Vägverket

Tio år går fort. Barnen har blivit stora, håret blivit tunt, ögonen skrala, och rynkorna flera . Och körkortet måste förnyas.

Ett foto och en namnteckning är vad som krävs. Som tur är krävs ingen förnyad uppkörning, då skulle jag säkert stå mig slätt.
Har många gånger hört att passfoton och liknande skall tas lite snett från sidan, så att ena örat syns. Någon EU-regel, kan man ana, som jag aldrig förstått, men heller aldrig ifrågasatt.
Cyklar i ösregnet ner till Centralens fotoautomat, och vänder vänster öra mot linsen. Blir förskräckt av bilden, har jag blivit så gammal ?
Väl hemma läser jag instruktionerna, ingen kan missa det fetstilta: Fotot skall vara taget rakt framifrån!. Hoppsan !
Ringer upp Vägverket. Efter lång väntan får jag höra att " just nu gäller övergångsregler, även kort snett från sidan kan godkännas ." - Tack snälla !
Namnteckningen kvar. Detta signum, som kanske i någon bemärkelse illustrerar den utveckling man genomgått på tio år.
Den är numera oläslig, kraftigt förenklad och ganska yvig. Men det är en utveckling som Vägverket tycks ogilla. Man är nämligen hänvisad till en liten söt ruta, och mycket stränga instruktioner att hålla sig innanför linjerna. Hjälp!
Jag tjuvtränar, enligt verkets rekommendationer, några gånger på ett kladd-papper. Dags för " uppkörning ". Men det går som det ofta går vid uppkörningar. Dåligt. Den där yviga kroken,som jag annars är rätt stolt över, hamnar 2 mm utanför körfältet.
Ringer upp Vägverket. " Det var inte bra. Då skickar vi en ny ansökningsblankett. Stämmer adressen?"

Längre än så har jag inte kommit. I väntan på ny ansökningsblankett funderar jag - förstås - allvarligt på att revoltera.
- Antingen tar ni min högst personliga, självständiga och lite yviga namnteckning - eller så får det vara ! Jag behöver inget körkort. Jag cyklar!