokumentärfilm om det första gravkammaren i finska Onkalo för kärnavfall. En fem kilometer lång tunnel 500 meter ner i marken som skall byggas under det närmaste seklet.
Hittills har världen samlat på sig 250.000 ton kärnavfall. Ett avfall som kommer att vara livsfarligt i ytterligare 100.000 år.
Hundra-tusen år. H-u-n-d-r-a-t-u-s-e-n å-r .
De finska ingenjörerna känner ingen oro. Men för varje ny fråga som regissören Michael Madsen ställer blir det uppenbart hur absurt alltihop är. Det blir nästan komiskt när ingenjörerna skall spekulera i hur vi skall försöka tala om för eventuellt levande varelser i en så avlägsen framtid att "borra inte här". Vad talar de för språk ? På vilken kunskapsnivå befinner de sig ? Osv, osv. Kanske bäst att försöka glömma vad som grävts ner i berggrunden, är några av de kloka gubbarna inne på.
Och sen kommer det tafatta medgivanden att det t.ex är alldeles omöjligt att uttala sig om vad en istid, som helt säkert inträffar inom 100.000 år, kan göra med bergrunden.
Det här vansinnet skall ställas mot våra grundläggande behov och alla oräkneliga, mindre vansinniga, alternativ att lösa vår energiförsörjning.
Snälla, alla ni som tycker att kärnkraft är en harmlös ren quick-fix - se Into Eternity.
(SKB)
(Filmklipp)
BILD: Ingången till gruvan i Onkalo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar