Lustpunkten

Den här sidan är fylld till bredden med citat av människor som tänkt något liknande som jag själv, men som formulerat det så bra att jag istället för att formulera om det med egna ord tillstår mitt tillkortakommande och återger visdomen ordagrant.

Så när det nu drar ihop sig till nyårsfrågesport blir det följdriktigt ett citat.
Vem har uttalat följande, någon gång under 2006 ?

Skolan har har en förmåga att döda lusten att lära och politikerna har en övertro på utbildning som lösning på alla samhällsproblem. Vi använder oss inte av den kunskap vi har och det som är viktigt går aldrig att mäta.
Om information passerar lustpunkten i hjärnan så fastnar det. Man lär sig för att det är kul-och det behöver inte ske i skolan.

Pris? Självklart! Två biobiljetter.

Good-bye Lance

Där satt den ! Vi har kämpat i timmar. Den extremt pretentiösa och fullständigt missvisande profil-bilden på Lance Armstrong är nerplockad, och nu förvisad till detta inlägg.
Det var sannerligen inte min förtjänst att bildbytet lyckades, Åsa har all ära av att de motspänstiga cybergudarna besegrades. Tack!
Även om den här bloggen mestadels är medelålders-inåtvänt-självupptaget-vända-ut-och-inpå-grubblerier, kan man ju alltid göra sken av att det är något annat. Eric-på- väg-bloggen har därför bytt namn till det mindre neurotiska (?) Tour d´Afrique.

Bien venu !!

Narcissus

Karin Thunberg skriver tänkvärda, mänskliga, krönikor i Svenska Dagbladet. Idag handlade det förstås om nyår och löften inför det nya året. Hon menar att stora beslut tas inte på givna klockslag, i champagnerus. Utan de blir tagna när tiden är mogen.

Häromveckan skrev hon några rader rader som passar väl in en vankelmodig dag som denna.
Karin Thunberg träffade Alice Timander i samband med hennes 90-årsdag. Foajéernas drottning berättade allvarsamt att hon aldrig känt sig älskad, på riktigt. Thunberg skriver:
Efter vårt möte har jag tänkt mycket på människans behov av spegling, bekräftelse. Att det egentligen inte spelar någon roll hur duktiga vi blir, vilka storverk vi utför. Har vi en narcissistisk störning, som det heter på fackspråk, är det som att hälla vatten i en brunn. Den blir aldrig full, hur mycket vi än ränner fram och tillbaka och skvätter duktighet i den. Kraven är bottenlösa.

Ja,nog är det så.

Lonely doctor

Inte helt oväntat kommer den smygande, känslan av osäkerhet och overklighet. Allra helst denna gråmulna lördagjour, som skall föreställa sista arbetsdagen på fem månader.
För att späda på osäkerhetskänslan värker det oförklarligt i höger knä.

Bläddrar fram och tillbaka i deltagarlistan, som kom för några dagar sedan.( www.tourdafrique.com -profiles ). Tjugofem entusiaster i åldrarna tjugo till sjuttio. Från lite varstans, som Canada, USA, Nya Zeeland, Sydafrika, Holland, Tyskland, England, Skottland, Kenya. Och lilla jag från Sverige.
Många ingenjörer och affärsmän, en hästfysioterapeut, men tyvärr ingen mer läkare.
Douglas från Kenya är blind och skall ha Joash som ledsagare.
Tom, Howard, Christopher, Janet, och Andrew verkar ägna sig på heltid åt äventyr.
Gerhard, Pierre och Sean verkar ha en (mer) avslappnad inställning till den ovanligt långa cykelturen.
Gerhard, som är pensionär från Hamburg, skriver förtröstansfullt - " my wife, my two daughters and two stepsons support my participation in Tour d Afrique ".
Lucette åker för Velo Nord-Sud, som samlar ihop cyklar till fattiga länder.
Marc Coté är lärare i bl. a internetanvändning, så honom kan man följa på på satellitbilder. Häftigt !

Patrick från Kapstaden funderar ungefär som jag själv, denna mulna lördag - Vad har jag egentligen gett mig in på ?

Dunkel

På bloggen bör man tänka sig för, och ta hänsyn till vem man kanske sårar. Skrev jag på julafton, appropå krönikör Clemens.
Idag, på annandagen, låter det fortfarande mycket rimligt. Men, som vanligt, så kommer mer tystlåtna funderingar långsamt krypande, och gör sig påminda.
I den lilla världen visade det sig att min dotters bästa kompis kände krönikörens numera välartade son.
Om jag vetat att dotterns bästa kompis kände krönikörens välartade son, hade jag då skrivit annorlunda, eller rentav hejdat mig ?

Vad man väljer att skriva , för sin egen eller andras skull, är nog delvis höljt i dunkel.

Clemens

Som novis i skrivarbranschen konfronteras jag med en del obehagliga frågor. Som kan sammanfattas i " Var går gränsen " ?

I en dagbok som man håller inlåst, oåtkomlig för alla, finns inga gränser. Ingenting är för skamligt, integritetshänsyn behöver man inte ta. Jag skriver för mig själv, enbart.
Men en dagbok på nätet? Där skriver jag också för mig själv, men inte enbart.

Kom att tänka i de här banorna när jag läste en av svenskans återkommande krönikörer häromdagen, Clemens Poellinger - " En epok är över - nu är det tio år till nästa ".
Den handlade om hans barn.
Den fastnade, någonstans i halsen.
Äntligen är hormonkarneval, trotsig indolens och estetik som mest är uttryck för fantasilöst grupptryck borta ur familjedemografin.
Så långt är jag skapligt med. Välformulerat, halvkul och halvfyndigt. Och utan att någon behöver ta särskilt illa upp. Men sen blir jag förvirrad, och lite illa-mående.
Äntligen har jag två vuxna söner. Äntligen är den ene av dem ihop med den första flickvännen som inte skurit sig själv.
Har krönikören inhämtat sonens tillstånd att skriva så ? Har krönikören någon skyldighet att inhämta sonens tillstånd för att skriva så ? Hur kände sig krönikören i maggropen när han utlämnat sin son på detta sätt ? Kan man misstänka att krönikörens behov av att krydda sin krönika ( och tillfredsställa sin arbetsgivare ) har gått före hänsynen till familjen?
Jag vet inte, jag är novis på det här området. Om vad man får och inte får skriva offentligt.
Men en sak är jag säker på , efter att ha följt två döttrar genom det så kallade tonårslandet ; jag skulle inte vilja vara i krönikörens lilla treåriga dotters kläder. Med den oförståelsen från sin pappa för vad det innebär att vara tonårig tjej.
Nästa tanke.- Jag är en överkänslig torrboll. Jag har missat hela ironin. Krönikören är egentligen den mest förstående och stöttande tonårsfarsa man kan tänka sig.
Nästa tanke.- Nej ! Jag har inte missat någonting !

Studiebesök

Tyvärr lite allvarstyngt i juletid...
Höll ett föredrag för några år sen på den årliga kirurgstämman. Om två tillstånd.
Om att antingen ta det som det kommer och vara skapligt nöjd med sakernas tillstånd ( grön ). Eller att aldrig vara nöjd, utan ständigt på väg mot nya mål ( röd ). Och sedan den svåra frågan, om det går att gå från röd till grön.
Spekulerade i att övergången skulle bli lättare om man först såg till att bli riktigt strebrigt-fokuserat-illröd, genom att t.ex cykla över många höga berg .
Undrade försynt om den gröne doktorn har bättre förutsättningar än den röde att " sätta sig i patientens stol ".
Men också att forskning, framsteg och ledarskap kräver inslag av rött.

Ämnet känns skapligt aktuellt. Alla pratar ju om att leva i nuet och att vara nöjd med det man har. Men det är få som lyckas.
Märkligt.(?)

Tror på den tredje linjen i Planeten ( SVT ). Dvs om tillräckligt många känner och tycker någonting så där riktigt ordentligt, som dom gjorde på 70-talet när det stora landet bombade det lilla landet, så blir vi till slut tvungna att göra precis så där som tillräckligt många känner och tycker. Och slutar upp med och bomba det lilla landet.
Felet idag är att vi inte känner och tycker så där riktigt ordentligt om någonting, som dom gjorde på 70-talet.

Linje ett ( tekniken fixar allt ) och linje två ( det går ändå åt helvete ) verkar ha ett stadigt övertag. So far.
Får vackert invänta att hela Göteborgstrakten kanar ut i havet, eller nåt liknande som har förutsättningar att bli mer än en kort blixt på nyhetshimlen.
Att försöka cykla från Kairo till Kapstaden låter riktigt illrött. Och det är det förstås. Men det har sagts mig att afrikaner är duktiga på det där som vi är så dåliga på. Att leva i nuet och vara nöjda med det man har.
En nog så god anledning till ett studiebesök.

Heimerson

"Kunskapskanalen" låter pretentiöst, men i avsaknad av andra tidsfördriv blev jag fast.

"Utlandsrapportering i media " var ämnet.
Med risk för att inte längre kunna kalla mig för feminist, så erinrar jag mig bara att i studion satt två kvinnor, och Staffan Heimerson. Vad kvinnorna hette kan jag för mitt liv inte komma ihåg. Kommer heller inte ihåg vad de sa. Inte mer än att de sa saker på ett sådant där sätt som politiker brukar säga saker, dvs man garderar sig för att vara alla till lags.
Staffan Heimerson däremot var glasklar, pedagogisk, och helt kategorisk. Det är då det fastnar. Vilket faktiskt var Heimersons poäng.
- Det är på talangen det hänger, inte på resurserna eller tekniken. Utan förmågan att uttrycka sig och intonera så att folk lyssnar, kan rapporteringen lika gärna vara. Nyhetsrapportering måste vara underhållning, i ordets bästa bemärkelse.

Till italienarna gav Gud musiken, till fransmännen gav Gud den goda maten, till tyskarna gav Gud den goda organisationen.
Till engelsmännen gav Gud ordet, och det har de väl förvaltat från Shakespear till dagens BBC.
Tala inte om anglosaxer. CNN är faktaspäckat och torrt, BBC är fakta med stil och humor. Fransmän och journalistik går över huvud taget inte ihop.

Så där enkelt är det förstås inte. Men när bruset är högt tar man till sig det kategoriska, allra helst om det är välformulerat.
Med stil och humor. Och rätt intonation.

Lättlurade ? Eller bara mänskliga?

Såpa

Mycket såpa nuförtiden.
Lättpåverkad som jag är, har tanken slagit mig att Tourdafrique också är en såpa.
Och den hemska tanken fick jag liksom bekräftad idag.
Möjligen en bekräftelse lite åt det vidskepliga hållet.

En tur på stan för att uträtta lite ärenden. På Sveavägen möter jag , två gånger dessutom, Robinson-veteranen Pål Holländer med flickvän. Ni vet, han den excentriske konstnären som satt och grät efter sonen någonstans i Stilla havet. Nu var han uppenbart mer fokuserad på hur han tog sig ut där på gatan än av flickvännen. Som om det fortfarande gällde att göra sig i TV-såpan. Trist.

Färdig med mitt ärende på väg hem kryssar jag fram på Hamngatan, Gallerian och Arsenalsgatan. Och vem kommer klivandes strax innan Gustav Adolfs torg om inte pappa Dinkelspiel. Som varit bl.a svensk handelsminister. Men i såpavärlden är han mer känd som pappa till unge herr Dinkelspiel, som kom tvåa i Robinson.
Våra blickar möttes i hörnet av Fredsgatan. Förstod han vad jag tänkte?

Moderna människor

Nog har han skapat sig en alldeles egen nisch, Fredrik Lindström. En sällan skådad blandning av lek och allvar, bildning och underhållning.

Utan påfrestande pekpinnar tecknades ikväll (SVT2) bilden av moderna svenskar. Som kastar husmanskosten över bord, för att hänge sig åt den senaste utländska trenden. Och som de går in för det sen; svenskarna är det enda folk som ber om ursäkt för att man inte riktigt klarar att äta sushin med pinnar. Och vi kan mer om olivoljor än medelhavsfolket själva.
Det är inte förrän den beska senapskålen benämns italiensk-klingande "rucccola" som vi håller oss framme .

Vi är ett folk av medelklass som jagar status, som vill hänga med. Och visa att vi duger. Vi offrar på "ängslighetens altare", som Lindström så träffande kallade det.
Inte svårt att förstå hans slutsats, att när allt, hela tiden är så valfritt och föränderligt, så är det skönt med några icke valfria uppehåll, där allting är som det alltid har varit. Med sill och potatis, skinka och lutfisk. Och mormors gröt.

Julstämning

Mycket glitter här i Hammarby sjöstad, svårt att hitta den balkong som inte glimrar i decembermörkret.
Den konstnärligt lagde tycker det är lite medelklass-grupptryck-varning, för mycket mainstream. Och letar omedvetet efter alternativa uttrycksformer.
Som konstnärligt lagd (?) har jag nu, av en tillfällighet, hittat en sådan.

Man går in i tvättstugan, i vårt fall badrummet, stänger dörren, utan att tända takbelysningen, öppnar luckan till torktumlaren, som precis har snurrat färdigt. Ut strömmar varm luft, och ett bedårande (jul)sken, som sprider sig svagt i rummet.
Den som är andaktligt lagd, sätter sig en stund på badrumsmattan. Och förundras.

Balansräkning

Det tar hårt på ett präktigt-lydigt-väluppfostrat psyke att ha gjort sig skyldig till skolk.
Den här veckan har jag försökt få ordning i samvets-balansräkningen. Några timmar, tre dagar i sträck, har jag varit på jobbet trots att det är semester. Klinikmöten, lite journalskrivning, några patientsamtal.
Och ordningen är i stort sett återställd.
(Fast det är jag säkert ensam om att tycka.)

Korrigering

Lägga till, dra ifrån, korrigera. Var det inte så hon sa om bloggen, Bodil M ?
Hade http://ericsecher.blogspot.com/2006/12/ntverk.html på andra sidan bron på tråden.
Och naturligtvis blev det en annan version än f.d hustruns. Vad hade jag trott ?

Synd att man så sällan hör talas om framgångsrika familjeterapeuter.

Låt tusen blommor blomma...

Precis vad jag behövde just nu. Någon slags bekräftelse på att det faktiskt är tillåtet, och t.o.m uppskattat, att våga, vilja och kunna debattera.
Marie Wedin, sjukhusläkarföreningens modiga ordförande, fick Dagens Medicins stora debattpris.
Det var helt omöjligt att förbigå Marie Wedin som med sitt stora engagemang ständigt skapar debatt och står för tydlighet när så många andra i sjukvårdsdebatten är otydliga, sa chefredaktör Per Gunnar Holmgren i sin motivering.

När Marie besökte oss på Ersta i våras, var det för att diskutera ledarskap inom vården. En het potatis som vi av och till försöker ta i. Men den bränns ordentligt, så för det mesta låter vi bli. Tur att det finns mariewedinare. Engagerade och hängivna.
Vi måste våga ifrågasätta trenden som innebär att läkare i allt mindre omfattning leder vården. Den viktigaste uppgiften är det strategiska ledarskapet. Och för den uppgiften borde läkare vara väldigt lämpade. Men på något besynnerligt vis så släpper vi den uppgiften ifrån oss.

En av mina chefer menade, under den diskussion som följde, att alla möten är lika viktiga för patienten. Mötet med receptionisten är lika viktigt som mötet med läkaren. En märklig uppfattning, tyckte vi läkare som satt där. Och inte sa något....

Strategiskt ledarskap är nog viktigt. Men som medarbetare på en repressiv arbetsplats så längtar jag ännu mer efter orädda ledare, som faktiskt gillar när folk tycker till. Och gör som Lasse Hallström, plockar upp godbitarna.

Från balkongen

Bodil Malmsten igen.
Att bevisa med en bild av det vackra att det är vackert - det blir förfalskning, det blir kitsch. Det är inte motivet som avgör hur bilden blir. Det är i betraktarens öga det sker, i betraktarens själ. Att sedan föra över bilden från själen till hemsidan, bloggen, boken, filmen är ett problem som jag för tillfället inte ser någon lösning på.

Mycket handlar om våra försök att kommunicera, tafatta försök att sätta sig " i den andres stol ".
Var och en är annorlunda, var och en lever annorlunda, var och en dör annorlunda. (Thomas Bernhard)

På universitetsjukhuset i Lund har man byggt ett träningscenter. Practicum. (Finansierat av Ivar Kamprad.) Där tränar man inte bara titthålsoperationer och hjärtlungräddning. Utan det svåraste av allt - kommunikation.

Hur som helst var det väldigt vackert imorse från balkongen.
Hoppas bilden här ovan kan förmedla det.
Annars får ni tro mig....

Montaigne

Bodil Malmsten skriver i inledningen till Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig :

Bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Att kunna ändra sig löpande, lägga till, dra ifrån, korrigera. Att dagligen kunna visa vilket vidunderligt, fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.

Precis så.

Top Velo

Top Velo heter den franska cykeltidningen, där jag för några år sen såg den lilla notisen om det stora cykelloppet genom Afrika.

Från Top Velo har jag klippt ur några sidor med träningsråd.
Om man skall trimma " pumpen " inför stundnade allvar, då duger det inte att glida omkring och titta på utsikten. Då krävs att man sitter i källaren och kör intervallträning. Kör hårt - vila. Kört hårt -vila.Kört hårt - bit ihop - vila. Tjugoen olika träningspass att välja emellan. För uthållighet, mjölksyra och styrka.

I förrgår var det pass 1. Två minuter trampa, en minut vila, trampa två minuter, vila en minut osv, sju gånger, lite längre vila. Upprepa tre gånger. 2 gånger 7 gånger 3.
Idag var det 3 gånger 6 gånger 2.
Nästa gång 4 gånger 4 gånger.
O.s.v

Ställ helst inga näsvisa frågor om varför man skall pina sig så.
Om man " bara " skall se Afrika.

Nätverk

Vi grabbar är ju dåliga på nätverk, har inga " riktiga " kompisar. Bara ytliga kontakter som man pratar och gör ytliga saker med.
Men när det viner på hemmafronten, då måste man ha nätverk. Som fångar in, som fångar upp. Annars kan man göra sig (väldigt) illa.

Min bästis på andra sidan viken svarade inte. Rest till Sydamerika.
Prövar istället med kompisen på andra sidan bron. Hade inte han beklagat sig härförleden, hur svårt det var att ge och ta och allt det där ? Säkert är han sugen på en nätverksöl, grabbar emellan.
Hans fru svarar i telefon. - Nej,han flyttade för en månad sedan. Han bor inte här längre. Hoppsan..! Och så pratade vi en halvtimme om hur i hela världen de kunde gå så illa. Lät som om små tuvor hade vält hela lasset. Men det låg väl djupare, var vi överens om.
Märkligt nog var vi på det hela taget väldigt överens.

Ölen fick jag ta ensam på närmaste bar.

Business

Man anar ugglor i mossen, det här står inte rätt till - som mamma skulle ha sagt.

Imorse kom ett mejl från tourdafriquekansliet. Som svar på min ditsända "profil", till hemsidan. Där det framgår att jag karvar i folk om dagarna.
I mejlet från kansliet står det att de 400 dollar som jag nyligen, på deras uppmaning, betalt in som mellanskillnaden mellan anmälningsavgiften för 2006, då jag ursprungligen skulle deltagit, och den högre anmälningsavgiften för 2007, kommer att återbetalas med en check som kommer att skickas till hemadressen. Flott. Ja visst - but why?

Man kan bara gissa. Och ana ugglor i mossen. För fyra hundra dollar lejer man en svensk kirurg ? I fyra månader. Fiffigt. Och ganska billigt.

OK. Låt gå for den här gången...for Africa.

Ensamhet

Det är fascinerande och märkligt med vårt förhållande till mobiltelefoner. Med en dylik i handen är det blygaste och mest hämmade av folk plötsligt redo att delge alla människor sitt privatliv. Varhelst, närhelst. Och med vilken glädje sedan ! Kroppsspråk ljuger inte.

I lördags överraskade svenskan med en intressant Under-streckare om Vår tids rädsla för ensamhet (Lars Fr H Svendsen), med anledning av en nyutgiven antologi, Den moderna ensamheten.
Efter genomläsning av artikeln kändes det nästan som om mysteriet med de blyga svenskarna och deras mobiltelefoner var löst.

Det är inte lätt att acceptera ensamheten. Ensamheten är inte bara smärtsam utan också pinsam. Ensamheten är en skam. För att undgå skammen är det avgörande att man gör intryck av att ha ett blomstrande socialt liv, hur ensam man än kan känna sig. Trots att ensamheten är ett allmännmänskligt tillstånd är den som lider av ensamheten en förlorare. Och vem vill vara vän med en förlorare ?

Det är inte så ofta poletter trillar ner.
Tackar och tar emot.

The Glider

För en tid sedan kom ett stressande mejl från tourdafriquekansliet i Kanada. Samtidigt som jag våndades över mitt cykelval.

Vi deltagare ombads ge besked om vi avsåg att tävla eller inte.
"Tävla" (race) innebär tidig väckning, gemensam start, och daglig tidtagning. Något jag tagit för givet efter att ha följt tidigare upplagor. Men tydligen kan man nu välja ett mer just-for-fun -betonat upplägg.

Mitt logiska tänkande identifierade fyra möjligheter. Tävla med gammal cykel. Tävla med ny cykel. Glida med gammal cykel. Glida med ny cykel. ? ? ? ?

Som god taoist (?) har beslutet utan större ansträngning kommit till mig (tack Pelle), och känns nu ganska självklart. Glida med ny cykel. Förstås. Jag är där för att se Afrika.Och spara på krafterna. Inte för att sitta och stirra in i någon annans bakhjul.

Vilket förstås inte hindrar att tävlingsdjävulen kan få leka lite i någon lämplig etiopisk backe....

Lillebror

Han reser en hel del, min lillebror, som nytillträdd chef för ett internationellt schweiziskt kemiföretag.

Det duger inte att sitta hemma i Basel och prata i telefon eller mejla. Det blir man inte klok på. Lika lite som man blir klok på en patient av att bara se röntgenbilden.
Femton länder i fyra världsdelar. Sen ska man övertyga dom i Basel vad som behöver göras. Om det faller väl ut så bär de av igen, till femton länder i fyra världsdelar, för att berätta och övertyga om den nya ordningen.
Men han berättar inte allt för mig, lillebror.Det var minsann i Lemonde jag läste härförleden att 15.000(?) skulle avskedas.

Tur att storebror fortfarande har bättre ben i backarna. Annars skulle han få lillebrorskomplex.

(Bilden:Lillebror, med gul ledartröja (!), i Pyrinéerna)

Gasbesvär

Om någonting är trist och långtråkigt, kan man försöka göra det lite spänningsfyllt. Medicinöverläkaren N gav oss ett tips.

Är det t.ex långtråkigt med mottagning kan man påbörja en liten undersökning, en liten studie, i all anspråkslöshet. Om vad som helst, bara det triggar igång nyfikenheten, och bryter monotin.
På magtarmmottagningen kan man tex registrera vad folk har för byxor berättade dr N. En del har knäppta med skärp, medan andra har träningsoveralls-byxor. Plötsligt har man funnit ett lustigt samband mellan byxval och gasbesvär. Och den trista mottagningen blir riktigt livad.

Kan inte förneka att lång-cykling är ganska monotont. Men under gårdagens tur försökte jag tillämpa vad dr N hade lärt oss.
Så nu har jag upptäckt ett mycket tydligt samband mellan antal incidenter och rondell-storlek. Små rondeller är livsfarliga ! Det är lögn i helsike att veta vem som är inne i, och vem som är ute ur, rondellen.

Profilen

Svårt det här med teknik.
Åsa hjälpte mig per telefon, förra gången jag var jour, att starta min blogg. Tre enkla steg, som det står på hemisidan, var i själva verket en massa steg, som krävde en känsla för datorer som jag saknar. Så det var allt tur hon hjälpte mig.
Naturligtvis blev hon lite otålig på farsgubben. Så när vi kom till bilden som skulle ligga i presentationen, profilen, blev jag lite stressad och klickade på första bilden i mitt bildarkiv. Armstrong, Lance Armstrong. (Han som vunnit Tour de France sex gånger.) Spelar väl ingen roll. " Det går ju att ändra ".
Men det har inte gått hittills.

PS Jo, det har det nu, med Åsas hjälp DS

No more skolking

Fyra timmar på sadeln i hällande regn. Man borde hinna tänka igenom det mesta, kan man tycka. Men tiden går åt att känna efter, om kroppen vill eller inte vill.
När jag inte känner efter hur kroppen mår, ältar jag något aktuellt problem. Igår var det skolket. Det blev starka reaktioner från kollegorna. Uppfattades som väldigt osolidariskt. Att öppet svika polarna på det viset var lågt. Det tycker jag också.
Nu har jag provat att skolka. En gång, aldrig mer.

Sen handlar det om ömma tår (?). Om jag reagerar starkt negativt på en patient, har jag fått lära mig att det kanske säger mer om mig än om patienten. Vet inte om det är tillämpbart här.

Sen handlar det om ytan och inanmätet, i dessa make-overtider. Har en stark känsla av att vi tillmäter ytan större betydelse. Fuska och ljuga är rätt okey - så länge man inte blir ertappad. Skammen är viktigare än skulden. Det viktiga är att slippa skämmas. Om man är skyldig spelar mindre roll.
För några år sen blev min splitternya cykel stulen utanför stamfiket. Olåst. Vi körde handuppräckning bland kollegrona. Alla var rörande överens om att jag skulle säga till försäkringsbolaget att cykeln var låst. Dom skulle nämligen aldrig kunna bevisa motsatsen. Men jag skrev ett vänligt brev till bolaget och berättade istället att cykeln var olåst och hoppades att de skulle imponeras av min ärlighet. Vilket de inte gjorde. Inte en krona fick jag.
Lika dant den här gången.

- Om du nu valde att skolka, kunde du väl hållt käften om det!

Det är skönt att vara plikttrogen och inte svika sina polare. No more skolking.
Men skuld är viktigare än skam.

Friends ?

- Tack för senast.
- Tack själv. Det var trevligt !
- Ja visst..
- Det borde vi göra om !
- Ja. Kanske det...
- Du låter tveksam.
- Ja lite..
- Varför det ?
- Har lite ont om pengar, för tillfället..
- Jag betalar så gärna !
- Varje gång ?
- Ja..har du inte råd så...
- Då säger vi det !!

Lariam

Lurigt det där med läkemedelsbiverkningar. Läser man i FASS, så blir det nog lätt en självuppfyllande profetia.

Ett av alla val man står inför en resa till den fattiga kontinenten är att välja malariamedicin. Eller snarare malariaprofylax. D.v.s medicin som skall förhindra att man får malaria. Det finns en konventionell variant som innebär att man tar en tablett om dagen. I ett-hundra-tjugo dagar. Sedan finns det en modernare variant, med det vackert klingande namnet Lariam, där det räcker om man tar en tablett i veckan. Mycket billigare, och mycket enklare. Men med, just det, åtskilliga biverkningar. Piloter är t.ex inte tillåtna att ta Lariam, då det kan "sätta sig på skallen". Trötthet, yrsel, huvudvärk, förvirring, depression, sömnstärning m.m. Och detta drabbar inte så få. Eller som det står i FASS; mellan en på tio och en på hundra.

Mina infektionskompisar och gänget på vaccinationscentralen ger rådet att testa. Pröva några veckor så märker du, det brukar märkas redan efter två tabletter.

Sagt och gjort . Igår intog jag, inte utan bävan, tablett nummer ett. Och nu sitter jag här vid datorn. Och känner efter.
Är jag ändå inte lite yr ? Eller deprimerad ?

Fortsättning följer.

Memory

Tänk om det vore så att den yngre generationen aldrig rådde på den äldre. Att dom krakarna dukar under av komplex för en ointaglig, oöverträffbar, oslagbar förälder. Så känner nog inte mina barn.

I helgen tog vi fram Memory-spelet, dotter Åsa och jag. Ett av de där riktigt geniala spelen " för alla åldrar ".
Vet inte hur många gånger vi har spelat Memory, säkert flera hundra. Och jag har aldrig vunnit. Inte en enda gång ! Många gånger har jag tyckt det varit nära, då tar Åsa fem raka och tömmer bordet.

Sen har vi dotter Sofie. Hon har inte förlorat i spel, alla kategorier, sen hon föddes. Vi hade t.ex ett spel som hette Labyrint. Där gjorde alla seriösa ansträngningar för att förstå hur hon bar sig åt. Men det var lögn.

Ska man få stryk, ska det vara av sina barn. (Låter darwinistiskt korrekt.?)

Hundrasjutti

Var och en lever i sin egen lilla värld.
På väggen har jag ett skapligt deprimerande citat av Niklas Ekdal, ni vet han i DN.
Vi är biologiskt programmerade att mest bry oss om nuet och oss själva. Och demokratin är i stort sett oförmögen att hantera problem som ligger bortom nästa val.

I min egen lilla värld står jag nu inför ett svårt val. (Har inte riktigt kläm på vilka som är röstberättigade i detta val..)
Skall vevarmen på min Afrikacykel vara 170 eller 172,5 mm ? För den oinvigde, som inte är innesluten i samma lilla värld, kan det låta som en petitess. Men dom där två-och-en halv millimetrarna kan göra hela skillnaden, för känslan.
För det är känslan det handlar om. Alltid. Vare sig man spelar instrument, cyklar, håller tal, älskar, uppfostrar barn eller går ut med soporna. Man letar efter en känsla.

Förnuftet spelar (en) mindre roll.

Toppform

Märker att jag gärna avhandlar ett ämne i taget. Taoism, klimat och yttrandefrihet har fått sina beskärda delar.
Om "dagsformen" blir det en vers till.

Så blev då dr B äntlige) filosofie doktor, i fredags. (PhD)
Sällan eller aldrig har jag sett någon som toppat formen så perfekt.
På middagen, dagen innan, lär han inte ha sagt ett ord. Trots att avsikten var just att komma i god stämning, tillsammans med handledare och opponent.
Men fredag morgon var alla lampor tända, alla hästar inne. Äkta flow. Total närvaro.
Under disputationsmiddagen krönte B sin framgång genom att, när det föll honom in, rappt och uppkäftigt kommentera middagstalen.
( i sanning ett helt nytt grepp...)

Åsa Nilsonne har skrivit en bok som heter Vem är det som bestämmer i ditt liv ?.
Den här kvällen kunde B med gott samvete säga:
DET GÖR JAG !

Ph.D

B har kämpat i minst tio år. Kastats mellan hopp och förtvivlan, tappat sugen, tagit nya tag, tappat sugen igen. Nu är han äntligen vid målet.
I morgon skall han disputera, bli riktigt stor doktor, filosofie doktor. På en avhandling om utredning och behandling av reflux-sjukdomen. Sådant som dom flesta av oss kan känna av ibland. Lite surt efter maten, lite surt dagen efter en fest. Men som somliga drabbas mycket värre av. Varje framåtböjning innebär att magsyran sköljer upp i munnen.
Det finns inget om detta tillstånd som B inte känner till. Och det finns ingen som lika fulländat kan operera denna åkomma som B.
Jag hoppas verkligen att han blir rikligt belönad i morgon.

Vi tänkte sjunga en sång..."Du är den ende.." (men det är en hemlis...)

Finn Malmgren

Hammarbyhöjden är numera en central plats.
Där cyklar jag förbi tidiga morgnar, där spenderar jag lördag förmiddag, på Mias cafe, choklad och äppelkaka, och där sitter jag helst och intar söndag middag, på Malmgrenska krogen.
Och nu har jag blivit varse, sent omsider, att mitt i detta gemyt ruvar en tragedi.

Året var 1928. Italienaren Nobiles ledde en luftballongexpedition till Nordpolen. Den unge svenske metereologen Finn Malmgren var vice expeditionschef. De nådde Nordpolen, men på väg hem störtade gondolen. Några omkom i fallet. Mariano, Zappi och Malmgren upprättade ett markläger, varifrån de försökte ta sig till Spetsbergen. Malmgren dukade under och dog i armarna på sina italienska vänner. Mariano och Zappi klarade sig.

Detta gripande öde står staty mitt på Finn Malmgrens plats. (Elsie Dahlberg,1980). Vackert upplyst för tidiga morgoncyklister.
Den oregelbundna stensättningen framför statyn föreställer isflak, berättar Mia på caféet.

Flow

Georg Klein, cancerläkaren som höll på att drunkna i en vak och som skriver Sveriges bästa essäer, har ett fint namn på det där med dagsform. FLOW. Ett slags transtillstånd, där alla bitar faller på plats. Man handlar omedveten om tid och rum, och kommer på fantastiska idéer, utan att egentligen tänka.

Idag var det lite flow-känning. Ett riktigt digert operationsprogram, ett kraftigt överbokad telefontid, ett stort antal oväntade telefonsamtal, och kollegor som inte var särskilt behjälpliga. Men när dagsformen infunnit sig är det inga problem. Kan inte minnas när jag opererade så flinkt och raskt. ( Tur att patienterna inte anar att deras kirurg är precis lika beroende av dagsform som Henke Larsson ).
Det sitter mer i huvudet än i händerna, eller fötterna. Någon slags absolut närvaro, där man hela tiden gör de små justeringar som omständigheterna kräver.
Surgery is 75 % decision-making, and 25 % dexterity (händighet),
som någon sa.

Jag är inte lagd åt forskning. Mer åt skönast-att-inte-veta-hållet.
Men lite kul vore det att förstå. Det där med flow och dagsform.

Planeten

Programserien Planeten har förhoppningsvis inte undgått någon. Även om andra inte blivit lika fanatiska som undertecknad. ( Äntligen )

Torsdagar klockan 21.00 har blivit veckans heligaste klockslag. VHS-bandspelaren har gått varm, och nu ska det brännas ner på DVD. För att nötas in, för att påminnas, för att trackassera nära och kära.
Är man otålig, eller bara måttlig motiverad, skall man se det sista, fjärde, avsnittet. Det som handlar om våra värderingar, vår livsstil, och vårt förhållningssätt.

Någon, som jag nu glömt namnet på, skissade på fyra tänkbara förhållningssätt.
1. Tekniken kan lösa alla problem (Star-trek).
2. Det går ändå åt helvete (Mad-max).
3. Omvärdera vad som är viktigt. Förändringen kommer underifrån (Ecologia).
4. Förändrade politiska system som förmår åstadkomma tillräckligt snabba och drastiska förändringar. Förändringen kommer uppifrån (Global democracy?).
Under det sista alternativet diskuterades diktaturer, som i sanningens namn har bättre förutsättningar att åstadkomma nödvändiga, snabba, och drastiska förändringar. Från ena dagen till den andra kan det t.ex vara förbjudet att skaffa mer än ett barn. (Kina)

Will Steffen fick sista ordet i programmet.
Vi kan inte vänta tills det är riktigt illa. Då är det för sent.

Andreas Carlgren, vår nya miljöminister, fick sista ordet i studion, med ett kinesiskt ordspråk.
Det finns många små människor, på många små platser, som fattar många små beslut. Som gör skillnad.

Det tror jag på. Vill tro på. Måste tro på.

Många kloka ord. Men som vanligt gör handling större intryck än ord.(Ecologia) :
En trettiårig engelske auktions-förättare, som jobbade i överklassmiljö på dagarna, för att på kvällen ta bussen ut i skogen, där han kröp ner i sin sovsäck. Tänkt som ett-årsexperiment, som överklasspojken knappast trodde var genomförbart.
But instead ; I feel so much better, I´ve got peace if you like. (!)

Det är väl någonstans här mitt lilla afrikaprojekt kommer in i bilden.

Fixare

Södermalmstidningen är väl ungefär som Aktuellt och Rapport. Inbrott, olyckor och färska våldtäkter.
Men jag hittar faktiskt ett glatt, landetruntliknande, reportage.

Gamla stan och Maria - församling har sedan i somras en man som hjälper pensionärer med det där som dom inte klarar själva i hemmet. Eller kanske snarare, skall låta bli att försöka klara själva. Pensionärsskelett är nämligen omtåligt för stötar.
Ring istället på Fixar-Lasse . ( I Katarina-Sofia heter han Fixar-Per.)
Fixar-grabbarna har fullt upp. Inga stela hemtjänst-regler, gränsen går vid ommålning.
Maj-Britt på Hornsgatan har blivit stamkund, berättar tidningen. Hon längtar efter Lasse. Naturligtvis är det så. Generations-bariärerna , ibland likt vattentäta skott, skapar inte bara behov av någon som byter glödlampor .Utan också av mänsklig värme.

Pappa och mamma har varandra, men Fixar-Per har redan fått rycka ut till Mosebacke några gånger.
Jag kanske börjar bli överflödig?

Dagsform

Det hänger på dagsformen.

Inte bara med jobb, relationer och cykling. Det gäller även film. Tre filmer (för nittinio kronor) utan att någon faller i smaken. Då är det nog inte filmerna det är fel på. Utan dagsformen.
Dagar i dålig dagsform har jag en rastlös oro som trogen följeslagare. Psykologen skulle väl kunna härleda det till något som hänt, eller något som pyr under ytan. Kanske undermedveten ågren för gårdagens skolk ?
Ett kort spinningpass i källarn ger lite andrum. Men bara tillfälligt.

Tur jag har en god nattsömn. I morgon är en ny dag.
Med bättre dagsform ?

Östra station

Dagens tips.

Om man råkar förirra sig till norrsidan av staden, där krogarna inte duggar så tätt, och ändå behöver något i magen - hur gör man då ? Valet är ganska lätt. Östra station. Inga långsamma, ringlande brickköer, utan nästan omgående proffsig servering vid vita dukar (nåja..plast). Man får leta lite efter plats att sitta, då åtskilliga bord är reserverade. För lunch!
Billigt, välsmakande och trevligt bemötande. Kan man begära mer ?


Tänk att stångkorv kan smaka så ljuvligt.

Lasse Hallström

Det är populärt att anlita folk från sportens värld när man vill få fart på arbetslivet. Inom sporten finns förebilderna när det handlar om fokusering, och den svåra konsten att tro på sig själv.
Men det kanske finns förebilder från andra områden?

Är för närvarande lätt fixerad vid det här med ledarskap, eller avsaknad av ledarskap. Så när jag läser i bladet om Lasse Hallström, som precis fått Life Achievment Award för sin regissörsinsatser, trillar jag dit direkt. Går det att tänka sig något mer utmanande i ledarskapsbranschen än regissörsyrket? Att blidka lynniga skådespelare, svårflirtade producenter, ett knippe andra motsträviga, och samtidigt göra sin egen grej.
Så här säger Lasse Hallström om sin syn på regissörsjobbet.
Läs, översätt till din egen bransch, och njut:

Ja, jag är verkligen intresserad av skådespelarna. Jag använder mig av min envishet, prestigelöshet och en generositet med tid. Det kan se ut som om jag ger dem lösa tyglar, men det gör jag inte. Jag lirkar och där finns en viss manipulation. Men jag ger aldrig kritik, utan arbetar bara med uppmuntran. Och jag vet hur jag skall klippa fram det bästa.


Missa inte LH;s sista - "The Hoax". " Nytändning " stog det i bladet.

Ambassaden

Dagen har innehållit ett besök på den etiopiska ambassaden.
Det skulle inte vara något problem att ordna visum hade jag hört. Ifylld ansökan, foto, pass och 250 bagis. That´s all.
Den etiopiska kvinnan i luckan pratade knappt svenska, knappt engelska, men säkert bra etiopiska. Otålig, arrogant västerlänning möter välmenande, sävlig, stolt afrikan. Det gick snett direkt.
Det var något som inte var korrekt med min ansökan, så mycket förstod jag. Kastar vädjande blickar mot hennes chef som sitter i båset bakom. Men han har fattat agg. Han pratar enbart engelska, dålig engelska.
-Please sit down, write new paper, this one no good.
Fattar ingenting. Jag som har med mig fina papper från Tour d Afrique- kansliet , det måtte väl duga.
-You have any contact in Addis ? Where you stay ?
Fan, vi skall cykla och bo i tält, det står ju i brevet !

Räddningen blir en synnerligen svensktalande etiopier, som också är på ambassaden för att ordna visum.
Strunta i det där brevet. Du skall bara söka turistvisa för 60 dagar, det är vad de försöker säga till dig, men du lyssnar inte !
Nu börjar poletten långsamt trilla ner. Jag måste coola ner och lägga bort min otålighet och arrogans om det här skall gå vägen.
Ny ansökan, nummer tre, som blir till allas belåtenhet. Något högdjur bakom lykta dörrar ordnar en fantastisk stämpel i mitt pass. Det tar förstås åtskilligt med tid. Allra helst som ytterligare tjugo visumsökande etiopier invaderat ambassaden och kräver uppmärksamhet. Men det gör inget, jag har coolat ner. Språkar med min nyfunne vän, som bl.a berättar om sina släktingar i hemlandet.
Känns som jag lärt mig något. Och fått något att tänka på inför vad som komma skall.

Skolk

Det tog 45 år innan jag gjorde det. Det som folk gör allt som oftast nuförtiden, om jag förstått rätt. Att stanna hemma från skolan eller jobbet när det tar emot.
Tar emot gör det ju allt som oftast. Men det har blivit en sport att hasa sig till jobbet, hur illa däran man än är. En machogrej. Naturligtvis ingen som tackar en för det, men machokänslan har varit belöning nog.
Många gånger har jag varit nära, men skam-eller-skuld eller någotannat-känslan har alltid satt stopp. Men nu kändes det bara skönt. Att stanna hemma, ta det lugnt, fixa lite ärenden, finnas på plats när Ewa kom hem från sin dagoperation av axeln.( Dagoperation år 2006 är inte så sällan en operation som 1985 motiverade tio dagars inläggning.)
Sådana anledningar gör inget intryck på en pressad arbetsgivare, så jag tog till det som man brukar ( ? ) ta till ."Lite magsjuk." Klart det gjorde ont när jag hörde kompisen i andra änden av luren bekymrat undra hur det skulle gå med vår gemensamma operation. Men det gick fort över. Gud vad skönt. Inte OFFER, utan FRITT VAL.

Får väl hoppas det inte är som med det första blosset. Att man trillar dit. En gång skolkare - alltid skolkare.

Vinterkyss

Svårt det där med tycke och smak.
Ernst Billgren, grabben med guldbyxorna, har gjort en film om konstetablissemanget, om konsteliten som bestämmer vad vi andra ska tycka (om). Självupplevt får man tro, from inside.

Ewa brukar säga att film ska man bli upplivad av. Neråtlivad blir man så det räcker - av livet.
Jag vill att det skall vara "riktiga" människor, äkta vara. Och jag är barnsligt förtjust i slut där dom "riktiga" människorna försonas. T.ex "Sista dansen med Regitze", om den hetlevrade cancersjuka kvinnan, Gitte Nörby -vem annars, som till slut når fram till sin konflikträdde man. Eller "Bröder", om den chockskadade officeren och hans himmelska danska kune. Och tv - serien " Matador " förstås. Omöjliga relationer, där uthållighet och respekt segrar över snäv egoism. Danskarna verkar kunna det här med äkta vara, och försoning.
Oj..glömde visst "Festen" -hua,hua, vilken rysare.

I eftermiddags var det dags igen. Svensk-norsk försoning, "Vinterkyss". Förlåtfilm när det är som bäst. Aldrig har jag sett Göran Ragnerstam i en så naken, vardaglig roll. Lysande ! Och för en gångs skull - ett trovärdigt läkarporträtt (Annika Hallin).

PS. Har förstås några franska favoriter i visa-varandra-respekt-branschen: " Änkan från St Pierre" ( Daniel Auteuil och Juliette Binoche) och Kieslowskis " Den röda filmen" ) DS.

Vägverket II

Nu har jag anpassat mig.
Det fanns inte en sportslig att få in den yviga namnteckningen i Vägverkets ruta. Efter lite betänketid, avslappnande medel ( whisky ) och en god nattsömn, drog sig upprorsandarna tillbaka. Klart jag vill ha mitt körkort.
Återstod bara lite makeover av karaktären. För att bli välordnad, prydlig, opersonlig, och innanför linjerna.
Inga yviga namnteckningar, och inga åsikter på intranätet. Jag jämrar mig, och känner mig kränkt.

Men, slår det mig plötsligt, är jag nu inte snubblande nära att trilla ner i den vanligaste av svenska fallgropar? Jag är ett OFFER. Offer för olyckliga omständigheter, dåliga chefer, taskiga medmänniskor och onda makter. Gud bevare mig. Här gäller det att snabbt komma upp ur gropen. Jag har SJÄLV VALT att sluta skriva på intranätet, och jag har SJÄVV VALT att prioritera körkortsinnehav framför en uppslitande och sannolikt fruktlös batalj med myndighetssverige. Precis så!

Hur afrikanerna förhåller sig till offermentalitet vet jag inte. Man kan kanske befara att det är ett av deras verkliga problem, efter århundranden av kolonialstyre.

Oro

Min arbetsplats forts.

Jättestora chefen, stora chefen, lilla chefen och professorn är nu helt eniga. Spridning av åsikter på intranätet måste omedelbart stävjas. Det skapar oro. Det finns de som tar illa upp, som känner sig "kränkta". Att det rör angelägna frågor, och att avsikten är god, spelar ingen roll. Det skapar oro. Men naturligtvis vill vi att det skall vara högt i tak.

- Är det något dom är rädda för, cheferna ?
- Ja . För att bli kritiserade.
- Kritiserade för vad då ?
- För att inte lyssna.
- Lyssna på vad då ?
- Oss förstås!
- Har ni något att säga då?
- Kanske..tror det..jo,det är klart vi har!
- Törs ni inte?
- Nej. Jo, på intranätet .
- Men inte annars ?
- Nej.
- Är ni rädda?
- Ja.
- För vadå?
- För cheferna förstås!
- Men dom är ju också rädda. Är alla rädda på det här stället ?
- Det verkar så...

Släpp taget

Timern till kaffebryggaren knastrade betänkligt imorse, till slut slocknde den helt.
Kaffe kan man ju inte avvara utan vidare. Så kaffebryggaren flyttas över till andra sidan av köket, där det finns en hederlig kontakt, utan timer.
- Vad luftigt det blev på diskbänken !
- Vad bryggaren gör sig bra på stenskivan !
Poängen är glasklar, och klockrent taositisk. Tro på tillfälligheterna.

Här följer några rader på samma tema, från den taoistiska källan.

En gammal man levde tillsammans med sin son i en övergiven fästning högst uppe på en kulle. Deras enda värdefulla ägodel var en häst. En dag sprang hästen bort. Grannarna kom för att visa sin medkänsla.
"Det var verkligen olyckligt" sa de.
" Hur vet ni det?" sa den gamle mannen .

Nästa dag återvände hästen, och den hade med sig flera vildhästar. Den gamle mannen och hans son stängde in dem bakom porten. Grannarna skyndade över.
"Det var verkligen tursamt" sa de.
"Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.

Nästa dag försökte sonen rida en av vildhästarna, föll av och bröt benet. Grannarna kom över så fort de hörde nyheten.
"Det var verkligen otur" sa de.
"Hur vet ni det?" undrade den gamle mannen.

Dagen efter kom armén förbi och tvingade alla byns unga män att bli soldater, för att kämpa i ett krig långt borta mot de nordliga barbarerna. Många av dem skulle aldrig komma att återvända. Men sonen kunde inte följa med, eftersom han hade brutit benet.


Det är nog så man skall tänka i Afrika.
Släpp taget.

Kostvanor

Kom på mig själv imorse med att jag läser inte tidningen så mycket för att få dagens nyheter, utan för att få nya infallsvinklar. Nya infallsvinklar på det här att vara människa.

Jag bläddrar snabbt förbi rubriker om olyckor, övergrepp, terrorism, banala missförstånd, avtalsrörelser, annonser, och förseningar i trafiken. På TV är det svårt att bläddra förbi, men jag har valt att spola Aktuellt och Rapport till förmån för Landet runt.
Skall erkänna att det kan bli besvärande, när alla andra pratar om något jag inte ens hört talas om.

Dagens fynd i Svenska Dagbladet var Charlotte Erlansson-Albertsson, professor i biomedicin. Det handlade om kostvanor, ett ämne som jag i för sig gärna bläddrar förbi. Men när orden "längtan" och "belöning" skymtar i texten, då stannar jag upp. Här har vi något för en sökare !

Hjärnan måste få belöning, det är ofrånkomligt. Men istället för omedelbar behovstillfredsställelse med en stor chokladkaka, så kan man, menar Albertsson, tillfredsställa hjärnan med att längta efter en chokladkaka. När kvällen väl kommer är man rätt nöjd med en liten bit. Listigt !

Låter gnälligt, men så levde vi väl förr ? När frestelserna inte var lika många, när överflödet inte var uppfunnet.
Dags för ett hedersamt återtåg ?

Vägverket

Tio år går fort. Barnen har blivit stora, håret blivit tunt, ögonen skrala, och rynkorna flera . Och körkortet måste förnyas.

Ett foto och en namnteckning är vad som krävs. Som tur är krävs ingen förnyad uppkörning, då skulle jag säkert stå mig slätt.
Har många gånger hört att passfoton och liknande skall tas lite snett från sidan, så att ena örat syns. Någon EU-regel, kan man ana, som jag aldrig förstått, men heller aldrig ifrågasatt.
Cyklar i ösregnet ner till Centralens fotoautomat, och vänder vänster öra mot linsen. Blir förskräckt av bilden, har jag blivit så gammal ?
Väl hemma läser jag instruktionerna, ingen kan missa det fetstilta: Fotot skall vara taget rakt framifrån!. Hoppsan !
Ringer upp Vägverket. Efter lång väntan får jag höra att " just nu gäller övergångsregler, även kort snett från sidan kan godkännas ." - Tack snälla !
Namnteckningen kvar. Detta signum, som kanske i någon bemärkelse illustrerar den utveckling man genomgått på tio år.
Den är numera oläslig, kraftigt förenklad och ganska yvig. Men det är en utveckling som Vägverket tycks ogilla. Man är nämligen hänvisad till en liten söt ruta, och mycket stränga instruktioner att hålla sig innanför linjerna. Hjälp!
Jag tjuvtränar, enligt verkets rekommendationer, några gånger på ett kladd-papper. Dags för " uppkörning ". Men det går som det ofta går vid uppkörningar. Dåligt. Den där yviga kroken,som jag annars är rätt stolt över, hamnar 2 mm utanför körfältet.
Ringer upp Vägverket. " Det var inte bra. Då skickar vi en ny ansökningsblankett. Stämmer adressen?"

Längre än så har jag inte kommit. I väntan på ny ansökningsblankett funderar jag - förstås - allvarligt på att revoltera.
- Antingen tar ni min högst personliga, självständiga och lite yviga namnteckning - eller så får det vara ! Jag behöver inget körkort. Jag cyklar!

Armsvett

Det här är någonting att bita i, för den som gillar vardagspsykologi, för den som fascineras av hur svårt det är att umgås, för den som vill vara ärlig, utan att kränka.
Facts.
Kollegan luktar armsvett. Inte lite grann på nära håll, utan hur mycket som helst på långt håll.
Jag gillar honom, men vi känner inte varandra särskilt väl.
Comments.
- Det är inte något jag har rätt att läggga mig i ?
- Han märker väl själv vad det "lider" ?
- Ligger närmare till hands att hans fru säger åt honom ?
- Spelar det egentligen någon roll med armsvett. ?
Men..
- Skulle kanske göra honom en tjänst, vara den förste som vågar säga "sanningen" ?
- Om jag ger honom en deodorant, med glimten i ögat, skulle det fungera ?

Att kunna kritisera utan att kränka verkar vara en vår tids stora utmaningar.
(Nåja, det kanske var att ta i..)

Pelle

Taoisten gillar det här med tillfälligheter och slump. Istället för att kämpa med näbbar och klor, så inväntar man lugnt vad som kommer i ens väg. Livet kommer s.a.s till mig, istället för att jag jagar livet (ur mig).

Häromdagen svarade "Pelle", en bloggare jag inte känner, på mitt inlägg om "Stålis", och tanken på att cykla genom Afrika med en gammal rosthög. Köp en cykelcross så gör du i alla fall en bra affär, skrev han.
Samma dag berättar min mekaniker H, cykeldoktorn, att han tänkte sälja sin cykelcross. Begagnad, men i toppskick. Tio lakan.
För taoisten blir det ett lätt beslut. Cykelcrossen kommer till mig. Inte tvärtom.
Nu står den i hallen, väl fastlåst i elementet. Om den skall cykla genom Afrika återstår att se. Lite för flashigt för den fattiga kontinenten, kanske..?
Men det beslutet kommer väl också farandes - någonstans ifrån...

Will

Ewa tycker att jag har lite för lätt att höja vissa männsikor till skyarna. Dom blir Idoler, som har rätt i allt. För att efter en tid bytas ut mot nya Idoler, när jag tröttnat på dom gamla . Som man gjorde i tonåren.
Är nog bara att erkänna, att så är det.

Nu har jag fått en ny idol. Professor Will Steffen. Ni kanske har sett honom i TV:s domedagsserie Planeten. En genomsympatisk australiensare, som varje torsdag klockan nio så övertygande förklarar för oss att nu är klockan slagen. Samtidigt som han inger oss hopp.
Den positiva grundhållning kanske förklaras av att Will ( jag är redan Will med honom...) ursprungligen är amerikan. Amerikansk optimism, uppblandad med öbons skepticism, blir till en hoppingivande varning.

Och så säger han det som jag vill höra, om och om igen, av alla personer med inflytande:
Lösningen på mycket av våra problem ligger delvis på ett filosofiskt plan - vi måste börja skilja på materiell standard och livskvalitet .

Will är gästforskare i Sverige några veckor om året. Ett givet projekt för en projektorienterad person; en date med Will.

Freedom

Kompisen hade inbrott häromveckan. Dom jävlarna tog rubbet av värde. Inklusive det som verkligen var av värde. Semesterbilderna och minnessakerna. Nu är lägenheten en smittohärd. Inte tömd på ägodelar, utan en plats full av ondska.

Inte lätt att trösta. Kommer bara på det som står på Åsas "ångestreduktionspärm" från gymnasietiden;
Freedom is just another word for nothing left to loose. (Joplin).

Men det är nog ingen tröst.

Ronden

Det var något högtidligt, nästan ödesmättat, med sjukhusronden förr i tiden.
" Nu kommer ronden ".
Patienterna låg andaksfullt och väntade i sina sängar. Stora doktorn först, med livrädda, uppstramade medarbetare i släptåg.
Det är inte riktigt så nu. Vi rondar lite när det passar oss. Vimsigt, rörigt, och oorganiserat. Men också avslappnat, mer förtroligt, och av och till riktigt roligt.

Bilden (klicka) är gjord 16.35 på nyårsafton 2004. Några dagar efter den största röran vi skådat, tsunamin.

Sankt Bernhard

Det är tid för upplysning, och eftertanke. Inte bara det här om global uppvärmning, utan också på ett personligt plan.

Igår hade vi besök av våra gamla grannar S och M. Som så ofta, delade vi upp oss efter middagen. Tjejerna från Venus fördjupade sig i vardagsbekymmer och grabbarna från Mars ventilerade sina pågående projekt. S är rätt ointresserad av sport och bedrifter, men en baddare på ledarskap och psykologiska gruppmekanismer. När han fick höra om mina afrikaplaner klack det till.
- Har du hört talas om FIRO ? Fundemental interpersonal relations orientation.
Gick bort till datorn och gogglade ett varv. Men det var överflödigt. Det här kunde S på sina fem fingrar.
Psykologen Will Schutz studerade under Koreakriget varför olika grupper, med liknande utbildningsnivå och med samma uppgift framför sig, presterade så olika. Bl. a fann han att gruppens liv genomgick tre faser. En tillhörande fas, där man vill känna sig betydelsefull, en rollsökningsfas, där man vill känna sig kompetent, och en samhörighetsfas, där man vill känna sig omtyckt. Medlemmarna, som skall igenom dessa faser, kan grovt sett vara antingen eftertänksamma typer, kritiska uggletyper, rakt-på-sak-tigertyper, eller ha-det-bra-sanktbernhardstyper. Alla med olika självbilder.
Man kan intuitivt förstå att 1+1+1 kan bli både 2, 3 och 4, beroende på gruppens sammansättning.

Vad kan inte hända under fyra månader i gassande sol ? Långsamt blir jag varse, att mitt projekt inte i första hand är en fysisk utmaning, utan snarare en mental. Vilket nyligen bekräftades per telefon av danske Kim, som lämnade alla andra bakom sig i 2005 års upplaga av Tour d afrique. Folk bar sig väldigt märkligt åt efter ett tag !

Jag vill gärna vara som en Sankt Bernhard. Men som enda doktor (??) kanske det är en annan roll som väntar?
Betydelsefull, kompetent, och omtyckt ?

Bulten

Det mesta är förgängligt. Man gör bäst i att inte ta något för givet.

Min dagliga cykelrunda på några mil bjuder inte på några hisnande överraskningar. Men nästan varje dag är det något som tillkommit. Eller försvunnit. Nu senast några nya fräcka villor vid Ältakrysset, en uppgrävd avloppsledning i Lännabacken, en ny livsfarlig dubbelfilig cykelväg utmed Tyresövägen, och en magnifik skogsröjning i Erstareservatet.
I en så "orolig tid" är det skönt att vissa saker består.
Vid Trångsunds pendelstation finns en rondell. I innerfil av denna rondell, i den södra delen av denna rondell, mot stenkanten som vetter mot den centrala gräsplanteringen av denna rondell, där ligger - en bult. En hjulbult. En sådan där som alla som slitit med att byta till vinterdäck känner igen på långt håll. För några veckor sedan var det vinterväder och bulten var osynlig. Men jag var aldrig orolig att den inte låg där under snön. Och jag är inte heller orolig för bultens framtid. Bilisterna som trängs i denna rondell har annat att tänka på. Och gångtrafikanter, kvinnor och barn skulle aldrig våga sig dit. Att även vårstädningstrucken inte rått på denna klenod beror nog på att den, som alla andra, har lite för bråttom och bara vispar lite i rondellens ytterkant.

Jag har aldrig stannat i rondellen. Det skulle liksom bryta magin. Jag bara morsar lite.

Ju oansenligare man är, desto större chans att få vara ifred.
Eller som det stod i nån taoistisk skrift; I stormens öga är det kav lugnt.

Stålis - på bild

Varken Stålis eller hans ägare gör sig på bild.Men verkligheten skall väl inte förskönas(?)

Stålis

Vad för slags cykel lämpar sig bäst i Afrika? Det lär ju bli allt från slät asfalt till knappt farbara kostigar.
Och så skall det ju tävlas också, gubdevars. Men det gör man nog bäst i att bortse ifrån. Alldeles tillräcklig utmaning att bli kvar på sadeln och inte krypa upp i följebussen. Och sen skickar man ju ut signaler och skapar förväntningar genom valet av farkost. Att komma till Kairo med en sprillans ny aluminiumhoj verkar klart otaktiskt. Köpte en sådan för några veckor sedan, men ångrade mig snabbt och sålde den billigt. (Dåliga affärer har alltid varit en mina starkaste sidor.)
- Nej, i solidaritet med den fattiga kontinenten börjar det luta åt den gamla stålhingsten som jag fick av Ewa i julklapp för snart femton år sedan. En riktig trotjänare, som jag delar många vägminnen med. Vore kul för gamla Stålis att se Afrika, innan han pensioneras.

Äntligen

Och så har det då äntligen hänt.
Media har satt klorna i klimathotet . Naturligtvis, på sedvanligt mediamaner, genom att skrämmas. Men hellre det än inte alls.
Halva Aktuellt häromkvällen handlade om konsekvenserna av global uppvärmning. En västgötabonde berättade förskräckt om åkrarna som kan komma att ligga under vatten. Och stora torget i Lidköping, min gamla födelsestad, skulle också dränkas.
Som tur var fick vi lättskrämda också stifta bekantskap med borgmästaren från en liten stad utanför London. Stolt berättade han om alla, många gånger enkla, åtgärder man vidtagit för en hållbar utveckling. Nu är borgmästaren anlitad som konsult i London, där man får gigantiska problem om havsnivåerna fortsätter stiga. Inslaget värmde, om man får säga så.
Förra året läste jag boken Oväder av den engelska miljödebattören Mark Lynas, som rest runt i världen och med egna ögon sett hur glaciärerna, som är en förutsättning för vattenförsörjningen i flera mångmiljonstäder, långsamt smälter bort. Det var en fruktansvärt skrämmande läsning. Jag kunde i flera veckor inte prata om något annat, inte ens under mina operationer. Men det gick snart över. Eftersom alla andra verkade opåverkade kanske det inte var så farligt ? Och det blev september 2006 och vi gick till val. Mycket fick vi höra om våra välfärdsproblem, mycket om kronor och ören och den beramade tillväxten. Inte ett ord om den stundande översvämningen av stora torget i Lidköping. Tack gode Gud att jag höll huvudet kallt och fortsatte rösta på Maria Wtterstrand. Även om Fredrik Reinfeldt har en sympatisk ledarstil.
Proffessor Norman Myers (intervjuad av Niklas Ekdal i DN 3 mars 2005) säger, bl.a;
Det som avgör vår framtid är mängder av små personliga val. Varje gång vi kokar vatten till tre koppar kaffe fast vi bara dricker en, så bidrar vi till att halva Bangladesh kommer att översvämmas.
Mark Lynas har slutat flyga , och kommit fram till att familjen har lika roliga semestrar hemma i Wales. Själva har vi sålt bilen och kör maten i en hemmagjord cykelkärra.

Det finns hopp. Kanske till och med för stora torget i Lidköping.

Teknikens under

Alla var där. Jättestora chefen, stora chefen, professorn och stora delar av pressen. I Svenska Dagbladet blev det dagen därpå nästan en helsida om det stora som hänt. Att Ersta invigt en ny operationssal. En operationssal för titthålskirurgi med det allra senaste som tekniken kan erbjuda. Mycket skärmar, mycket knappar, mycket valmöjligheter. Grönt eller rosa ljus i salen efter tycke och smak. Professorn menade att patienten (som sover) mår bättre i det gröna ljuset.
När jättestora chefens nära anhörig skulle opereras var det ett starkt önskemål att det skulle ske på den nya operationssalen. Med det senaste som tekniken kan erbjuda. Mycket skärmar, mycket knappar,mycket valmöjligheter.

Varför denna övertro på teknikens betydelse? Jag ägnar stora delar av min tid på mottagningen varje vecka åt att förklara för människor att titthålskirurgi inte är något slags trolleri, utan ett potentiellt livsfarligt ingrepp.
Nej, den goda vården handlar om så mycket annat än teknik. Framförallt om goda beslut. Beslut som grundas på kunskap, förtroende och omtanke. Och det vet alla som jobbar med sjuka, oroliga patienter.
Men visst är det kul med knappar och skärmar.Och lite bubbel.

Ser fram emot den dag när jättestora chefen, stora chefen, professorn och stora delar av pressen kommer för att fira att undersköterskorna på Ersta tack vare rogivande massage drastiskt har minskat behovet av Valium och Sobril.

Arbetsplatsen

Min arbetsplats är nog som andra arbetsplatser.
Chefen försöker vara chef. Men chefen har en egen chef som talar om vad som gäller. Om chefen verkligen försöker vara chef så är han inte chef så länge till. Chefer säger gärna att det skall vara högt i tak. Men även vi småväxta tycker nog att det är knappt ståhöjd.
CNN-chefen lär ha sagt att chefen skall leda, annars står han/hon i vägen. Led mig,eller flytta på dig. Någon annan har yppat; -trivs man inte med chefen skall man byta arbetsplats. Lättare sagt än gjort.
Och för övrigt är nog, som sagt, andra arbetsplatser inte bättre än min arbetsplats.

En pelare

NCC har byggt in en tre dm bred, rund pelare i vårt vardagsrum.
Om det flödar vatten , urin eller el i den, det vet vi inte.

Pelaren är charmig och pittoresk. Så pittoresk att den kanske borde framhävas med lite färg ? Men vilken färg? Det skall ju i sådana fall matcha den gula mattan, de svarta stolarna och den blåa soffan.

Välj du älskling, du är bra på färger! Whups,hick...!
Fredells färg levererar en röd som garanterat inte är tomteröd.
Men istället blir pelaren - illrosa.
Nya val, kval och våndor på Fredells. Vis av skadan blir det en vända hem med färgkartan.
Den djupröda blir perfekt älskling.
Men istället blir pelaren - illröd.

Solen går ner, solen går upp och det är en ny dag.
Nu ser man inget annat än pelaren. Den är alldeles för dominant.

En soluppgång senare, och några kronor fattigare, är pelaren, med det okända inanmätet, åter NCC-vit.

Cykeldoktorn

Min cykelmekaniker H är fantastisk. Alltid till hands, vänlig, och väldigt flink . Han vårdar ömt min älskade cykel.

Ibland frågar H mig om mina operationer. Lite generat, som om det vore något överjordiskt . Jag berättar om gallor, magmunnar och cancer. Och hoppas i tysthet att jag är lika tillgänglig, vänlig, flink och omtänksam mot mina patienter som H.

Bästis

Han bor tvärs över viken. Jag kallar honom för min bästa kompis.
Men vi träffas nästan aldrig. Han har det jobbigt på "hemmafronten".

När det kniper - t.ex hur man skall rösta i folkomröstningar - då ringer jag min bästis.
Skulle det riktigt skita sig någon dag - då tar jag färjan över viken.

Le Monde

Som läkare vill jag gärna tro att jag kan umgås med alla slags människor.

I Hammarbyhöjden ligger Malmgrenska, en kvarterskrog i yttersta världsklass. Där spisade jag häromdagen.
Biff stroganof, banana split och Monopol till kaffet, allt var lika gott.
Bredvid mig satt två grabbar i min egen ålder.

I min ensamhet förkovrar jag mig med Le Monde.
Mina bordsgrannar pratar om ventilation, TV, såpa, IT, trav, mer ventilation, mer såpa, och om en illojal arbetskompis .
- Så enfaldigt, tänker jag, och läser vidare i Le Monde.

Vuxna

Dotter Åsa undrar varför jag inte svarat på mobilen.

Nej, jag har inte cyklat omkull. Du behöver inte vara orolig. Ville bara vara ifred.

Tänker i mitt stilla sinne, som den curlingförälder jag är, att det är lite klädsamt när de små liven oroar sig för oss.

Inte utan Niklas Ekdal

Det är inne att "ta befälet över sitt liv". Det finns annars, nuförtiden, en rätt stor risk att man fyller sin dag med en massa måsten.
Och i värsta fall infinner sig den obehagliga känslan av att vara - lurad.

För någon månad sedan ringde en grabb vid middagstid och undrade om vi inte ville prova Svenska Dagbladet i sex månder.
Hur tänker man mitt i matsmältningen?
Pojkspolingen i luren fick som han ville.
Ajöss med det befälet - över mitt liv.

Har nu försökt anpassa mig till den nya tillvaron. Att näringslivsdelen i svenskan är lika tjock som resten av tidningen, och att sporten smugits in redan i första delen, det kan jag verkligen leva med. Men att gå miste om skribenterna som blivit en del av familjen - det svider. Jag har t.ex svårt att leva utan min veckodos av Niklas Ekdal. (Hur bär karl´n sig åt för att hitta fräscha vinklingar på utjatade ämnen ?)

Men det har löst sig. Grannen mitt emot är en sjusovare, och prenumererar på DN. Som ligger så fint i trähyllan utanför dörren.
Jag tassar försiktigt över hallen, tar in bytet till mitt köksbord, och smygläser det senaste från Niklas Ekdal-fabriken.
Och känner att jag åter är Herre över mitt liv.

Om jag fick välja

Unga kvinnor håller sig väl framme på ett område; psykisk ohälsa.
Den sortens ohälsa brukar bero på att man inte lyckas leva upp till omgivningens krav. Orimliga krav.
Under småbarnsår och dagisgull invaggade i föreställningen att det räcker med att vara söt. Tio, tjugo, år senare skall man vara söt, smart, karriärsugen och barnsugen. Samtidigt.
Jag har följt två döttrar genom tonårssnaran, och samtidigt sett de jämnåriga grabbarna luta sig tillbaka och invänta rätt tillfälle.We call them streetsmart.
Jag känner en stor tacksamhet att vi förskonades från anorexia, tunga droger och självmordsförsök.

Imorse fick jag mejl från en desperat, och tydligen maktlös, kvinnlig läkarkollega. Och tänkte, som så många gånger förr, att det är så mycket enklare att vara grabb.

Bara en cigg till..

En gång nikotinist - alltid nikotinist. Ack så sant.
Mitt uppe i förberedelserna att bygga upp kroppen så att den ska klara fyra månaders påfrestningar på cykelsadeln, har jag trillat dit igen. Det känns ynkligt. Och samtidigt mänskligt. Man är väl ingen lance-armstrong-robotmaskin heller!
Men när jag letar mig ut i höstmörkret på Fjällgatan för att leta fimpar, då börjar det faktiskt bli förnedrande.
I morgon slutar jag - igen.