Tillfälligheterna duggar så tätt att slumpen snart är ett minne blott ..
Hade flera diskussioner i veckan med min ståndaktigt ateistiska kollega. Han var så ihärdig att jag till slut såg mig nödd att rekommendera en lättsmält introduktion ( Himmel och Jord - Varför religion ? ), för att i bästa fall råda bot de mest fördomsfulla förenklingarna om religionens skadeverkningar.
Det var kanske fåfängt.
Så igår droppade pappa den här artikeln i min brevlåda. Poeten Kristian Lundberg berättar om sin tro, i Svenska Dagbladets serie "Det fundamentala". Läste på tidningens hemsida att somliga redan läst den en handfull gånger. Det kan jag förstå, efter att ha läst några gånger.
Det finns ett mörkt basackord i mig, en speciell ton som kräver absolut koncentration.
Vad sker när man lägger motsatserna över varandra ? Det inre, det ytttre. Tillit. Det är grunden. Den erövras genom handling. Tilliten blir verklig i det ögonblick då jag förstår att jag svarar inför Gud, inte Gränspolisen i Skåne.
Det som är det centrala är vår rätt att bli förlåtna.
Vi feltolkar tilliten. Vi blir övergivna av oss själva, vi drivs av hundratals former av rädsla. Vi sätter vår tillit till ett hopp som inte är ett hopp, bara rädsla, rädsla inför en otrygg omvärld.
Min rätt att misslyckas, min skyldighet att inte livnära mig på andra. Det är först på senare tid som jag har kunnat kombinera "misslyckas" med nåden att vara älskad.
Vi tycks bygga in oss själva i en föreställning om det perfekta, det osårbara.
Min upplevelse av Gud har varit mer uppfostran än helig ingivelse.
Jag bär på en övertygelse som jag inte ser och känner förrän jag måste använda den.
Jag känner min tro genom tvivel.
Men det goda jag gör, tänker, drömmer, vad är dess grund ? Vad är det som gör mig fri och låter mig agera ? En osynlig kompass ? En existentiell autopilot som får mig att fatta beslut som är goda och riktiga, också när när jag egentligen inte vet vad jag gör ? Är det möjligt ?
Man skulle nästan kunna tro att Willbur Can varit i farten.
8 kommentarer:
Ibland tror jag att en av religionens grundvalar är att den måste vara personlig...
Håller med !!
Ibland tror jag att religionen grunda personliga valar förtär varandra ...
Jag tror att den Helhetssyn som för länge sedan var Gud, var Själen eller var
Samvetet eller var Överjaget, var det som höll ihop kulturer som levde på Jorden.
När starkare makter tog över och underkastelsen blev norm så uppskattade makten
att kvinnorna smyckade sig med de gamla symbolerna samtidigt som de dyrkade de
nya makthavarna. Kommersialismen var född. De kvinnliga attributen sålde bra!
Nu blev plundringen, svälten förgiftningen, och utarmningen av jorden och det
mänskliga psyket det normala!
De riktigt vilsegångna trodde sig vara demokrater, emedan de tåg som de
åker med, snart saknar räls.
Alla är vi omedvetna eller giriga delar av Kapten Konkurs!
Trygga ord från en rektor Olof, bör kanske upprepas!
"Ibland tror jag att en av religionens grundvalar är att den måste vara personlig..."
Så talar en upplysningens apostel!
Att du Eric höll med OO, gjorde mig missmodig och arg!
Roland
Roland,
När religionens grundval är personlig motverkas underkastelsen. Tror jag.
Att underkastelse är roten till mycket av det vi ser idag håller jag med DIG om !
Annorlunda: Ser inte motsättningen mellan personlig tro och helhetssyn hos flertalet.
Eric o OO o AK o CB o BS
Genom mitt lilla fönster, ser jag nerifrån och upp. RL
En oklippt grön gräsmatta. ES
EN vit flaggstångs början. OO
En röd sommarstuga. AK
Ett svart plåttak. CB
En blå himmel. BS
Ingen är väl nöjd med en enrading om sig själv, men är
det jag själv som skriver om allt mellan Himmel och Jord
ja, då går det ofta av bara farten, bra!
Nästan alltid, blir det mer eller
lite mindre, hopplöst, splittrat.
Det är nog Världens och Värdens fel tror
Roland
Jag är nöjd med min enradare :)
Men ogillar att du underkastar dig (och ser nerifrån och upp).
Eric
Din formulering var för undermålig för att reta mig! Följande!
"Men ogillar att du underkastar dig (och ser nerifrån och upp)."
Den som inte ser opp kan åka på en propp, av Eric.
Jag borde inte svara på Himla dumma krokar om, men vem styr?
Duger detta tills vidare?
Roland
Nu trillade vi i diket ..
Ämnet var ett mörkt basackord, en förhoppning om en existentiell autopilot. Och förlåtelse.
Skicka en kommentar