Som en tavla ..

En ensam målare

En av kortfilmerna jag såg igår handlar om en svensk kvinnlig läkare.
Två episoder spelas upp parallellt.
Den ena utspelar sig i Rwanda, där en kvinna plågas i födslovåndor då fostret ligger felvänt. Barnen i byn bär henne på en provisorisk bår i form av en dörr den långa vägen till sjukstugan, där lyckas den kvinnliga läkaren vända barnet rätt och förlösa henne. Hon vandrar lycklig hem i mörkret.
Den andra utspelar sig i Kiruna, nu är läkaren själv gravid och skall föda. Hon verkar ensam, stannar hemma i det längsta, får inget svar från grannarna när hon till slut inser att hon behöver hjälp, sätter sig i bilen och kör ut i den mörka vinternatten. Bilen får sladd vid ett möte och hamnar i en driva. Bilden zoomas ut, man hör henne skrika, efter en stund kommer också skriket från ett nyfött barn. Mer får vi inte veta.

Kom att tänka på den korta filmen när jag i kväll såg en ensam målare som satt upp sitt staffli mitt på Katarina Bangata. Vi som passerade vågade oss antingen inte fram eller låtsades inte se.
Det är skillnad på fattiga och rika, på ensam - och tillsammans - kulturer.

Var så god och välj.

Kort är underbart

Varför ser jag inte mer på kortfilm ?
Regissören vet att tiden är kort, uttrycken är starka, idéerna tydliga, ibland övertydliga. Några av de tjugo filmerna på den här DVD:n har etsat sig fast för gott.
Påminner om radion ; med små medel gör man underverk.
Gäller även i (den s.k) verkligheten ?

Underbart är kort

Lätt som en plätt

Det är en otroligt skön känsla att gräva upp den egna potatisen.
I kväll blev jag nästan full i skratt. Hur kan något så självklart vara så lustfyllt ?

Omställning - hur svårt kan det vara ?

Greater than myself

Fler tillfälligheter. We are all connected ..

Hörde igår en radiodokumentär om den höga polischefen som 2010 blev fälld för grov våldtäkt och koppleri, efter att ha åkt runt i landet och föreläst om våld mot kvinnor (!). Han fick 6,5 års fängelse.
Tror det var just att höra honom föreläsa (tillsammans med bland andra Gudrun Schyman) som gjorde det hela extra obehagligt.

Idag på förmiddagen pratade jag i telefon med en av röntgenläkarna på sjukhuset. Utan att ha radiodokumentären i åtanke kom jag att tänka på, när jag hörde den här röntgenläkaren, att han i våras skrev en kort insändare i Läkartidningen om något som jag inte längre kom ihåg. I brist på andra arbetsuppgifter (…) började jag bläddra i tidningens arkiv. Insändaren var skriven i maj, och handlade om hans starka reaktion på det program han hört om den kvinna som behandlats så illa av psykiatrin, efter att ha blivit utsatt för övergrepp - av den höga polischefen (!) Han skämdes, å kårens vägnar.

Kan erinra mig att jag flera gånger, när jag stött på den här sympatiska kollegan, skulle gå tillbaks till den där insändaren. Det är sällan doktorer tar till orda om annat än (typ) dåliga arbetsvillkor och för låga löner. Att jag gjorde det just nu var naturligtvis ett verk av det undermedvetna. System 1, som Daniel Kahneman skulle sagt.

What is done by what is called myself is, I feel, done by something greater than myself in me. (Maxwell)
Inledningen till Märk Världen, en bok om vetenskap och intuition, Tor Nörretranders

Tänka, snabbt och långsamt

Basackord. Existentiell autopilot ?

Tillfälligheterna duggar så tätt att slumpen snart är ett minne blott ..

Hade flera diskussioner i veckan med min ståndaktigt ateistiska kollega. Han var så ihärdig att jag till slut såg mig nödd att rekommendera en lättsmält introduktion ( Himmel och Jord - Varför religion ? ), för att i bästa fall råda bot de mest fördomsfulla förenklingarna om religionens skadeverkningar.
Det var kanske fåfängt.

Så igår droppade pappa den här artikeln i min brevlåda. Poeten Kristian Lundberg berättar om sin tro, i Svenska Dagbladets serie "Det fundamentala". Läste på tidningens hemsida att somliga redan läst den en handfull gånger. Det kan jag förstå, efter att ha läst några gånger.

Det finns ett mörkt basackord i mig, en speciell ton som kräver absolut koncentration.

Vad sker när man lägger motsatserna över varandra ? Det inre, det ytttre. Tillit. Det är grunden. Den erövras genom handling. Tilliten blir verklig i det ögonblick då jag förstår att jag svarar inför Gud, inte Gränspolisen i Skåne.

Det som är det centrala är vår rätt att bli förlåtna.

Vi feltolkar tilliten. Vi blir övergivna av oss själva, vi drivs av hundratals former av rädsla. Vi sätter vår tillit till ett hopp som inte är ett hopp, bara rädsla, rädsla inför en otrygg omvärld.

Min rätt att misslyckas, min skyldighet att inte livnära mig på andra. Det är först på senare tid som jag har kunnat kombinera "misslyckas" med nåden att vara älskad.

Vi tycks bygga in oss själva i en föreställning om det perfekta, det osårbara.

Min upplevelse av Gud har varit mer uppfostran än helig ingivelse.

Jag bär på en övertygelse som jag inte ser och känner förrän jag måste använda den.
Jag känner min tro genom tvivel.

Men det goda jag gör, tänker, drömmer, vad är dess grund ? Vad är det som gör mig fri och låter mig agera ? En osynlig kompass ? En existentiell autopilot som får mig att fatta beslut som är goda och riktiga, också när när jag egentligen inte vet vad jag gör ? Är det möjligt ?

Man skulle nästan kunna tro att Willbur Can varit i farten.

Vissa dagar (2)

                               Vissa dagar är bättre än andra. Så är det bara.

Lycka till !

De här kalsongerna är som synes utjänta, men vi har svårt att skiljas åt. Kanske sätter dom bakom glas och ram. Lyckönskningar behövs ju jämt och ständigt ..
(Present 2006, inför cykling i Afrika)

Skönhet på Skånegatan

                                Ikväll går jag jour. Skulle hellre åka sidovagn ..

Willbur Can

Pappa hade som konsult några stödord han ofta återkom till. Vill - Bör - Kan. Dvs, det gäller att få ihop de där tre, att hitta balansen. Av en fyndig uppdragsgivare fick han t.o.m namnet Willbur Can.

Jag får inte riktigt ihop det. För att det (fortfarande) finns ett avstånd mellan vill, bör och kan ?

BILD:
Philippe Petit går på vajer mellan Twin Towers, 1974 (Man on Wire). Fram och tillbaka går han under en halvtimma, till synes orädd och road, medan folk samlas på marken och i tornen.
En vacker bild av fullständig balans.

Mål

Lyssnar på Tendens.
Bengt Gustavsson, senior professor i astronomi, berättar hängivet om månen. Det framgår att han påbörjade sina astronomistudier vid 12 års ålder.
I samma program berättar äventyrerskan Renata Klumska (snart den första svenska rymdturisten) att hon har för avsikt att klättra upp på ett månberg före år 2030.
Jag blir avundsjuk på deras målmedvetenhet. Samtidigt som jag helst vill vara mindre besatt, och ta det som det kommer.

We are all connected

Einstein lär ha sagt någonting i stil med " Förenkla så mycket som möjligt, men inte mer ".
Säkert en bra regel för en vetenskapsman. Men Einstein var mycket mer än så, kanske syftade han på livet i stort.

Lyssnar till en (engelsk ?) EU-tjänsteman i radion, som kritiserar Sveriges vargpolitik. Förväntar mig några byråkratiska floskler, men han låter så förnuftig, så där som just engelsmän kan göra. Han efterlyser en diskussion som tar hänsyn till alla aspekter, såväl filosofiska som praktiska. - Visst kan det vara skrämmande med stora rovdjur i vår närhet, men vad har vi människor för rätt att utrota det som skrämmer oss ? We are all connected.
I radiostudion avfärdar den svenska vargkommisionens ordförande pratet som "beskäftigt".
För en gångs skull hamnade mina sympatier i Bryssel.

Vet inte hur, men kom sen att tänka på Lena Andersson, som för en månad sedan utlovade en mer utförlig betraktelse om doping. Kanske apropå att inte förenkla mer än tillåtet ?
Den här gången tycker jag hon når ända in i mål. När hon argumenterar för att olika verksamheter har olika moral, olika essentiella värden, och att den som är inne respektive utanför verksamheten inte sällan har olika uppfattningar vari de består. Inom cykelsporten finns en mängd oskrivna regler som cyklisterna respekterar till fullo, men som åskådarna har svårt att förstå. När det gäller doping gäller det omvända förhållandet. Cyklisterna dopar sig för att orka med jobbet, som Andersson uttrycker det.
Hon säger det inte rakt ut, men indirekt tar hon Lance Armstrong i försvar. Under alla förhållanden vill hon undvika att förenkla frågan mer än vad som är möjligt.

Men gudarna skall veta, att om det finns åtskilliga exempel på att vi förenklar för mycket, så finns det tiofalt av det motsatta förhållandet. Komplexiteten, byråkratin och regelverken svämmar över alla breddar, utan att ta hänsyn till enkla och grundläggande villkor för liv på en begränsad planet.
Att undvika tävling och konkurrens är en av dom …

Kanske har man nytta av att både se det stora i det lilla, och det lilla i det stora.
Dvs, den lilla oförargliga företeelsen idrott och konkurrens är ohållbar i det stora sammanhanget. Och den stora företeelsen att vi vanvårdar vårt enda jordklot bottnar ytterst i att var och en inte tar sitt ansvar.
Hur som helst, EU-tjänstemannen har rätt : We are all connected !

I AM

Vad är det vi mäter ?
Doping för att orka arbeta.

Tillsammans

Svårt att skriva om det som ligger närmast. Men det skulle kännas fel att helt låta bli.
Ibland ligger det smärtsamma och det meningsfulla tätt intill varandra. I helgen tog vi ännu ett farväl av en älskad familjemedlem. Det blev så fint. Du finns alltid med oss Gaby.

XXL - extra extra large

Köpte tidningarna i morse för att läsa om gårdagens match. Inget nytt. Förstås.

Både SvD och DN innehöll samma tjocka annonsbilaga från XXL sport och vildmark.
Bläddrade igenom de färgglada sidorna, fulla med lockande erbjudanden, allt till extra billigt pris.
Och kunde konstatera att det inte fanns en enda pryl av allt de erbjöd som jag behövde. Det kändes såå skönt !

Slutsats :

1. Jag har det för bra ?
2. Jag är en kapitalistisk katastrof ?
    (Och oansvarig, som inte tänker på jobben ..)
3. Jag är ett föredöme ?
    (Och ansvarsfull, som inte tänker på jobben ..)

In the future
we will buy things we need,
for money we have,
to make impression, that lasts,
on people we care about.

Ensamhet

Inte riktigt slumpen, lite inställd var jag.

Har flera gånger sett en äldre man i rullstol på innergården framför kyrkan. Personalen på Mariahemmet rullar ut honom att sitta där när solen skiner. Vad de själva gör under tiden kan man bara gissa.
När jag gick ut ifrån jobbet idag, i solskenet, hade jag bestämt mig.
 - Sitter han där idag så ska jag stanna. Det gjorde han.

John är engelsman, kom till Sverige efter kriget, hustrun är död sedan många år. Efter en stroke pratar han helst på sitt modersmål, men det gör han med den äran. Han har glimten i ögat, och är hela tiden uppmärksam på folk som passerar, och säger åt mig att kliva undan när det kommer bilar. På en halvtimma hinner vi bli överens om det mesta.
Man skulle önska han slapp sin dementa omgivning, och istället fick ta del av livet i våran kåk.

Nästa gång skall han visa mig sina tavlor. - It´s a good therapy.

Så kändes det

Skönt att se Sundhage i närbild de sista minuterna av matchen, och efteråt, när förlusten stod klar.
Kommer inte på vilket ord som passar bäst.
Harmoni och balans kanske.

Sport handlar om mer än vem som vinner.
Det kanske t.o.m är ointressant.
Så kändes det i kväll.

I film och böcker kan vi sätta värde på allt från gråt till skratt, från tragedi till komedi, från vinst till förlust. Det kan gälla även på en fotbollsplan ?
Satte värde på en förlorad fotbollsmatch, och en enastående ledare.
Så kändes det i kväll.

Semifinal

I kväll är det semifinal mellan Tyskland och Sverige i fotbolls EM. Det ska vi se. Liksom matchen i morgon, mellan Danmark och Norge.

Men allt tjat om ett samhälle fritt från avund, tävlan och konkurrens, och Realists ständiga påminnelser om att vi istället skall leka och glädjas åt andras bedrifter, det tar jag med till TV-soffan.
Jag önskar mig själv lycka till !

- Bryr du dig inte om vem som vinner ?
- Jo, det gör jag ..
- Jag fattar ingenting !
- Nej, det räknade jag inte med ..
- Du kanske kan förklara lite bättre.
- Jag hejar nog mest på Pia Sundhage ..
- Jaha, och ?
- Hon är en sådan där person som man vill att det ska gå bra för ..
- Så om Pia Sundhage tränade Tyskland så skulle du heja på tyskarna ?
- Nej, jag skulle heja på Pia Sundhage.
- Äh, du är hopplös.
- Ja, kanske det.

Förneka inte din storslagenhet !

Nu har jag lyssnat flera gånger på filmerna från Arbetskritiskt forum (ABF) 2012.
Roland Paulsen är klockren i sin analys av vår själsliga död, men jag vill även slå ett slag för barrikad- kämpen Lasse Ekstrand, Mr Medborgarlön. Yvigt, passionerat, och ändå realistiskt ?

- Varje människa är en konstnär . Förneka inte din storslagenhet ! (Fassbinder)

- Varje människa borde födas med en dra-åt-helvete-kassa (Gunnar Nilsson, LO-ordförande)

- Hur kan vi veta att människor passiviseras om man genomför en grundtrygghet för alla, när vi inte vågat prova ? 

Lasse Ekstrand - video nr 4

Mer om arbete ..

Sant och poetiskt

Det är något visst med dokumentärfilmer.
På Number One hittade jag ytterligare en pärla av Stefan Jarl. Han har en enastående förmåga att levandegöra.

Den första filmen, från 1985, berättar om Ricky Bruch och hans förberedelser för att göra comeback i OS 84. Olympiska kommittén tålde inte kritiken de fick utstå, och svarade med att inte nominera honom, han fick vackert sitta hemma i Malmö och titta på TV.
Året därpå, när pressen saknades, kastar han världsrekordlängder 10 - 20 tävlingar i rad. Där slutar filmen ..

Den andra är ett underbart porträtt av Stefan Jarls mentor Arne Sucksdorf. Han lever sina sista dagar när filmen görs (2001), men är alldeles klar, och oerhört vis. Filmen inleds och avslutas med hans önskan att hitta balansen mellan den dokumentära och den poetiska sanningen. Han instämmer i Dostojevskij ; Det är skönheten som skall rädda världen, vilket också är filmens namn.
Blir mest tagen av inslagen från "En djungelsaga" (1957), gjord i Indien. Som berättar om "det lyckligaste samhället på jorden", befriat från vår avund, tävlan och konkurrens.
Vad jag inte visste var att den unge rebellen, och jägaren, var ytterst nära att skjuta Hitler, han hade möjligheten (siktkorset inställt på tinningen), men avstod i sista stund.
För det har han i efterhand " kanske dåligt samvete "..

Den sista filmen skildrar hemlösa några iskalla februaridagar 1999. Sant och poetiskt, på samma gång.

Naturens hämnd

Glömsk

Solen har precis gått ner, nordanvinden viner runt knuten, i stugan är det varmt och gott.

Släcker törsten efter cykelturen,
tänder några kvällslampor, 
slår mig ner i soffan, 
och öppnar datorn. 
Vad mer kan man begära ?

Men säg den glädje som varar. 
Jag har glömt läsglasögonen i stan ! 
På skärmen flimrar bara obegripliga krumelurer. 

Nu orkar jag inte kisa längre. 
Utan lutar mig tillbaks, njuter av den vackra kvällen,
och övar mig i förnöjsamhet.


Det blev förstås radion som räddade mig. Repris på Maria Svelands sommarprogram. Som jag gillade, för att det var så fullt av tillförsikt och styrka, och så lite av bitterhet och självömkan.

Home sweet home

Skönt att gå på en utställning där man inte behöver lägga pannan i djupa veck, utan bara insupa och njuta. Det gjorde vi igår, på Liljevalchs. Home sweet home, salar fyllda med alster av designens giganter. Det värmde.

Konsten kan bidra med mycket. Det viktigaste kanske är att hjälpa oss se saker från oväntat håll.
Men skönheten har ett värde i sig ?
Och fulheten ett pris ?

Harmoniska vindar

Be yourself

Blev ståendes en god stund vid Slussen häromdagen. En vacker lättklädd människa låg på huk och ritade blommor och texter på trottoaren. Det var (helt) omöjligt att avgöra om den sköna var en man eller kvinna. Vilket stämde väl med vad hen skrev på marken : Be yourself. You are the only one.

Många, kanske flertalet, inlägg på den här bloggen är uttryck för hävdelsebehov. Som bottnar i bristande självkänsla. Något som är lätt att se ner på för den som begåvats med en "sked utan hål".

Lotten faller olika (arvet), men vi kan hjälpas åt att skapa samhällen som inte jämför, tävlar och konkurrerar, där mångfalden uppfattas som en rikedom. 

Att inte känna sig hemma i det biologiska kön man fötts till, det måste vara oerhört prövande. Om hen kan, och vågar, så borde jag också kunna.

En sked med hål i

I skuggan - av arbetssamhället

Snart är semestern slut.
Det behöver inte voven på Katarina bangata tänka på. Hen ligger där i skuggan framför husses ramverkstad och kastar lite förstulna blickar på oss som passerar. Inte utan att man blir lite avundsjuk.

Nu har jag inte bara läst, utan även hört och sett Roland Paulsen (video nr 3).
Det borde alla göra, såvitt man inte är hund förstås ..

In the future

we will buy things we need,
for money we have,
to make impression, that lasts,
on people we care about

?

Inspiration: Tim Jackson

Ur minnet

Bilder från barndomen finns ständigt närvarande, vissa platser återkommer hela tiden.
Det är femtio år sedan, ganska exakt, vi flyttade från radhuset i Upplands Väsby. Men vägen, ängen, stenarna och björken (som jag klättrade upp i för att imponera på Lena) dyker ofta upp i minnet.
Igår var jag där. Allt var sig likt, men den långa branta backen var inte lika brant som då ...

Sovrumsfönstret till höger på ovanvåningen representerar  för alltid kreativitet. Från det hängde pappa ut ett snöre med en klädnypa på, tidningsbudet visste vad som gällde.

Garagedörren är längtan, lycka, och infriade löften. Varje morgon under flera månader smög jag ner för att se om cykeln, som jag skulle få ärva efter min kusin i Göteborg, hade kommit. En morgon stod den där ! Sådant glömmer man inte.

Backen är skammen. En kväll cyklade jag i mörkret med en kompis, har ett svagt minne av att vi var ute olovandes, och att han inte sågs som något bra sällskap. Så körde han omkull i backen, bakom mig. Men jag stannade inte, utan fortsatte hem. Senare på kvällen stod jag i vardagsrumsfönstret och tittade upp mot backen, och undrade hur det gått för honom.
Hur kunde jag vara så ynklig ? Varje gång feghet och brist på kurage gör sig gällande, så är jag tillbaks i den där backen.

Three of us

                                         From Phil Evans, YAK - attack (Nepal) on Facebook.
                                         It´s great. It is enough ?

Planlöst

En planlös semesterdag.
Det börjar med ett banalt ärende, som påminner om ett annat, och ett tredje, plötsligt har jag hamnat i Vasaparken, som väcker minnen från våra första turer med barnvagn, Odenplan är numera kronisk arbetsplats (Citybanan), men övre delen av Drottninggatan håller stilen, klara Parisvibbar. Är det inte Sacre Coeur där borta i gatans förlängning ? - Nej, det är ju Katarina kyrka - att jag inte tänkt på det förut. Stockholm tycks ta ett helt liv i anspråk att upptäcka.
På hemväg, i kyrkans riktning, köper (usch) jag en Blue-tooth högtalare på Claes Ohlson, som packas upp och programmeras på Helgeandsholmen, framför riksdagshuset, sen får turisterna i Gamla stan stå ut med att lyssna på mina favoritlåtar.
Så kan det bli.

Balansen mellan plan - och planlöst är tveklöst en av utmaningarna ..

Ofönuft och känsla

Lyssnar på P1 (!), Helena von Zweigbergk och Oförnuft och känsla (vilket bra namn på ett radioprogram ).
Helena avslöjar  att bland journalister finns en tumregel som säger "kolla aldrig upp en bra story", eftersom risken är stor att den visar sig vara osann. Man får tro att det är ironiskt menat, osanning bör väl vara journalistens fiende nummer ett ??
Hur som helst ger hon ett exempel som heter duga.

Filmen Festen av Thomas Vinterberg är Danmarks största framgång på filmduken, ett familjedrama om incest som äter sig in under skinnet. Vinterberg hävdade till en början att den var ren fiktion, men tillstod senare att han några år innan hört ett radioprogram om en man (Allan), som likt huvudpersonen i filmen ställt sig upp på pappans sextiårsfest och inför alla gästerna berättat om övergreppen på honom och systern. Vinterberg blev så tagen av berättelsen att han beslöt gestalta den på film, och kanske rentav ge andra i samma situation upprättelse och mod.
Några år efter filmens framgång (världen över) ville en dansk journalist göra ett radioprogram om Allan, även Vinterberg var med. De ville veta allt. Sakta men säkert visar det sig att hela historien var påhittad, det fanns ingen syster, ingen sextioårsfest, och ingen incest.

Spelar det någon roll ?
Vet inte, filmen som sådan blir i alla fall inte sämre för det.
Vår svenska motsvarighet kanske är Call girl - fiktion, eller sanningen om Olof Palme ? En jämförelse som förstås haltar på flera sätt, men Zweigberk tar upp det generella problemet, nämligen att fokus och intresse flyttas från huvudfrågan ( incest och prostitution ), och istället kommer att handla om något enklare, ofarligare och mindre laddat - vem är skyldig ? Och i den förflyttningen förringas och överges de drabbade, dvs de våldtagna och utnyttjade.
Detsamma kan man säga om åtskilligt. T.ex, istället för att fortsätta diskutera USAs världsomspännande övervakning ligger allt intresse just nu på var Snowden skall få asyl.

Att flytta fokus från det som bränns till det ovidkommande är en smitningsstrategi. En annan är att bita sig fast vid det som uppenbart är en fiktion. Som t.ex att konsumera av jordens tillgångar som om vi hade ett par reservklot att ta till, när oljan tagit slut. Snacka om oförnuft, och dålig känsla.

För att knyta ihop säcken, ibland är det bra att hålla fast vid fiktionen, nämligen när den har något att lära oss ?
Religionernas kärleksbudskap är ett bra exempel !

Följ ditt hjärta ?

Jan Cederquist gör sig ständigt påmind : slumpen är ingen tillfällighet ?

På kort tid har jag stött ihop med två av mina gamla chefer. Den ena går mot sjuttio, den andra mot de åttio, båda till synes fulla av iver och nyfikenhet. Den yngre på språng mot Arlanda för vidare transport till  Tiblissi (Georgien), där hans företag har satt upp ett sjukhus. Den äldre, på hemväg från en ansenlig cykeltur, deklarerade att han inte haft en tråkig dag sedan han pensionerades för tretton år sedan. När vi möttes i eftermiddags hoppade han av cykeln och släppte fram sitt ungerska temperament från andra sidan gatan. - Det är helt otroligt, helt otroligt, det är bara en minut sedan jag tänkte på dig !

För att ytterligare förstärka intrycket att de gamle just nu gör sig påminda så hade jag strax innan semestern ett givande meningsutbyte (med anledning av en debattartikel i Svensk Kirurgi) med en av drakarna för svensk cancerkirurgi. Imponerades av hans djupa engagemang för allas rätt till samma goda vård.

Följer jag Cederquist i hasorna så bör jag fundera över om det finns någon mening i de här tillfälligeterna. Helt klart är att det sammanfaller med att jag för tillfället stångas med frågan hur mitt återstående arbetsliv skall te sig. "Följ ditt hjärta" ser ut som en gemensam nämnare ?

Jan Cederquist

Preludium

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat "Stanna! vad som helst, bara jag slipper känna mig själv."

Och det finns en båt som vill lägga till - försöker just här - den kommer att försöka tusentals gånger.
Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret, in bland partygästerna som dansat sig varma.

Tomas Tranströmer
Mörkerseende 1970

Arma inspiration

Lilla charmiga Arma di Taggia var sig precis så likt som vi önskade. Kunde sitta timmar på balkongen och meditera framför havet, läsa några rader, följa tennisbollarna, dricka ett glas, och förundras över att detta är ett annat Italien än det vi hör om.

Bengt Hubendick slukade jag på några dagar, och fördes obönhörligen in i drömmar om en annan värld, ett liv på planetens villkor.
I jakt på något nytt läsbart erbjöd stadens lilla bokhandel sammanlagt ett tjugotal böcker på engelska. Ödet ville tydligen att jag inte skulle tappa tråden, och höll fram Into the wild  av John Krakauer (1996). Berättelsen om tjugoåriga Chris McCandless, som övergav civilisationen för ett liv i Alaska. Filmen (Sean Penn, 2006 ) var gripande, boken kommer jag att ha med mig, för eftertanke och inspiration.

Ut i det vilda

Vila

I morgon börjar semestern på riktigt, då bär det av till Italien, samma by, samma hus, samma strand.
Ett omtumlande och krävande halvår ligger bakom oss, ser fram emot bara lugn och ro, utan allt för mycket intryck. Även bloggen får vila i tio dagar, det mår den säkert bra av.

Med i ryggsäcken följer Bengt Hubendick. Hoppas kunna vila i hans trygga berättelse, från 1984.

Vad är det vi mäter ?

För alla oss som inte kommit så långt i mognadsprocessen, och insett att tävling och konkurrens skall bytas ut mot lek (läs Realist), så är Lena Anderssons funderingar tänkvärda (Doping som rättvisa).
När Lance Armstrong till slut kröp till korset blev han skurk för hela slanten. Men L.A (!) pekar på flera aspekter, som sällan framhålls.
- Att dopa sig betyder inte att man slipper träna. Tvärtom.
- Att dopa sig är ett (fåfängt) försök att tävla på lika villkor.
- Att dopa sig gör man för att andra tvingar en.
Ser fram emot hennes fortsatta analys, som utlovas när cyklisterna i årets upplaga av dope-de France närmar sig de branta bergen :

Få fenomen ställer så stora frågor på sin spets som elitidrotten. Vad är det egentligen vi mätt, korat och fått reda på när segraren hyllas på podiet ? Mer om det när klungan närmar sig Mont Ventoux och Alpe d`Huez. 

De allra flesta villospår och galenskaper kan förklaras med Fångarnas dilemma. Även doping ?

( Jag har cyklat de 21 kurvorna/virages uppför Alpe d´Huez tre gånger, och  kan försäkra - det är mördande .. klart man ser fram emot en förklaring ..)

Stadsvandring

Hur man förflyttar sig gör skillnad. Att åka bil genom stan innebär total koncentration på själva förflyttningen, och ett minimum av intryck. Det omvända gäller gåendet, bussen karakteriseras av bekvämlighet, passivitet och ofrihet. Det finns bara ett fortskaffningsmedel som uppfyller alla krav man kan ställa. Nämligen cykel.

- Bekvämt - med rätt sadel ..
- Ofarligt - om man  kan cykla ..
- Miljövänligt , som det heter nuförtiden ..
- Flexibelt, man gasar eller bromsar, allt efter behag ..
- Snabbt - ingen taxi kan slå mig mellan Skans - och Roslagstull ..
- Fritt - man stannar och tar intryck precis när det behagar, helt gratis ..

Men när man skall guida nära och kära ( från Schweiz ), då vinner promenaden.
Som inbiten cyklist slås jag av allt som finns att beskåda :

- dekorativa trädballonger på Djurgården
- hemtrevliga båtar på Strandvägen
- naturbilder i Berzeli park
- lyx, teknik och överflöd ..

Fel, fel, fel

Det blir sällan som man tänkt sig. Alternativt, man fastnar för fel saker, och fel knappar.

I ett pågående, ganska kraftigt, skov av film-titttande ville jag lätta upp franska och ryska djupsinnigheter med lite svensk komedi. Det blev Cockpit, med Jonas Karlsson som utklädd kvinnlig pilot.
Sätter på och lutar mig tillbaks. Filmen är originell på så vis att en berättarröst hela tiden ledsagar tittaren. Det skapar en viss distans till skådespeleriet, men efter en stund tycker jag det är ett intressant grepp. Efter ungefär halva filmen, när berättaren är lite väl intensiv, drar jag mig till minnes att det talades om en syntolk i början ! Dvs, även den som är blind skall kunna hänga med. Finns det gränser för hur naiv och lättlurad man får vara ?
(Hade för avsikt att "se" om filmen med förbundna ögon, för att utröna om funktionen fungerade, men det var ju inte riktigt meningsfullt, eftersom jag redan sett ..)

Även om man gör rätt med DVD-inställningarna så är en film om könsroller inte riskfri underhållning, åtminstone inte för den som brukar uppröras när frågan kommer på tal. Men här får alla komma till tals, alla får sin beskärda del av riset, i sann svensk, utslätande konsensusanda. Istället fastnar jag för att min husgud Birger Schlaug, som deltar i egenskap av sig själv och tyckare i morgonsoffan, har fått den föga smickrande repliken att flygbolaget, i sin iver att flirta med kvoteringsivrarna, råkat "få en rutten tomat i korgen ". När sedan även Gudrun Schyman dyker upp, och bara hälsar och är sig själv, blir jag lite orolig att husgudens replik var hans egen.

Så fel det kan bli.

Se upp !

Idag har jag varit på stadsvandring, med nära och kära från Schweiz.

Stod en god stund och tittade på ett uppträdande i Sergelgången, strax innanför plattan. Inte för att det var särskilt bra, det var det inte, utan förundrad över hur många som stannat till. En vuxen man och hans elvaåriga son (?) gjorde sitt bästa för att efterlikna Michael Jackson. Mannen var duktig, men verkade stressad och nervös, skall erkänna att han gjorde ett påtänt intryck, pojken verkade rädd och tvingad, det kändes beklämmande. Var det därför så många stannat ?
Kom att tänka på två killar i 18-årsåldern som stod i Götgatsbacken häromdagen. Om jag varit skivproducent så hade dom haft sitt kontrakt idag, så bra lät det. Publik ? Nej, inte en kotte stannade.
Det finns ett U-tubeklipp från en tunnelbanestation, där en världsberömd violinist sitter och spelar på sin fiol, värd miljoner. Alla passerar utan att ta notis, förutom något enda barn.

Vad är det som får oss att reagera ? Vad är det som får oss att blunda ?
Den frågan känns rätt i alla möjliga sammanhang. T. ex riskuppfattning :
Åh vilken fasa.

Inspiration

Vet inte riktigt varför jag döpt om den gamla damen till Hilldur, men nu får det förbli så. Någonstans kanske det tar emot att namnge en så gammal dam på nätet.

Igår stötte vi ihop i trädgårdslandet, språkade en stund, och var rörande överens om Elin Wägner.
Hon är en inspirationskälla, goa, glada, nyfikna, modiga Hilldur.

Tankar för dagen

Semester betyder att man kan bli sittandes lite längre på toaletten.
I morse fastande jag med Tankar för dagen från den gångna veckan. Det var idel pärlor.

Arne Hassler. Om egen erfarenhet av en maskerad depression.
Katarina Mazetti. Om hur vi borde inspireras av den våldsobenägna bono-bono-apan.
Annika Borg. Om inbillad stress, och närvaro.
KG Hammar. Om våra tankar, om värdet av att provtänka !
Bo Forsberg. Om vad man kan göra konkret i utsatta länder.
Terese Tönisberg. Om Freud, som åkte ut med badvattnet.
Jenny Jägerfeld. Om särskrivning och vuxenmobbing.

Det går bra att lyssna även på andra ställen än toaletten ..

Vissa dagar

                        Vissa dagar är bättre än andra. Så är det bara.