En gåta

Fullt av folk i alla åldrar på Ex-libris. Inte den där vanliga lomma-runt-och-titta-stämningen utan mer nu-måste-vi-hitta-något-stämningen. Det var nämligen mors dag. Och vad passar bättre än en bok.Om man nu inte gör det som väl egentligen är meningen - ser till att mamma får en dag utan trista hushålls-sysslor.
Typ 38-åringen och hans tio-årige son slet tag i Sonjas godhet av Owe Wikström. (Fick för mig det berodde på att mamman ifråga hette Sonja). En snabb titt på baksidan och de kom fram till att det var inget bra val. Klart jag ville lägga mig i och säga att det var en alldeles osedvanligt läsvärd och tänkvärd bok som jag precis har läst, men det är faktiskt inte meningen att man skall lägga sig i andras förehavanden på det viset. Så jag tittade ner och fortsatte sköta mig själv.
Det blev Karin Thunborgs kärleksfulla krönikor från Svenska Dagbladet. I fegaste laget kanske. Skam å sägandes blev jag själv inte lottlös. " Kulturgrammatik  -hur du ökar din förmåga att umgås över gränserna " av Gillis Herlitz. Tydligen en klassiker, från det bevingade året 1989, som nu omarbetats. Säkert nyttig läsning för en naiv afrikaresenär. Mitt på sidan elva skriver Herlitz "Jag ber dig nu besvara följande gåta.Vad är det jag sitter i på kvällen, ligger i på natten och tänder pipan med på morgonen? " Det tål att tänka på. Svar i nästa blogg.
Imorgon flyger vi till London för att träffa dotter Sofie och hennes Gaby. Vi ses bara några gånger om året. Dagen vi prickat in behagar kabinpersonalen på SAS att strejka för längre lunchraster. Inte särskilt schysst. Lågprisbolaget Ryanair har varit gentila nog att tillhandahålla en lågprisbiljett för 6120 kronor, med buss från Centralen till Skavsta kl 03.55.
"Värre saker kan hända " låter klyschigt. Men inte desto mindre sant.

Hua,hua

"Det omöjliga dygnet" hette en skrämmande artikelserie i DN för något år sedan. Unga föräldrar i karriären som slits i stycken av alla krav. Som t.ex när det uppdagas vid frukostbordet att lillebror saknar lämplig vinteroverall till idrottsdagen. Mamma rusar ut på stan mellan två förmiddaghsmöten, utan framgång. Pappa rusar ut på lunchrasten, utan framgång. Pappa gör ett  nytt försök efter arbetets slut. Halv åtta, när resten av familjen inte orkat vänta med middagen, kommer den tappre fadern hem med sitt byte. Väl kämpat. Synd bara att det är fel storlek!
För en tid sedan besökte jag fyra kompisar på det gamla båtvarvet. Och blev påmind om vad tiden gör med oss. Tre av dem hade fått prostatacancer och en gick på täta kontroller. Två strålade, en opererad. Hua, hua.
Några veckor senare lomade jag lättad ut från det stora sjukhuset med beskedet att (PSA)värdena inte krävde några omedelbara åtgärder. Ny kontroll om tre månader. Hua, hua.
Glider in på Pressbyrån för att stärka mig med en Dajm.På tidskriftshyllan faller ögonen på på Newsweek-omslaget." Travel-issue, Slow is beautiful." Resebyrån Andante Travels har nischat in sig på långsamma resor. Todays tourists don´t want to come home with pictures and objects.They want to come back with a story...quality and depth of experience matter far more than crossing hot spots off checklists....Todays tourists want to interact with locals who can take them inside a particular word.
Peter Englund, stol nr 10 i Svenska Akademin, har skrivit en historisk essä om tiden. Snett framför mig bakom datorn på jobbet har jag ett demoraliserande citat från denna essä . Att arbeta åtta timmar per dag är givetvis vansinne. Människans naturliga arbetsrytm verkar vara högst ojämn och bestå av stråk med mycket hög aktivitet blandad med perioder av stilltja och lättja." Hua,hua.
Vad finns att tillägga? Det skulle förstås vara ett citat från Afrika. In Europe they have watches - in Africa we have time.

Profeten

Försöker träna mig i positivt tänkande. Se möjligheterna istället för att "leta fel". lnte så lätt minsann. Men av och till går det riktigt bra. Läste i bladet om EU;s avfallshierarki . Det var ganska trösterrikt, och lite skilt från antingen eller-tänkandet. Avfallshierarkin innebär: I första hand ska uppkomsten av avfall minimeras, näst bäst är återanvänding, i tredje hand återvinning, i fjärde hand energiutvinning, och i sista hand läggas på tippen.
Drar mig till minnes när läkarkollega Per och jag för åtskilliga år sedan blev ombedda att sitta med i en arbetsgrupp för bättre operationsplanering. Min vana trogen satte jag mig på kammaren och snickrade ihop den "perfekta lösningen". Gruppen hade åtskilliga, som jag tyckte, ovidkommande och inskränkta invändningar. Kollega Per hade istället ett mer pragmatiskt förhållningssätt som tog hänsyn till dessa invändningar. När Per märkte att jag kände mig missförstådd och underskattad sa han på sin insmickrande skånska. - Eric,vi skall inte låta det bästa bli det godas fiende. Förstod den gången inte alls vad han menade. Nu, åtskilliga år senare, inser jag att han  hade en poäng.
Drar mig också till minnes att Hjalmar Söderberg skrivit något på samma tema.-" Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst". Hua,hua så sant. Förklarar nästan allt från lyxkonsumtion till krig.
Fortsätter träna på positivt tänkande. Bort från antingen eller. Inte så lätt. När man tror sig sitta inne med den rena sanningen:-).

Skitdrömmar

Just nu rasar en välkommen debatt i media. Den kallas för "väskdebatten" och handlar om lyxkonsumtion. Men egentligen handlar den om all slags konsumtion. Svenska Dagbladet interrvjuade i söndags danska konsumtionskritiska Gitte Jörgenssen, som i höst kommer ut med boken Simple living." Danska socialforskningsinstitutet kom nyligen fram till " att den ökade känslan av stress är skapad av vår matriella rikedom". Det har jag också kommit fram till, alldeles på egen hand.
Man kan också uttrycka sig som Nina Björk gjorde i DN söndagen den 25 mars.

"Vi har inte råd med att vi går omkring och är matriellt nöjda .Ty ingen konsumtion av de onödigheter som Överideologin fått oss att begära leder till ingen tillväxt, som leder till ingen glädje på börsen, som leder till ingen pension som leder till DÅLIGT FÖR SVERIGE. Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden. Det låter stort och dramatiskt. För att det är stort och dramatiskt".

Väskdebatter passar, förstås, som hand i handske för den som återvänt från den fattiga kontinenten med den glada uppsynen. Och så kommer jag osökt att tänka på TV-programmet Planeten och den stilige auktionsmäklaren från London som frivilligt bosatt sig i ett tält. Och trivdes förträffligt med det. Och sen kommer jag lika osökt att tänka på alla underbara åsnekärror jag sett i Afrika.
Och sen kommer tvivlet. Jag är förstås en naiv och priviligierad västerlänning som har råd med lite lagom klädsam avhållsamhet? Eller ?

Spegelblankt

Var sak har sin tid brukar det heta. Det kan man säga för att trösta sig, t.ex när det blir uppenbarat att jag inte längre klarar av det jag utan svårighet klarade av för några år sedan. Eller när man märker att man inte hinner med det som förväntas av en. Nämligen att göra allt på en gång. Och helst samtidigt som alla andra. Det är just det där sista jag fastnat på - samtidigt som alla andra.
Klockan 17,28 väller det in hemvändande tvärbanefolk på Konsum i sjöstan. För att handla två liter mjölk och tvättsåpa. Alla på en gång, samtidigt. Klockan 12.28 är det nästan tomt på Konsum men då trängs troligen tvärbanefolket istället på någon lunchrestaurant i stan. Alla på en gång och samtidigt. En fräck tanke, om man inte gillar det här stressiga flockbeteende, är att inte göra var sak på sin tid. Man handlar, i lugn och ro klockan 12.28 och beställer in dagens lunch klockan 17.28. Typ.
Men då får man,bildligt talat, "kliva av tåget". Och det är inte så lätt.
Igår var det, tack vara växthuseffekten, en helt enastående vacker och varm aprildag. Med goda vänner, som blivit lyckliga ägare till en långsamgående motorbåt, åkte vi ut i skärgårn. Inte till den där skvalpiga, skräniga, algblomsklädda juliskärgården. Utan till en spegelblank, tyst och avklädd övärld. Till någonting jag trodde inte fanns längre. Det är då man känner sig som vinnare. Man har liksom lurat systemet. Flock-stress-alla på en gång-samtidigt-systemet. (Som egentligen har ett mycket finare namn...på K...).
Slutsatsen är,trots alla tänkbara invändingar om asocialt beteende, alldeles självklar. Var sak har sin tid - och det ska man försöka strunta i.

Rehabilitering

Nog var jag lite skraj att han skulle komma smygandes bakifrån, Herr Ågren. Och viska envetet -"Du gjorde fel som åkte hem, din lilla ynkrygg".Men icke. Idel vänliga och förstående röster når mitt öra. Och det känns ju bra. Tur var det nog , för den delen, att jag inte blev kvar längre. Det är ju inte bara kroppen som som skall återhämta sig utan huvet skall återanpassas också. Till en värld där väldigt,väldigt många är väldigt,väldigt självupptagna. Eller, om man så vill, där väldigt många ser väldigt olyckliga ut. Trots att vi har det så bra - som det brukar heta. Ewa tycker jag är naiv och glömsk. - Vet du till exempel hur de behandlar kvinnor i ditt älskade Afrika? - Har du hört talas om kvinnlig könsstympning? - Jo..nej,det vet jag inte så mycket om..men dom ser glada ut i alla fall......En sak är jag i alla fall helt säker på.TV-tittande är inte något grundläggande mänskligt behov.Två månader utan reklam, påannonser, trailers, flashiga intron och falsettreportrar är en lisa för själen. Så det så!  Däremot kunde jag inte låta bli att snegla när uppvärmningsambassadören Al Gore och sveriges stolthet Henrik Larsson gästade Stina Dabrowski. Al Gore har gått charmkurs. Dock inte den svenska upplagan misstänker jag för han var snubblande nära att kalla Stina för typ "lilla gumman". Ytlig, småcharmig underhållning om vår hotande undergång. Sorry Stina - nej tack! Sen kom något emellan - som det så lätt gör norr om Sahara.Så jag missade Henke, som var inbjuden för att berätta hur det går till när man väljer familjen framför karriären. Vet inte om jag missade något…
Till Henrik Larsson har jag annars numera ett speciellt, närmast respektfullt, förhållande;
Ensam svensk man på cykel kommer till en liten by i Afrika. Med aluminiumram, kolfibergaffel, gortexkläder, camelbag på ryggen och energybars runt midjan. Närmast att likna vid ett besök från en annan planet. Men sekundsnabbt krymper världen ihop. Och den vite mannen står plötsligt på samma fläck som de svarta barnen. När det blir uppenbarat att han kommer från samma land som -just det -Henrik Larsson.Och så är det i varenda afrikansk by.Så det så!

The Indian ocean

Tar natt-tåget från Nairobi till Mombasa för att få en skymt av den indiska oceanen.Smalspårigt och till synes oförändrat sedan 20 talet, då Karen Blixen klev på tåget. Fyrarätters middag på vita linnedukar ingår i priset. Presidentens bil är med på tåget. I helgen är det nämligen världsmästerskap i country-cross marathon vilket tycks engagera hela kontinenten. President Kibakis skottsäkra BMW anses inte tåla de dåliga vägarna i Kenya utan den transporteras, tillsammans med min Eddy Merckx, i en särskild godsvagn. Tar några bilder bakom ryggen på vakt-gorillorna.
En timmas cykling söderut till Tiwi och en remsa sand mot den indiska oceanen. Vykortsvackert. I baren (väntar..?) Peter och Stefan. Tva österikiska tredjeterminare som tillbringat fem veckor på ett litet missionssjukhus i Ortum nära gränsen till Uganda. Framför dem ligger "Haben oder sein" (Att ha eller att vara) av den tyske forfattaren Erich Froom. Det är nästan lite väl magstarkt sammantraffande - när man är mitt uppe i en rejäl bearbetningsfas: På en liten strand i Afrika sitter två österikiska medicine studerande, födda året mellan våra döttrar, och läser den bok som 1979 (för alltid) förändrade min världsbild(!). Vi blir snabbt överens om att den står sig väl. Vi har en trevlig kväll tillsammans. De kommer helt sichert bli riktigt 'goa' doktorer. På morgonen vandrar de stranden bort till närmsta sjukhus då Peter har några otäcka lymfknutor i nacken som jag inte kan bortförklara. Håller tummarna. Själv återvänder jag till Mombasa.
Nu rejält trött på illamående och diarée. Skönt med British Airways måndag morgon...?

Listen to your body

Till slut blev det ett ganska enkelt beslut. Man skall gå hem från festen när det är som roligast ! Är så otroligt nöjd med allt jag fått uppleva, med cyklingen, tävlandet och inte minst erfarenheten att det är roligare att inte vara ensam på vägen. Och det känns fantastiskt att ha goda vänner i bl.a Cap Town, Montreal, Seattle, Edinborough, Zurich, Bryssel, San Diego och Australien.
Ledar- Jack berättade nyligen för oss om danske Kim som vann Tourdafrique 2005. Ledde stort efter Etiopien, blev krasslig i Kenya, men pinade sig till Cap. Det tog honom ett år att återhämta sig fysiskt och mentalt. Worth it?
Chris, som tillsammans med hustru Janet driver ett tränings och nutritionscenter i San Diego, föreläste i början för oss om pulsmätning och kroppsfysiologi. Massor av kurvor och samband hur den genomsnittlige atleteten uppför sig. Med lika många individuella undantag. Så slutsatsen blev, och det har vi upprepat under resan för varandra som ett mantra: " listen to your body ".
Kan inte låta bli att jämföra med min maratonlöpning i slutet av åttiotalet. 42 kilometer var ett kvalificerat självplågeri som mina knän aldrig accepterade, medan 21 kilometer ( halvmaran ) was for fun.
Om huvudet räknas till bodyn (och det gör det väl), kan man också jämföra med Stockholms filmfestival. Efter att i en vecka sett 2 filmer om dagen är det fullt i inkorgen. Man längtar efter tid att smälta och begrunda.

Kanske kan man säga att det handlar om det stora projektet. Lite mindre "röd" (från A till B till varje pris) och lite mer "grön" (förnöjsam). Efter att ha träffat barnen i Kibera borde det inte vara så svårt att leva efter.
Skalar man av ända in till kärnan står det säkert skrivet
- Älska mig för den jag är. Och inte för mina prestationer .

Enough is enough??

Trots tre vilodagar i Aroscha Tanzania kunde jag inte förmå mig att kliva upp på cykeln igen. Soppa-torsk kanske man kan säga.  Fysiskt och mentalt. Det blev bussen tillbaks till Nairobi och vårt gamla läger Upper-Hill-campsite. Där begrundar jag nu mitt öde. Nya tag eller flyget hem?  Försöker lägga i vågskålarna, men det blir väl som vanligt, känslan avgör. Skall sova en natt till på saken.

Efter alla horder av stenkastande barn blev det tyvarr lite anti-Etiopienstämning i gruppen. Bäst klarade sig forstås Deryl, som stannade överallt och pratade och skämtade med barnen.Vid lägerplatserna kunde han jaga barnen med cykel över ängarna eller, till deras hejdlösa förtjusning, strippa ner till kvällsbadet (lake Langano).
En kväll satt jag i skuggan av tourbussen och läste ur Lonely-planet-guiden om Afrika. Tio meter bort, på andra sidan det oranga repet runt vårt läger, stod ett hundratal etiopiska barn. Och tittade nyfiket, medan jag läste om Afrika. Kändes lite fel, liksom. Fick hjälp av vår etioipiske guide Addis att få kontakt med hövdingen - den gamle - som fanns mitt i barnahorden. Kunde jag inte få följa med hem till hans hydda? Självklart. Sina 88 ar (?) till trots vandrade vi raskt över fältet till hans boning. Mörkt, trångt, rökigt och gemytligt. Tog plats i besöksstolen, och vi drack av den söta mjölken och försökte språka om livet. För sina bymedlemmar hade han råd i alla svåra fragor. Efter fotografering av hela familjen marscherade vi tillbaks till vårt läger. Och jag tog plats igen bakom det oranga repet.Väldigt nöjd med min utflykt.
I norra Kenya skulle vi tampas med hopplösa vägar och somaliska banditer. Vägen patrullerades lite sporadiskt av kenyansk militärpolis för att skydda oss. Kändes lite småpirrigt där ute i skogen, men det enda hotfulla som korsade min väg var en stor babianhanne. Märkligt hur resande i grupp invaggar en i en känsla av ( falsk? ) trygghet, och t.o.m osårbarhet. Vägarna, däremot, var precis sa fruktansvärda som vi befarat. Små stenar, stora stenar, små gropar, stora gropar. Utan dämpning på cykeln var det ganska kvalificerat plågeri i sex dagar. En oerhörd lättnad att på väg till Nairobi få passera det vackert snötäckta mount Kenya på asfalterat underlag.
I Nairobi slog jag följe med Marc Coté. Hans kompis Claude fran Canada hoppade av "tåget" för några år sedan och lämnade sin affärsrörelse i Montreal. Tog värvning hos några katolska präster som jobbar i slumomradet Kibera. Vi besökte den skola (St Cecilia Academy) de varit med att starta för barn vars föräldrar dött i AIDS. Att se energin, livsvilja , livsglädjen hos de här barnen var nog det starkaste hittills under resan. Fick även tillfälle besöka dr Charles Wanjiri på det lilla Masaba hospital. Hans historia var lite osanolik. Trots uppväxt i Kibera lyckades han tack vare en kombination av tur, tillfälligheter och ett gott huvud komma in på  en medicinarutbildning i Ryssland. Diskjobb på somrarna i Stocholm! Nu var han aktad kirurg i Nairobi som ställde platser på sjukhuset till förfogande för sina bröder i slummen. Vi gick rond och tittade bland annat på en HIV-smittad kvinna han operarerat veckan innan för sammanväxningar i buken pga av tuberkulos.Tydligen klassiskt fall..
På sjukfronten i övrigt är Gerhards tå läkt. Magsjukorna kommer och går. En av cyklisterna började kissa blod på de skumpiga vägarna. Tack vare Douglas (var blinde kompis som är från Nairobi) och lite lägga-huvet-på-sned-framfusighet lyckades vi utverka sonografi,cystoskopi och transuretral resektion av den lilla blaspolypen inom ett dygn. Dagen därpå cyklade han som aldrig förr.
En dag tillbringade vi i Ngorongora Crater nationalpark utanför Aroscha. Även i en nationalpark kan man få lite zookänsla när man åker runt tillsammans med de andra safarijeeparna. Men vi fick en riktig safarikick. Vid vattenhålet låg en grupp lejon och dåsade i solen. De stördes inte det minsta av vår närvaro. Plötlsigt är fyra av dom på benen. Tre hundra meter bort strö var en ensam buffel. Andaktigt, på första parkett, får vi bevittna hur de organiserar sin attack. Två " yttrar " som halvkryper upp på flankerna och två " centrar " som följer strax bakom. Huu så spännande. Den här gången blev buffeln varnad, för den gav sig i väg och lejonen lomade tillbaks till vattenhålet.
På tävlingsfronten har Gunther flyttat fram sina positioner med flera etappsegrar på de oländiga vägarna. Chris och Adri får se upp. Lyckades, efter att ha varit nära några gånger, vinna en av de skumpiga grusetapperna.
Återgår till kvallsandakten och Brott och straff.

For you - no!

Inte helt lätt med Blogger här i Etiopien. Efter fem misslyckade försök under dagen har jag, förhoppningsvis, lyckats blidka cybermakterna. Blev inte precis lättare av att luftvägsinfektionen jag dras med kommit in i hoststadiet. Naturligtvis, ungefär som på operan, hostattacken kommer när man som minst önskar det. Efter fyra utrusningar på gatan fick jag lämna caféet för att istället uppsöka medicinshopen strax intill. Där köper man antibiotika (erytromycin) och hostmedicin över disk för 4 kronor. Tydligen imponerade mina upphostningar och utrusningar, cafépersonalen är nu valdigt måna om att jag inte sitter i drag från ytterdörren. Annars har det lugnat sig på kräk och diaréefronten med något enstaka återfall. Pierre fortsätter att tvätta händerna och är i toppform.
Gunther och jag har strövat omkring i Addis under dagen. Det är eländigt här och folk har långt till ett smile. Tar vi upp kameran blir det mest avvärjande gester. Lätt att förstå om vi vill dockumentera hur de plockar matrester ur en avfallshög. knepigare med mannen utanför restaurangen som hötter avvärjande när vi vill gå in - For you - no! I bookshopen, någon slags akdemibokhandel, blir vi lullandes i över en timme. Crime and punishment(Dostojevski.), english-english dictionary och sportphysiology för min del. Engelsk litterantologi och filosofikompendium for Gunther. Trots vårt uppenbart stora intresse for litteratur lämnar vi butiken utan ett leende från personalen. Tröstar oss med en praktlunch på fjärde våningen i ett fallfärdigt hus. Spagetti bolognaise med hamburgare till efterrätt avbrutet av några hostattacker på terassen. Gunther berättar att han läste medicin ett år som tjugoåring. Men det kittlade aldrig ordentligt, blev mest skönlitteratur och filosofi, och sen afrikanska språk, bla. Sista åren jobbat som takläggare för att inte fastna i böckerna. Förståndig grabb.
Veckans höjdpunkt var förstås passagen av den mäktiga sprickbildningen, the Rift Valley, som skär kontinenten i nord-sydlig riktning från Röda havet ner till Zambia. Här kallas den for the Gorge. Först 18 km nerför och sen 22 km uppför, på en väg som val knappast kan kallas väg. Uppförsbacken var i form av en time-trial dvs en och en mot klockan. Hittade en fin rytm och slutade fyra på 1.46. Ledar - Jack var imponerad. For två år sen, när han  själv körde var det bara vinnaren som kom under två timmar. Väl uppe möttes vi av en bedövande vacker utsikt. Annars kan man nog säga att tävlandet blivit lite väl hysteriskt. I förrgår när det drog ihop sig till spurt började Adri dricka ur sin vattenflaska på ryggen. Inte av törst, utan för att spotta ut innehållet så att ekipaget skulle bli några gram lättare (!).
I eftermiddags berättade Tom från Kalifornien att han åker hem imorgon. Han har tröttnat. Har tillhört de som alltid cyklat ensam och mest suttit för sig själv och varit lite irriterad över att det inte varit som hemma.
Vi andra håller ångan uppe och drar vidare mot Kenya.

God save the restdays

Vi har kommit till Bahir Dar vid Tana-lake efter sex dagars cykling i det ohyggligt vackra etiopiska höglandet. Böljande och grönt, kommer mest att tänka på massif central i Frankrike. De första etapperna på steniga grusvägar men de sista på gudomlig asfalt. Etappen fram till Gondar var nog det jobbigaste hittills med riktigt elaka stigningar, fyrtio grader varmt och extatiska barn som kastade sten när vi inte visade tillräckligt intresse. Efter den urladdningen var det tänkt att vi skulle vila upp oss på hotel Goha, beläget på en kulle med utsikt över staden och det gamla huvudstadspalatset. Men de afrikanska kräkbacillerna ville annorlunda. Det blev ett riktigt sjukläger på drygt 2000 meters höjd. Tror bara det är Pierre som kommit undan hittills..Pierre har tvärsäkra uppfattningar och menar att det beror på att han tvättar händerna nogrannare än vi andra! Han menade ocksa att man inte behöver solkräm i Afrika, men där fick han ge sig, när skinnet blev alltmer russinlikt. Han har även fått tillstå att hans gamla sextitalsracer med smala däck inte är helt idealisk i grus och sand..Själv trillade jag dit andra dagen i Gondar med kramper, frysningar och kompakt illamående. 20 timmars sömn , två glas rent vatten räckte förunderligt nog för att häva den attacken. Där kom jag undan busstransport med en hårsmån.
Men ibland är det något välsignat med restdays. Som vanligt finns det kostsamma utflyktsmål i varma bussar. Denna gång Tana vattenfall (bl.a nilens källa) och klostren i lake Tana. Men då är det så befriande att istället loda runt på cykeln, ensam och helt planlöst. Begav mig idag till utkanten av stan. Framfor ett litet affarstånd sitter en man med sin symaskin. Slår mig att blixtlåset till yttertältet havererat. (inte bra när vi kommer till regniga trakter). Jusef, som han heter, säger att jag är välkommen tillbaka med tältet. Atervänder senare på eftermiddagen och får veta att han gått i far och farfars fotspar. Mitt blixtlås blir förstås en baggis för honom. Men för att få bukt med metallbläcken i änden av låset får han låna en bättre platt-tång av cykelreparatören tvarsöver gatan. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. För att åter vara innehavare av ett helt tält och för upplevelsen att det kan vara så enkelt. Strax intill ligger ett öppet fält med hundratals människor som är i färd med att projektera en ny marknadsplats. Alla mäter, gräver och slår i pålar. Jag får äran att fotografera den kvinnliga projektledaren som paraderar runt under sitt färggranna solparasoll. Ett trettiotal nyfikna samlas runt cykeln. Utbyter adress med Ayanaw, 24 år,och arbetslös från en av öarna i lake Tana. På väg hem passerar jag ett center for birthcontrol. Helt oanmäld blir jag guidad runt i en timme. En etiopisk familj har i genomsnitt 5-6 (5,8) barn. HIV-förekomsten hos de som som testad sig sista tre åren har legat  kring 10%. I ett av undersökningsrummen står en våg. Svidar av allt utom jeans,t-shirt och kamera (?) och blir lugnad av utslaget pa 68 kilo(??)
Kämpar vidare i tävlingen. Gunther och jag har hittat ett lagom upphetsat spår bakom de helstirriga Ardri och Chris. Var krafterna kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men det är kanske extraturerna med Anders Thorell pa Tranebergsbron..
Om två dagar tar vi oss an the Gorge som skall vara Tourens tuffaste etapp. Fem dagar till Addis. Men det mesta hänger på vad de afrikanska kräkbacillerna behagar ställa till med.

Wellcome to Sudan

Brukar inte gilla folkmassor och trängsel. Men myllret i Kartoum är något speciellt. Hur kan så mycket människor och bilar förflytta sig så friktionsfritt? Som om allting hängde samman likt en människokropp,  kontrollerad från centrala nervsystemet. Eller är det månne Allah? Igår fick jag prova på ordentligt. Athmahed visade mig vägen till kamerafixaren då min inte längre vill vara med, efter alla duster med sanden. Han cyklade före och jag efter. Rakt in i folkvimlet. Utan minsta incidens. Fråga mig inte hur. Kameramannen satt inklämd i ett litet skyffe mellan en miljon apparater. Han verkade förhoppningsfull men sandangreppet visade sig elakartat och kameran stod inte att rädda. VISA-kort är inte mycket värt i Sudan men Athmahed guidade mig till sina kompisar på resebyrån som kunde förlösa 400 US-dollar. Annars kan jag säga det var lite skönt vara utan kamera några dagar. Uppstår lätt någon slags photomania. Inte utan att jag tänkt på japanerna på Fjällgatan som rusar ut ur bussen och börjar knappa. Mycket kort och lite upplevelse.
Om Sudan visste jag bara att det är väldigt stort och det pågår ett inbördeskrig. Kunde inte ana att denna öken befolkas av sa genuint vänliga och snälla människor. Athmahed kunde inte begripa varför jag skulle låsa cykeln hela tiden. Jag lovade honom skriva på bloggen att det behövs inte i Sudan(??).
Imorgon bär det vidare med sex nya etapper innan vi når Gondora i Etiopien. Har varit roligt med tävlandet sista veckan. Slutade femma på gårdagens time-trial, alltsa ensam körning mot klockan (18 km 26 min), slagen med fyra sekunder av min bästis Gunther. Annars varit otursförföljd med punktering tre dagar i rad, och då är det ingen som väntar. It is in the games.. Eller som Gunther uttryckte det - One flat tire(puncture) a day keeps the doctor away! Har ända blivit några tredjeplatser och en andraplats. Hi,hi.
Häromkvällen berättade Marcus, Howard och Adri om sina insamlingsprojekt. Marcus fått ihop flera hundra tusen till ett skolbygge i Zambia. Adri samlar pengar för att stötta ALS - forskningen då han miste sin bästa vän i den sjukdomen för några år sedan.
Annars är det lugnt på sjukfronten. Pinsamt nog har vi inga gipsmöjligheter, vilket annars hade kommit väl till pass efter att Janet ådragit sig en rejäl handledsstukning.
Tog frukosten i morse på hotellet där paret Chris och Janet tagit in. Rent, snyggt, gott och dyrt. Och bara sura västerlänningar som stirrade bort eller ner i bordet. Kändes skönt att komma ut i det vanliga vimlet igen.

King of Nubia

Vilodag i Dongula efter fem dagars cykling i Sudan. Mer varierat och mycket vackrare än jag trott. Men vägarna är otroligt dåliga, är förvånad att min odämpade cykel överhuvudtaget tar sig fram. Hittills fyra punkteringar och en knäckt sadel. Fått låna ny sadel av Gunther, som blivit en god kumpan.

Har så sakteliga sugits in i tävlandet, svårt att låta bli. Blir lite färre timmar i solen då…

Sudaneserna är osannolikt "vanliga" och generösa. Häromdagen efter cyklingen blev jag vilsen i byn vi bodde utanför. Blev då inviterad till en familj utmed vägen, och bjuden på en måltid full av delikatesser. Det var två stolta kusiner i sextioårsaldern, släkt i direkt nedstigande led till kungen av Nubia. Båda pratade bra engelska, och vi hade en god stund tillsammans i skuggan. Avbrutna en gång av att böneutroparen, som beordrade tvagning och en bön mot Mecka.

Droppar mina saker här och var, men tack vare (?) Åsas lyckomaskot kommer allt till rätta.
Mycket strul med mina dubbla pass, som väckte den egyptiska polisens misstankar vid överfarten till Sudan. Slutade med att jag fick muta kommisarien med 20 Us + 50 pund för att inte hela touren skulle fastna i Egypten. You troublemaker…
Revanscherade mig när vi efter båtfärd över Nassersjön skulle blidka tullen i Sudan. Den tjänstemannen drev oss till vansinne, och deklarerade ganska omgående att vi inte skulle få passera om han inte fick hjälp med sina medicinska problem. Hustrun hade någon oklar buktumör och själv hade han diabetes och en vårta på fingret. Och så ville han ha något för sin halsbränna..The doctor gjorde sin plikt och vi fick tillträde till ett av världens mer otillgängliga länder.
Gerharts nageltrång ser fint ut, en liten "granulationsknopp" som egentligen borde etsas.
Alltfler som har problem med skavsar. Idag hade vi (manlig) rumpmottagning bakom ett buskage. Tack till den som tipsade mig om Inytiolsalvan några dagar före avresan!

Kroppen i ordning (efter fulldos med Ciproxin-Flagyl och Imodium), knoppen stabil. Cykel ua - ett litet underverk (Tack Pelle).

Don´t spoil them

Två avslutande dagar i Egypten i lugnt tempo. Slagit följe med Marc Coté, och tillsammans har vi gjort avstickare från den stora vägen. Helt plötsligt står vi omgivna av ett trettital oerhört glada och nyfikna barn, som kommit springande som om vi vore från en främmande planet. Militär-och turistpolisen är oss annnars hela tiden i hasorna, och det dräller av s.k checkpoints, där vi av och till blir stoppade. Det är mycket pengar som står på spel för tusristlandet Egypten, och några nya terrorattacker mot de gästande västerlänningarna vill man inte se.
Har skiftat till lite bredare däck som skall klara sanden i Sudan. Mina är inte mer än 35 mm, medan de andra har upp till 60mm. Men vår trevlige mekaniker, Dean from Canada, menar att om det är ett tunnare sandlager ovanpå hårdare mark ar det bättre med smala däck som skär ner i sanden. Kompisarna skrattar gott, och utgår ifrån att jag kommer att få promenera med cykeln i sanden.Vi får se...

Fikade häromdagen utmed vägen tillsammans med broder Markus. Kaffet kostade två pund, typ två kronor. Jag gav en femma, och tyckte att det var det turkiska kaffet värt. Markus blev mäkta upprörd, och gav sig inte förrän jag bett att få 2 pund tillbaks på femman. - We shall not spoil them. Vet inte om det är någon av hans tjugofem sponsorer som tutat i honom den uppfattningen...Nästa gång ger jag 10 pund för kaffet.

Tre stycken åkte ner i samma grop i förrgår, vilket resulterade i en rejäl vurpa och lite småblesyrer. Gerhards nageltrång ser riktigt fint ut. Själv dras jag efter den kalla kvällen i Karnaktemplet med en rätt elak halsinfektion, och diaréerna vill inte ge sig. Så det passar bra med en vilodag.

Kartoum (Sudan) nästa.

Falluka on the Nile

Vilodag i Luxor efter sex dagars cykling.
Hästdroskor överallt, alltid någon i hasorna som enträget vill erbjuda sina tjänser.
Hoppade över bussresan till Kungarnas dal. Sex dagar tätt inpå andra människor är mycket för en ensamvarg.
Cyklat runt i stan, suttit lite varstans, snackat med mycket barn, som förundras över mitt cykelvidunder.
Dagens höjdpunkt var en halvtimmes segeltur på Nilen, i en vacker tradionell träskuta (falluka..?). Med ett gigantiskt sprisegel, som jag tidigare sett på Genevesjön. Jag var inte sen att ta över rodret..
I kväll slår jag följe med Marc och Pierre på ett tempelljusspel.
I förrgår var det racing igen, med en inledande klättring pa 40 km av totalt 140. Trea efter Chris och Adry.
Vi närmar oss sanden och hettan, så nu gäller det att ta det lugnt.

Kropp u.a. Cykel u.a. Knopp fortsatt upp och ner.

In the darkness

Vi har kommit till Safago utmed Röda havet. Så vackert.
Dusch ! En del fuskar och sover i riktig säng.
Tre dagar fin medvind. Bra sammanhållning i gruppen. Väldigt ringrostig med engelskan, sydafrikanerna har jag riktigt svårt att förstå. Jack, Shanny och Duncan är true leaders alla tre.
Har verkligen vant mig vid campinglivet. Glad för det uppblåsbara sovunderlaget.
Litet missöde i natt när jag skulle göra mina behov under stjärnhimlen. Så det blev lite nightwashing...
Gerhards nagel under kontroll. Inga andra uppdrag for the doctor.
Marc Coté skriver oavbrutet på sin hemsida, han har en egen satellittelefon.
Pierre, ursprungligen från Egypten men boende i Canada, 65 år, är en riktig campingräv. Han placerar helst sitt tält på lite avstånd från oss andra. Mais, il est très, très gentil.
Gunther, 30, från Belgien, är lite lönnfet och röker, men åker ändå ifrån nästan alla.
Igår lite racing, där jag klantade mig i spurten. Annars tre dagar lugn körning. Mycket nöjd med beslutet att inte vara anmäld för tävling.
Pannlampan känns som den viktigaste prylen i packningen. Hua vad det blir mörkt.

Vi bävar alla lite för sanden och hettan i Sudan. Jack säger att även mina breda däck är i smalaste laget. Will see.

Kropp u.a. Cykel u.a. Huvudet lite upp och ned.

Unguis incarnatus

Nu är alla samlade.
En del verkar vara som man trodde, och andra inte.
Howard, som kallar sig för wanderer, har redan hållit en lång utläggning om vad livet går ut på. Blev lite väl teoretiskt, t.o.m i min smak.
Jämnårige Tom (born 55) från Los Angeles, L.A, är välbärgad och redan pensionerad, men saknar av och till ett jobb (!)
De enda som verkar vara riktigt inställda på "racing" är amerikanska paret Christopher och Janet, och deras följeslagare/hjälpryttare? Nels.
Alla andra pratar mer eller mindre flummigt om att racing skulle förstöra hela grejen. Får se.
Vår kombinerada taxidriver och guide, Allahi, har tittat på min gulafeberstämpel, och kommit fram till att den ser trovärdig ut. Känns bra.
Mina sjukvårdsinsatser hittills har inskränkt sig till Gerhard, som har ett ganska elakt nageltrång (unguis incarnatus), som vi lägger om tre gånger om dagen på mitt rum. The foot-clinic. Borde väl egentligen opereras, men det skulle nog äventyra hans start på lördag.

Yellow fever

Det blev en liten vattenpipa igårkväll efter pizzan.
Dagens uppdrag blir vaccination mot gula febern. Dunkan från Tourdafrique-ledningen har gjort efterforskningar vart jag skall vända mig. Harman hospital. Mannen i receptionen på vårt femstjarniga hotel ringer för säkerhets skull och talar om att jag är pa väg. - Nej,någon vaccination mot gula febern finns inte här...Dunkan går inte att spåra. Mannen i receptionen ringer några samtal, till sina "vänner", och skriver baklänges på en liten papperslapp.-Vi skall ordna en chaufför som hjälper dig till rätt ställe, det enda som har vaccin mot gula febern.??
I en fallfärdig byggnad, som näppeligen är något sjukhus, slingrar jag mig tillsammans med chauffören in på en mörk bakgård. Dags att avvika? Tre sköterskor och en doktor(?) som utger sig för att vara vaccinationspersonal. Snyggt, rent och prydligt, vaccinationskort i ordning. Det blir en injektion Stamaril i vänster överarm. Och en fin stämpel i kortet.
Vi kryssar hemåt i den vansinniga trafiken. Förhoppningsvis vaccinerad mot gula febern.

Cykeln är i ordning. Kairo National museum of Cairo på eftermiddagen. Markus har tagit befälet och vi andra följer efter.
Gerhard blev väckt i natt av sin fru som läst pa Markus hemsida att Gerhards cykel var borta. Men hon hade läst slarvigt, det var min cykel ! Sen kunde inte Gerhard sova. Markus skriver bl.a for Der Spiegel, så för den som kan tyska är nog hans hemsida givande. Men tro inte allt han skriver om oss andra..
I morgon genomgång för avresan lördag.

Smile

Strul in i det sista. Hade ju lovat familjen att inte packa sista kvällen. Men cykelkartongen jag skaffat, i god tid, var för liten. Hur jag än vände och vred gick inte cykeln ner.- Du får ta av bakhjulet och bakväxeln, sa cykeldoktorn på telefon. Men inte gick det för det. Istället gick gängen till bakväxeln i ramen sönder. Katastrof ! No more bike !
Taxi med trasig cykel till cykeldoktorn. Två timmar till avskedsmiddag. Min doktor är en ängel, han borrar upp en ny gäng. Men var hittar man en större kartong? En timma till middag.
Cykloteket på Norra stationsgatan kanske. Cyklar dit i ilfart. För hundra kronor får jag en riktig bamsekartong, inklusive nerpackning. Thanks God. Taxi hem. En kvart till middag.

Svårt med farväl...

Nästa snyting på Arlanda.-Ditt pass är trasigt, duger inte !
Till passpolisen - med 45 minuter till avgång. Men först skall cykeln betalas och lämnas till specialbagagfolket.
Buss 10. Nytt rosa emergency-pass. 30 minuter till avgång. Buss 10. En kvart kvar...jag hinner !

På planet bläddrar jag lite förstrött i vaccinationscentralens reseguide. Gula febern.., har jag verkligen fått det?
Plockar nervöst upp vaccinationskortet. Är det möjligt, efter fyra besök och minutiösa diskussioner om att inte ta några risker, att jag sitter på planet utan gulkafebernvaccination? Det verkar inte bättre. Ringer hem från Frankfurt. Ewa kontaktar vaccinationscentralen. Dom kan inte säga säkert om jag fått eller inte!

Skön stämning på Kairo flygplats. Vilket tryck !
Sarah från Ohio kommer samtidigt. Hennes cykel har utan svårighet klarat tre byten från USA, men min har förstås fastnat någonstans på vägen. Något annat var inte att vänta en dag som denna.
En hisnande bilfärd till femstjärniga Cataract Pyramid Resort. En extrem hotellanläggning, mitt i slummen.

Idag blev det en guidad tur bland pyramiderna tillsammans med Marcus och Gerhard från Tyskland. To much tourists, men visst baxnar man. Hur bar dom sig åt?
Kairotrafiken är (däremot) en riktigt genuin upplevelse. Folk, inklusive små barn och gamla kvinnor, går helt respektlöst rakt ut på sexfiliga gator. Några liv måste den orädslan kosta.
Gerhard är lite åt det filosofiska hållet, trevlig prick kort sagt.
Shanny (the tourleader) och Dunkan verkar inte vara särskilt skärrade över mitt vaccinationshaveri. Det ordnar sig.
Men frågan just nu är - vad händer om jag tar dubbel dos? Den som vet-ring eller skriv gärna !
Cykeln lär vara på ingång, så det artar sig till en bra dag. Allra helst som man får fler leenden här i Kairo på en dag än man får ihop under ett år i Stockholm. Kanske firar med en vattenpipa i kväll ?

Practical joke ?

Det har inkommit ett korrrekt svar på det efterfrågade citatet. Anders Kjellman, vetgirig kollega på Ersta, visste att det var Åsa Moberg som tänkt till om lusten att lära. Grattis !

För övrigt är allt som väntat två dagar före avresa. Resväskan är för liten, pengarna tryter, kom-ihåglistan är oändligt lång.
Och nerverna ligger utanpå.

Per Loftås, f.d Erstakirurg och garvad Afrikaresenär, ringde och tipsade om Fasigyntabletter (antibiotika) mot små odjur kallade Gardia, salttabletter, öronproppar, silkeslakan, fet salva (när diareerna frätt upp skinkan) och vattenreningsdroppar. Och så några varma lyckönskningar. Tack!

Skingrat tankarna tillsammans med Åsa, som kört fast i en minst sagt tung text om TV-mediet."Diskursiv makt" enlig Foucault (!) Om hur institutionerna, vare sig det är är staten som i TV;s barndom eller proffs-expert-medieetablissemanget som idag, ser till att publiken förblir tämligen maktlös. Inte alls ointressant.

Dagens bästa från svenskan; om den nya vetenskapen "neuroekonomi". Hur hjärnan bär sig åt för att jämföra åpplen och päron. Så att känslomässiga överväganden kan vägas mot krassa ekonomiska.

Igår gick det inte att komma in på Tourdafriques hemsida. Samtidigt kom det ett lite kryptiskt lycka-till-mejl från tourledningen och ett tillhörande kort med några nakna cyklister i öknen. Vi spekulerade i att Tour d Afrique kanske bara är ett bedrägeri av några skojare i cyberrymden.
Jag är i alla fall inställd på att åka till Kairo på tisdag för att kolla upp om så är fallet....

Lustpunkten

Den här sidan är fylld till bredden med citat av människor som tänkt något liknande som jag själv, men som formulerat det så bra att jag istället för att formulera om det med egna ord tillstår mitt tillkortakommande och återger visdomen ordagrant.

Så när det nu drar ihop sig till nyårsfrågesport blir det följdriktigt ett citat.
Vem har uttalat följande, någon gång under 2006 ?

Skolan har har en förmåga att döda lusten att lära och politikerna har en övertro på utbildning som lösning på alla samhällsproblem. Vi använder oss inte av den kunskap vi har och det som är viktigt går aldrig att mäta.
Om information passerar lustpunkten i hjärnan så fastnar det. Man lär sig för att det är kul-och det behöver inte ske i skolan.

Pris? Självklart! Två biobiljetter.

Good-bye Lance

Där satt den ! Vi har kämpat i timmar. Den extremt pretentiösa och fullständigt missvisande profil-bilden på Lance Armstrong är nerplockad, och nu förvisad till detta inlägg.
Det var sannerligen inte min förtjänst att bildbytet lyckades, Åsa har all ära av att de motspänstiga cybergudarna besegrades. Tack!
Även om den här bloggen mestadels är medelålders-inåtvänt-självupptaget-vända-ut-och-inpå-grubblerier, kan man ju alltid göra sken av att det är något annat. Eric-på- väg-bloggen har därför bytt namn till det mindre neurotiska (?) Tour d´Afrique.

Bien venu !!

Narcissus

Karin Thunberg skriver tänkvärda, mänskliga, krönikor i Svenska Dagbladet. Idag handlade det förstås om nyår och löften inför det nya året. Hon menar att stora beslut tas inte på givna klockslag, i champagnerus. Utan de blir tagna när tiden är mogen.

Häromveckan skrev hon några rader rader som passar väl in en vankelmodig dag som denna.
Karin Thunberg träffade Alice Timander i samband med hennes 90-årsdag. Foajéernas drottning berättade allvarsamt att hon aldrig känt sig älskad, på riktigt. Thunberg skriver:
Efter vårt möte har jag tänkt mycket på människans behov av spegling, bekräftelse. Att det egentligen inte spelar någon roll hur duktiga vi blir, vilka storverk vi utför. Har vi en narcissistisk störning, som det heter på fackspråk, är det som att hälla vatten i en brunn. Den blir aldrig full, hur mycket vi än ränner fram och tillbaka och skvätter duktighet i den. Kraven är bottenlösa.

Ja,nog är det så.

Lonely doctor

Inte helt oväntat kommer den smygande, känslan av osäkerhet och overklighet. Allra helst denna gråmulna lördagjour, som skall föreställa sista arbetsdagen på fem månader.
För att späda på osäkerhetskänslan värker det oförklarligt i höger knä.

Bläddrar fram och tillbaka i deltagarlistan, som kom för några dagar sedan.( www.tourdafrique.com -profiles ). Tjugofem entusiaster i åldrarna tjugo till sjuttio. Från lite varstans, som Canada, USA, Nya Zeeland, Sydafrika, Holland, Tyskland, England, Skottland, Kenya. Och lilla jag från Sverige.
Många ingenjörer och affärsmän, en hästfysioterapeut, men tyvärr ingen mer läkare.
Douglas från Kenya är blind och skall ha Joash som ledsagare.
Tom, Howard, Christopher, Janet, och Andrew verkar ägna sig på heltid åt äventyr.
Gerhard, Pierre och Sean verkar ha en (mer) avslappnad inställning till den ovanligt långa cykelturen.
Gerhard, som är pensionär från Hamburg, skriver förtröstansfullt - " my wife, my two daughters and two stepsons support my participation in Tour d Afrique ".
Lucette åker för Velo Nord-Sud, som samlar ihop cyklar till fattiga länder.
Marc Coté är lärare i bl. a internetanvändning, så honom kan man följa på på satellitbilder. Häftigt !

Patrick från Kapstaden funderar ungefär som jag själv, denna mulna lördag - Vad har jag egentligen gett mig in på ?

Dunkel

På bloggen bör man tänka sig för, och ta hänsyn till vem man kanske sårar. Skrev jag på julafton, appropå krönikör Clemens.
Idag, på annandagen, låter det fortfarande mycket rimligt. Men, som vanligt, så kommer mer tystlåtna funderingar långsamt krypande, och gör sig påminda.
I den lilla världen visade det sig att min dotters bästa kompis kände krönikörens numera välartade son.
Om jag vetat att dotterns bästa kompis kände krönikörens välartade son, hade jag då skrivit annorlunda, eller rentav hejdat mig ?

Vad man väljer att skriva , för sin egen eller andras skull, är nog delvis höljt i dunkel.

Clemens

Som novis i skrivarbranschen konfronteras jag med en del obehagliga frågor. Som kan sammanfattas i " Var går gränsen " ?

I en dagbok som man håller inlåst, oåtkomlig för alla, finns inga gränser. Ingenting är för skamligt, integritetshänsyn behöver man inte ta. Jag skriver för mig själv, enbart.
Men en dagbok på nätet? Där skriver jag också för mig själv, men inte enbart.

Kom att tänka i de här banorna när jag läste en av svenskans återkommande krönikörer häromdagen, Clemens Poellinger - " En epok är över - nu är det tio år till nästa ".
Den handlade om hans barn.
Den fastnade, någonstans i halsen.
Äntligen är hormonkarneval, trotsig indolens och estetik som mest är uttryck för fantasilöst grupptryck borta ur familjedemografin.
Så långt är jag skapligt med. Välformulerat, halvkul och halvfyndigt. Och utan att någon behöver ta särskilt illa upp. Men sen blir jag förvirrad, och lite illa-mående.
Äntligen har jag två vuxna söner. Äntligen är den ene av dem ihop med den första flickvännen som inte skurit sig själv.
Har krönikören inhämtat sonens tillstånd att skriva så ? Har krönikören någon skyldighet att inhämta sonens tillstånd för att skriva så ? Hur kände sig krönikören i maggropen när han utlämnat sin son på detta sätt ? Kan man misstänka att krönikörens behov av att krydda sin krönika ( och tillfredsställa sin arbetsgivare ) har gått före hänsynen till familjen?
Jag vet inte, jag är novis på det här området. Om vad man får och inte får skriva offentligt.
Men en sak är jag säker på , efter att ha följt två döttrar genom det så kallade tonårslandet ; jag skulle inte vilja vara i krönikörens lilla treåriga dotters kläder. Med den oförståelsen från sin pappa för vad det innebär att vara tonårig tjej.
Nästa tanke.- Jag är en överkänslig torrboll. Jag har missat hela ironin. Krönikören är egentligen den mest förstående och stöttande tonårsfarsa man kan tänka sig.
Nästa tanke.- Nej ! Jag har inte missat någonting !

Studiebesök

Tyvärr lite allvarstyngt i juletid...
Höll ett föredrag för några år sen på den årliga kirurgstämman. Om två tillstånd.
Om att antingen ta det som det kommer och vara skapligt nöjd med sakernas tillstånd ( grön ). Eller att aldrig vara nöjd, utan ständigt på väg mot nya mål ( röd ). Och sedan den svåra frågan, om det går att gå från röd till grön.
Spekulerade i att övergången skulle bli lättare om man först såg till att bli riktigt strebrigt-fokuserat-illröd, genom att t.ex cykla över många höga berg .
Undrade försynt om den gröne doktorn har bättre förutsättningar än den röde att " sätta sig i patientens stol ".
Men också att forskning, framsteg och ledarskap kräver inslag av rött.

Ämnet känns skapligt aktuellt. Alla pratar ju om att leva i nuet och att vara nöjd med det man har. Men det är få som lyckas.
Märkligt.(?)

Tror på den tredje linjen i Planeten ( SVT ). Dvs om tillräckligt många känner och tycker någonting så där riktigt ordentligt, som dom gjorde på 70-talet när det stora landet bombade det lilla landet, så blir vi till slut tvungna att göra precis så där som tillräckligt många känner och tycker. Och slutar upp med och bomba det lilla landet.
Felet idag är att vi inte känner och tycker så där riktigt ordentligt om någonting, som dom gjorde på 70-talet.

Linje ett ( tekniken fixar allt ) och linje två ( det går ändå åt helvete ) verkar ha ett stadigt övertag. So far.
Får vackert invänta att hela Göteborgstrakten kanar ut i havet, eller nåt liknande som har förutsättningar att bli mer än en kort blixt på nyhetshimlen.
Att försöka cykla från Kairo till Kapstaden låter riktigt illrött. Och det är det förstås. Men det har sagts mig att afrikaner är duktiga på det där som vi är så dåliga på. Att leva i nuet och vara nöjda med det man har.
En nog så god anledning till ett studiebesök.

Heimerson

"Kunskapskanalen" låter pretentiöst, men i avsaknad av andra tidsfördriv blev jag fast.

"Utlandsrapportering i media " var ämnet.
Med risk för att inte längre kunna kalla mig för feminist, så erinrar jag mig bara att i studion satt två kvinnor, och Staffan Heimerson. Vad kvinnorna hette kan jag för mitt liv inte komma ihåg. Kommer heller inte ihåg vad de sa. Inte mer än att de sa saker på ett sådant där sätt som politiker brukar säga saker, dvs man garderar sig för att vara alla till lags.
Staffan Heimerson däremot var glasklar, pedagogisk, och helt kategorisk. Det är då det fastnar. Vilket faktiskt var Heimersons poäng.
- Det är på talangen det hänger, inte på resurserna eller tekniken. Utan förmågan att uttrycka sig och intonera så att folk lyssnar, kan rapporteringen lika gärna vara. Nyhetsrapportering måste vara underhållning, i ordets bästa bemärkelse.

Till italienarna gav Gud musiken, till fransmännen gav Gud den goda maten, till tyskarna gav Gud den goda organisationen.
Till engelsmännen gav Gud ordet, och det har de väl förvaltat från Shakespear till dagens BBC.
Tala inte om anglosaxer. CNN är faktaspäckat och torrt, BBC är fakta med stil och humor. Fransmän och journalistik går över huvud taget inte ihop.

Så där enkelt är det förstås inte. Men när bruset är högt tar man till sig det kategoriska, allra helst om det är välformulerat.
Med stil och humor. Och rätt intonation.

Lättlurade ? Eller bara mänskliga?

Såpa

Mycket såpa nuförtiden.
Lättpåverkad som jag är, har tanken slagit mig att Tourdafrique också är en såpa.
Och den hemska tanken fick jag liksom bekräftad idag.
Möjligen en bekräftelse lite åt det vidskepliga hållet.

En tur på stan för att uträtta lite ärenden. På Sveavägen möter jag , två gånger dessutom, Robinson-veteranen Pål Holländer med flickvän. Ni vet, han den excentriske konstnären som satt och grät efter sonen någonstans i Stilla havet. Nu var han uppenbart mer fokuserad på hur han tog sig ut där på gatan än av flickvännen. Som om det fortfarande gällde att göra sig i TV-såpan. Trist.

Färdig med mitt ärende på väg hem kryssar jag fram på Hamngatan, Gallerian och Arsenalsgatan. Och vem kommer klivandes strax innan Gustav Adolfs torg om inte pappa Dinkelspiel. Som varit bl.a svensk handelsminister. Men i såpavärlden är han mer känd som pappa till unge herr Dinkelspiel, som kom tvåa i Robinson.
Våra blickar möttes i hörnet av Fredsgatan. Förstod han vad jag tänkte?

Moderna människor

Nog har han skapat sig en alldeles egen nisch, Fredrik Lindström. En sällan skådad blandning av lek och allvar, bildning och underhållning.

Utan påfrestande pekpinnar tecknades ikväll (SVT2) bilden av moderna svenskar. Som kastar husmanskosten över bord, för att hänge sig åt den senaste utländska trenden. Och som de går in för det sen; svenskarna är det enda folk som ber om ursäkt för att man inte riktigt klarar att äta sushin med pinnar. Och vi kan mer om olivoljor än medelhavsfolket själva.
Det är inte förrän den beska senapskålen benämns italiensk-klingande "rucccola" som vi håller oss framme .

Vi är ett folk av medelklass som jagar status, som vill hänga med. Och visa att vi duger. Vi offrar på "ängslighetens altare", som Lindström så träffande kallade det.
Inte svårt att förstå hans slutsats, att när allt, hela tiden är så valfritt och föränderligt, så är det skönt med några icke valfria uppehåll, där allting är som det alltid har varit. Med sill och potatis, skinka och lutfisk. Och mormors gröt.

Julstämning

Mycket glitter här i Hammarby sjöstad, svårt att hitta den balkong som inte glimrar i decembermörkret.
Den konstnärligt lagde tycker det är lite medelklass-grupptryck-varning, för mycket mainstream. Och letar omedvetet efter alternativa uttrycksformer.
Som konstnärligt lagd (?) har jag nu, av en tillfällighet, hittat en sådan.

Man går in i tvättstugan, i vårt fall badrummet, stänger dörren, utan att tända takbelysningen, öppnar luckan till torktumlaren, som precis har snurrat färdigt. Ut strömmar varm luft, och ett bedårande (jul)sken, som sprider sig svagt i rummet.
Den som är andaktligt lagd, sätter sig en stund på badrumsmattan. Och förundras.

Balansräkning

Det tar hårt på ett präktigt-lydigt-väluppfostrat psyke att ha gjort sig skyldig till skolk.
Den här veckan har jag försökt få ordning i samvets-balansräkningen. Några timmar, tre dagar i sträck, har jag varit på jobbet trots att det är semester. Klinikmöten, lite journalskrivning, några patientsamtal.
Och ordningen är i stort sett återställd.
(Fast det är jag säkert ensam om att tycka.)

Korrigering

Lägga till, dra ifrån, korrigera. Var det inte så hon sa om bloggen, Bodil M ?
Hade http://ericsecher.blogspot.com/2006/12/ntverk.html på andra sidan bron på tråden.
Och naturligtvis blev det en annan version än f.d hustruns. Vad hade jag trott ?

Synd att man så sällan hör talas om framgångsrika familjeterapeuter.

Låt tusen blommor blomma...

Precis vad jag behövde just nu. Någon slags bekräftelse på att det faktiskt är tillåtet, och t.o.m uppskattat, att våga, vilja och kunna debattera.
Marie Wedin, sjukhusläkarföreningens modiga ordförande, fick Dagens Medicins stora debattpris.
Det var helt omöjligt att förbigå Marie Wedin som med sitt stora engagemang ständigt skapar debatt och står för tydlighet när så många andra i sjukvårdsdebatten är otydliga, sa chefredaktör Per Gunnar Holmgren i sin motivering.

När Marie besökte oss på Ersta i våras, var det för att diskutera ledarskap inom vården. En het potatis som vi av och till försöker ta i. Men den bränns ordentligt, så för det mesta låter vi bli. Tur att det finns mariewedinare. Engagerade och hängivna.
Vi måste våga ifrågasätta trenden som innebär att läkare i allt mindre omfattning leder vården. Den viktigaste uppgiften är det strategiska ledarskapet. Och för den uppgiften borde läkare vara väldigt lämpade. Men på något besynnerligt vis så släpper vi den uppgiften ifrån oss.

En av mina chefer menade, under den diskussion som följde, att alla möten är lika viktiga för patienten. Mötet med receptionisten är lika viktigt som mötet med läkaren. En märklig uppfattning, tyckte vi läkare som satt där. Och inte sa något....

Strategiskt ledarskap är nog viktigt. Men som medarbetare på en repressiv arbetsplats så längtar jag ännu mer efter orädda ledare, som faktiskt gillar när folk tycker till. Och gör som Lasse Hallström, plockar upp godbitarna.

Från balkongen

Bodil Malmsten igen.
Att bevisa med en bild av det vackra att det är vackert - det blir förfalskning, det blir kitsch. Det är inte motivet som avgör hur bilden blir. Det är i betraktarens öga det sker, i betraktarens själ. Att sedan föra över bilden från själen till hemsidan, bloggen, boken, filmen är ett problem som jag för tillfället inte ser någon lösning på.

Mycket handlar om våra försök att kommunicera, tafatta försök att sätta sig " i den andres stol ".
Var och en är annorlunda, var och en lever annorlunda, var och en dör annorlunda. (Thomas Bernhard)

På universitetsjukhuset i Lund har man byggt ett träningscenter. Practicum. (Finansierat av Ivar Kamprad.) Där tränar man inte bara titthålsoperationer och hjärtlungräddning. Utan det svåraste av allt - kommunikation.

Hur som helst var det väldigt vackert imorse från balkongen.
Hoppas bilden här ovan kan förmedla det.
Annars får ni tro mig....

Montaigne

Bodil Malmsten skriver i inledningen till Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig :

Bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Att kunna ändra sig löpande, lägga till, dra ifrån, korrigera. Att dagligen kunna visa vilket vidunderligt, fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.

Precis så.

Top Velo

Top Velo heter den franska cykeltidningen, där jag för några år sen såg den lilla notisen om det stora cykelloppet genom Afrika.

Från Top Velo har jag klippt ur några sidor med träningsråd.
Om man skall trimma " pumpen " inför stundnade allvar, då duger det inte att glida omkring och titta på utsikten. Då krävs att man sitter i källaren och kör intervallträning. Kör hårt - vila. Kört hårt -vila.Kört hårt - bit ihop - vila. Tjugoen olika träningspass att välja emellan. För uthållighet, mjölksyra och styrka.

I förrgår var det pass 1. Två minuter trampa, en minut vila, trampa två minuter, vila en minut osv, sju gånger, lite längre vila. Upprepa tre gånger. 2 gånger 7 gånger 3.
Idag var det 3 gånger 6 gånger 2.
Nästa gång 4 gånger 4 gånger.
O.s.v

Ställ helst inga näsvisa frågor om varför man skall pina sig så.
Om man " bara " skall se Afrika.

Nätverk

Vi grabbar är ju dåliga på nätverk, har inga " riktiga " kompisar. Bara ytliga kontakter som man pratar och gör ytliga saker med.
Men när det viner på hemmafronten, då måste man ha nätverk. Som fångar in, som fångar upp. Annars kan man göra sig (väldigt) illa.

Min bästis på andra sidan viken svarade inte. Rest till Sydamerika.
Prövar istället med kompisen på andra sidan bron. Hade inte han beklagat sig härförleden, hur svårt det var att ge och ta och allt det där ? Säkert är han sugen på en nätverksöl, grabbar emellan.
Hans fru svarar i telefon. - Nej,han flyttade för en månad sedan. Han bor inte här längre. Hoppsan..! Och så pratade vi en halvtimme om hur i hela världen de kunde gå så illa. Lät som om små tuvor hade vält hela lasset. Men det låg väl djupare, var vi överens om.
Märkligt nog var vi på det hela taget väldigt överens.

Ölen fick jag ta ensam på närmaste bar.

Business

Man anar ugglor i mossen, det här står inte rätt till - som mamma skulle ha sagt.

Imorse kom ett mejl från tourdafriquekansliet. Som svar på min ditsända "profil", till hemsidan. Där det framgår att jag karvar i folk om dagarna.
I mejlet från kansliet står det att de 400 dollar som jag nyligen, på deras uppmaning, betalt in som mellanskillnaden mellan anmälningsavgiften för 2006, då jag ursprungligen skulle deltagit, och den högre anmälningsavgiften för 2007, kommer att återbetalas med en check som kommer att skickas till hemadressen. Flott. Ja visst - but why?

Man kan bara gissa. Och ana ugglor i mossen. För fyra hundra dollar lejer man en svensk kirurg ? I fyra månader. Fiffigt. Och ganska billigt.

OK. Låt gå for den här gången...for Africa.

Ensamhet

Det är fascinerande och märkligt med vårt förhållande till mobiltelefoner. Med en dylik i handen är det blygaste och mest hämmade av folk plötsligt redo att delge alla människor sitt privatliv. Varhelst, närhelst. Och med vilken glädje sedan ! Kroppsspråk ljuger inte.

I lördags överraskade svenskan med en intressant Under-streckare om Vår tids rädsla för ensamhet (Lars Fr H Svendsen), med anledning av en nyutgiven antologi, Den moderna ensamheten.
Efter genomläsning av artikeln kändes det nästan som om mysteriet med de blyga svenskarna och deras mobiltelefoner var löst.

Det är inte lätt att acceptera ensamheten. Ensamheten är inte bara smärtsam utan också pinsam. Ensamheten är en skam. För att undgå skammen är det avgörande att man gör intryck av att ha ett blomstrande socialt liv, hur ensam man än kan känna sig. Trots att ensamheten är ett allmännmänskligt tillstånd är den som lider av ensamheten en förlorare. Och vem vill vara vän med en förlorare ?

Det är inte så ofta poletter trillar ner.
Tackar och tar emot.

The Glider

För en tid sedan kom ett stressande mejl från tourdafriquekansliet i Kanada. Samtidigt som jag våndades över mitt cykelval.

Vi deltagare ombads ge besked om vi avsåg att tävla eller inte.
"Tävla" (race) innebär tidig väckning, gemensam start, och daglig tidtagning. Något jag tagit för givet efter att ha följt tidigare upplagor. Men tydligen kan man nu välja ett mer just-for-fun -betonat upplägg.

Mitt logiska tänkande identifierade fyra möjligheter. Tävla med gammal cykel. Tävla med ny cykel. Glida med gammal cykel. Glida med ny cykel. ? ? ? ?

Som god taoist (?) har beslutet utan större ansträngning kommit till mig (tack Pelle), och känns nu ganska självklart. Glida med ny cykel. Förstås. Jag är där för att se Afrika.Och spara på krafterna. Inte för att sitta och stirra in i någon annans bakhjul.

Vilket förstås inte hindrar att tävlingsdjävulen kan få leka lite i någon lämplig etiopisk backe....

Lillebror

Han reser en hel del, min lillebror, som nytillträdd chef för ett internationellt schweiziskt kemiföretag.

Det duger inte att sitta hemma i Basel och prata i telefon eller mejla. Det blir man inte klok på. Lika lite som man blir klok på en patient av att bara se röntgenbilden.
Femton länder i fyra världsdelar. Sen ska man övertyga dom i Basel vad som behöver göras. Om det faller väl ut så bär de av igen, till femton länder i fyra världsdelar, för att berätta och övertyga om den nya ordningen.
Men han berättar inte allt för mig, lillebror.Det var minsann i Lemonde jag läste härförleden att 15.000(?) skulle avskedas.

Tur att storebror fortfarande har bättre ben i backarna. Annars skulle han få lillebrorskomplex.

(Bilden:Lillebror, med gul ledartröja (!), i Pyrinéerna)

Gasbesvär

Om någonting är trist och långtråkigt, kan man försöka göra det lite spänningsfyllt. Medicinöverläkaren N gav oss ett tips.

Är det t.ex långtråkigt med mottagning kan man påbörja en liten undersökning, en liten studie, i all anspråkslöshet. Om vad som helst, bara det triggar igång nyfikenheten, och bryter monotin.
På magtarmmottagningen kan man tex registrera vad folk har för byxor berättade dr N. En del har knäppta med skärp, medan andra har träningsoveralls-byxor. Plötsligt har man funnit ett lustigt samband mellan byxval och gasbesvär. Och den trista mottagningen blir riktigt livad.

Kan inte förneka att lång-cykling är ganska monotont. Men under gårdagens tur försökte jag tillämpa vad dr N hade lärt oss.
Så nu har jag upptäckt ett mycket tydligt samband mellan antal incidenter och rondell-storlek. Små rondeller är livsfarliga ! Det är lögn i helsike att veta vem som är inne i, och vem som är ute ur, rondellen.

Profilen

Svårt det här med teknik.
Åsa hjälpte mig per telefon, förra gången jag var jour, att starta min blogg. Tre enkla steg, som det står på hemisidan, var i själva verket en massa steg, som krävde en känsla för datorer som jag saknar. Så det var allt tur hon hjälpte mig.
Naturligtvis blev hon lite otålig på farsgubben. Så när vi kom till bilden som skulle ligga i presentationen, profilen, blev jag lite stressad och klickade på första bilden i mitt bildarkiv. Armstrong, Lance Armstrong. (Han som vunnit Tour de France sex gånger.) Spelar väl ingen roll. " Det går ju att ändra ".
Men det har inte gått hittills.

PS Jo, det har det nu, med Åsas hjälp DS

No more skolking

Fyra timmar på sadeln i hällande regn. Man borde hinna tänka igenom det mesta, kan man tycka. Men tiden går åt att känna efter, om kroppen vill eller inte vill.
När jag inte känner efter hur kroppen mår, ältar jag något aktuellt problem. Igår var det skolket. Det blev starka reaktioner från kollegorna. Uppfattades som väldigt osolidariskt. Att öppet svika polarna på det viset var lågt. Det tycker jag också.
Nu har jag provat att skolka. En gång, aldrig mer.

Sen handlar det om ömma tår (?). Om jag reagerar starkt negativt på en patient, har jag fått lära mig att det kanske säger mer om mig än om patienten. Vet inte om det är tillämpbart här.

Sen handlar det om ytan och inanmätet, i dessa make-overtider. Har en stark känsla av att vi tillmäter ytan större betydelse. Fuska och ljuga är rätt okey - så länge man inte blir ertappad. Skammen är viktigare än skulden. Det viktiga är att slippa skämmas. Om man är skyldig spelar mindre roll.
För några år sen blev min splitternya cykel stulen utanför stamfiket. Olåst. Vi körde handuppräckning bland kollegrona. Alla var rörande överens om att jag skulle säga till försäkringsbolaget att cykeln var låst. Dom skulle nämligen aldrig kunna bevisa motsatsen. Men jag skrev ett vänligt brev till bolaget och berättade istället att cykeln var olåst och hoppades att de skulle imponeras av min ärlighet. Vilket de inte gjorde. Inte en krona fick jag.
Lika dant den här gången.

- Om du nu valde att skolka, kunde du väl hållt käften om det!

Det är skönt att vara plikttrogen och inte svika sina polare. No more skolking.
Men skuld är viktigare än skam.

Friends ?

- Tack för senast.
- Tack själv. Det var trevligt !
- Ja visst..
- Det borde vi göra om !
- Ja. Kanske det...
- Du låter tveksam.
- Ja lite..
- Varför det ?
- Har lite ont om pengar, för tillfället..
- Jag betalar så gärna !
- Varje gång ?
- Ja..har du inte råd så...
- Då säger vi det !!

Lariam

Lurigt det där med läkemedelsbiverkningar. Läser man i FASS, så blir det nog lätt en självuppfyllande profetia.

Ett av alla val man står inför en resa till den fattiga kontinenten är att välja malariamedicin. Eller snarare malariaprofylax. D.v.s medicin som skall förhindra att man får malaria. Det finns en konventionell variant som innebär att man tar en tablett om dagen. I ett-hundra-tjugo dagar. Sedan finns det en modernare variant, med det vackert klingande namnet Lariam, där det räcker om man tar en tablett i veckan. Mycket billigare, och mycket enklare. Men med, just det, åtskilliga biverkningar. Piloter är t.ex inte tillåtna att ta Lariam, då det kan "sätta sig på skallen". Trötthet, yrsel, huvudvärk, förvirring, depression, sömnstärning m.m. Och detta drabbar inte så få. Eller som det står i FASS; mellan en på tio och en på hundra.

Mina infektionskompisar och gänget på vaccinationscentralen ger rådet att testa. Pröva några veckor så märker du, det brukar märkas redan efter två tabletter.

Sagt och gjort . Igår intog jag, inte utan bävan, tablett nummer ett. Och nu sitter jag här vid datorn. Och känner efter.
Är jag ändå inte lite yr ? Eller deprimerad ?

Fortsättning följer.

Memory

Tänk om det vore så att den yngre generationen aldrig rådde på den äldre. Att dom krakarna dukar under av komplex för en ointaglig, oöverträffbar, oslagbar förälder. Så känner nog inte mina barn.

I helgen tog vi fram Memory-spelet, dotter Åsa och jag. Ett av de där riktigt geniala spelen " för alla åldrar ".
Vet inte hur många gånger vi har spelat Memory, säkert flera hundra. Och jag har aldrig vunnit. Inte en enda gång ! Många gånger har jag tyckt det varit nära, då tar Åsa fem raka och tömmer bordet.

Sen har vi dotter Sofie. Hon har inte förlorat i spel, alla kategorier, sen hon föddes. Vi hade t.ex ett spel som hette Labyrint. Där gjorde alla seriösa ansträngningar för att förstå hur hon bar sig åt. Men det var lögn.

Ska man få stryk, ska det vara av sina barn. (Låter darwinistiskt korrekt.?)

Hundrasjutti

Var och en lever i sin egen lilla värld.
På väggen har jag ett skapligt deprimerande citat av Niklas Ekdal, ni vet han i DN.
Vi är biologiskt programmerade att mest bry oss om nuet och oss själva. Och demokratin är i stort sett oförmögen att hantera problem som ligger bortom nästa val.

I min egen lilla värld står jag nu inför ett svårt val. (Har inte riktigt kläm på vilka som är röstberättigade i detta val..)
Skall vevarmen på min Afrikacykel vara 170 eller 172,5 mm ? För den oinvigde, som inte är innesluten i samma lilla värld, kan det låta som en petitess. Men dom där två-och-en halv millimetrarna kan göra hela skillnaden, för känslan.
För det är känslan det handlar om. Alltid. Vare sig man spelar instrument, cyklar, håller tal, älskar, uppfostrar barn eller går ut med soporna. Man letar efter en känsla.

Förnuftet spelar (en) mindre roll.

Toppform

Märker att jag gärna avhandlar ett ämne i taget. Taoism, klimat och yttrandefrihet har fått sina beskärda delar.
Om "dagsformen" blir det en vers till.

Så blev då dr B äntlige) filosofie doktor, i fredags. (PhD)
Sällan eller aldrig har jag sett någon som toppat formen så perfekt.
På middagen, dagen innan, lär han inte ha sagt ett ord. Trots att avsikten var just att komma i god stämning, tillsammans med handledare och opponent.
Men fredag morgon var alla lampor tända, alla hästar inne. Äkta flow. Total närvaro.
Under disputationsmiddagen krönte B sin framgång genom att, när det föll honom in, rappt och uppkäftigt kommentera middagstalen.
( i sanning ett helt nytt grepp...)

Åsa Nilsonne har skrivit en bok som heter Vem är det som bestämmer i ditt liv ?.
Den här kvällen kunde B med gott samvete säga:
DET GÖR JAG !

Ph.D

B har kämpat i minst tio år. Kastats mellan hopp och förtvivlan, tappat sugen, tagit nya tag, tappat sugen igen. Nu är han äntligen vid målet.
I morgon skall han disputera, bli riktigt stor doktor, filosofie doktor. På en avhandling om utredning och behandling av reflux-sjukdomen. Sådant som dom flesta av oss kan känna av ibland. Lite surt efter maten, lite surt dagen efter en fest. Men som somliga drabbas mycket värre av. Varje framåtböjning innebär att magsyran sköljer upp i munnen.
Det finns inget om detta tillstånd som B inte känner till. Och det finns ingen som lika fulländat kan operera denna åkomma som B.
Jag hoppas verkligen att han blir rikligt belönad i morgon.

Vi tänkte sjunga en sång..."Du är den ende.." (men det är en hemlis...)

Finn Malmgren

Hammarbyhöjden är numera en central plats.
Där cyklar jag förbi tidiga morgnar, där spenderar jag lördag förmiddag, på Mias cafe, choklad och äppelkaka, och där sitter jag helst och intar söndag middag, på Malmgrenska krogen.
Och nu har jag blivit varse, sent omsider, att mitt i detta gemyt ruvar en tragedi.

Året var 1928. Italienaren Nobiles ledde en luftballongexpedition till Nordpolen. Den unge svenske metereologen Finn Malmgren var vice expeditionschef. De nådde Nordpolen, men på väg hem störtade gondolen. Några omkom i fallet. Mariano, Zappi och Malmgren upprättade ett markläger, varifrån de försökte ta sig till Spetsbergen. Malmgren dukade under och dog i armarna på sina italienska vänner. Mariano och Zappi klarade sig.

Detta gripande öde står staty mitt på Finn Malmgrens plats. (Elsie Dahlberg,1980). Vackert upplyst för tidiga morgoncyklister.
Den oregelbundna stensättningen framför statyn föreställer isflak, berättar Mia på caféet.

Flow

Georg Klein, cancerläkaren som höll på att drunkna i en vak och som skriver Sveriges bästa essäer, har ett fint namn på det där med dagsform. FLOW. Ett slags transtillstånd, där alla bitar faller på plats. Man handlar omedveten om tid och rum, och kommer på fantastiska idéer, utan att egentligen tänka.

Idag var det lite flow-känning. Ett riktigt digert operationsprogram, ett kraftigt överbokad telefontid, ett stort antal oväntade telefonsamtal, och kollegor som inte var särskilt behjälpliga. Men när dagsformen infunnit sig är det inga problem. Kan inte minnas när jag opererade så flinkt och raskt. ( Tur att patienterna inte anar att deras kirurg är precis lika beroende av dagsform som Henke Larsson ).
Det sitter mer i huvudet än i händerna, eller fötterna. Någon slags absolut närvaro, där man hela tiden gör de små justeringar som omständigheterna kräver.
Surgery is 75 % decision-making, and 25 % dexterity (händighet),
som någon sa.

Jag är inte lagd åt forskning. Mer åt skönast-att-inte-veta-hållet.
Men lite kul vore det att förstå. Det där med flow och dagsform.

Planeten

Programserien Planeten har förhoppningsvis inte undgått någon. Även om andra inte blivit lika fanatiska som undertecknad. ( Äntligen )

Torsdagar klockan 21.00 har blivit veckans heligaste klockslag. VHS-bandspelaren har gått varm, och nu ska det brännas ner på DVD. För att nötas in, för att påminnas, för att trackassera nära och kära.
Är man otålig, eller bara måttlig motiverad, skall man se det sista, fjärde, avsnittet. Det som handlar om våra värderingar, vår livsstil, och vårt förhållningssätt.

Någon, som jag nu glömt namnet på, skissade på fyra tänkbara förhållningssätt.
1. Tekniken kan lösa alla problem (Star-trek).
2. Det går ändå åt helvete (Mad-max).
3. Omvärdera vad som är viktigt. Förändringen kommer underifrån (Ecologia).
4. Förändrade politiska system som förmår åstadkomma tillräckligt snabba och drastiska förändringar. Förändringen kommer uppifrån (Global democracy?).
Under det sista alternativet diskuterades diktaturer, som i sanningens namn har bättre förutsättningar att åstadkomma nödvändiga, snabba, och drastiska förändringar. Från ena dagen till den andra kan det t.ex vara förbjudet att skaffa mer än ett barn. (Kina)

Will Steffen fick sista ordet i programmet.
Vi kan inte vänta tills det är riktigt illa. Då är det för sent.

Andreas Carlgren, vår nya miljöminister, fick sista ordet i studion, med ett kinesiskt ordspråk.
Det finns många små människor, på många små platser, som fattar många små beslut. Som gör skillnad.

Det tror jag på. Vill tro på. Måste tro på.

Många kloka ord. Men som vanligt gör handling större intryck än ord.(Ecologia) :
En trettiårig engelske auktions-förättare, som jobbade i överklassmiljö på dagarna, för att på kvällen ta bussen ut i skogen, där han kröp ner i sin sovsäck. Tänkt som ett-årsexperiment, som överklasspojken knappast trodde var genomförbart.
But instead ; I feel so much better, I´ve got peace if you like. (!)

Det är väl någonstans här mitt lilla afrikaprojekt kommer in i bilden.

Fixare

Södermalmstidningen är väl ungefär som Aktuellt och Rapport. Inbrott, olyckor och färska våldtäkter.
Men jag hittar faktiskt ett glatt, landetruntliknande, reportage.

Gamla stan och Maria - församling har sedan i somras en man som hjälper pensionärer med det där som dom inte klarar själva i hemmet. Eller kanske snarare, skall låta bli att försöka klara själva. Pensionärsskelett är nämligen omtåligt för stötar.
Ring istället på Fixar-Lasse . ( I Katarina-Sofia heter han Fixar-Per.)
Fixar-grabbarna har fullt upp. Inga stela hemtjänst-regler, gränsen går vid ommålning.
Maj-Britt på Hornsgatan har blivit stamkund, berättar tidningen. Hon längtar efter Lasse. Naturligtvis är det så. Generations-bariärerna , ibland likt vattentäta skott, skapar inte bara behov av någon som byter glödlampor .Utan också av mänsklig värme.

Pappa och mamma har varandra, men Fixar-Per har redan fått rycka ut till Mosebacke några gånger.
Jag kanske börjar bli överflödig?

Dagsform

Det hänger på dagsformen.

Inte bara med jobb, relationer och cykling. Det gäller även film. Tre filmer (för nittinio kronor) utan att någon faller i smaken. Då är det nog inte filmerna det är fel på. Utan dagsformen.
Dagar i dålig dagsform har jag en rastlös oro som trogen följeslagare. Psykologen skulle väl kunna härleda det till något som hänt, eller något som pyr under ytan. Kanske undermedveten ågren för gårdagens skolk ?
Ett kort spinningpass i källarn ger lite andrum. Men bara tillfälligt.

Tur jag har en god nattsömn. I morgon är en ny dag.
Med bättre dagsform ?

Östra station

Dagens tips.

Om man råkar förirra sig till norrsidan av staden, där krogarna inte duggar så tätt, och ändå behöver något i magen - hur gör man då ? Valet är ganska lätt. Östra station. Inga långsamma, ringlande brickköer, utan nästan omgående proffsig servering vid vita dukar (nåja..plast). Man får leta lite efter plats att sitta, då åtskilliga bord är reserverade. För lunch!
Billigt, välsmakande och trevligt bemötande. Kan man begära mer ?


Tänk att stångkorv kan smaka så ljuvligt.

Lasse Hallström

Det är populärt att anlita folk från sportens värld när man vill få fart på arbetslivet. Inom sporten finns förebilderna när det handlar om fokusering, och den svåra konsten att tro på sig själv.
Men det kanske finns förebilder från andra områden?

Är för närvarande lätt fixerad vid det här med ledarskap, eller avsaknad av ledarskap. Så när jag läser i bladet om Lasse Hallström, som precis fått Life Achievment Award för sin regissörsinsatser, trillar jag dit direkt. Går det att tänka sig något mer utmanande i ledarskapsbranschen än regissörsyrket? Att blidka lynniga skådespelare, svårflirtade producenter, ett knippe andra motsträviga, och samtidigt göra sin egen grej.
Så här säger Lasse Hallström om sin syn på regissörsjobbet.
Läs, översätt till din egen bransch, och njut:

Ja, jag är verkligen intresserad av skådespelarna. Jag använder mig av min envishet, prestigelöshet och en generositet med tid. Det kan se ut som om jag ger dem lösa tyglar, men det gör jag inte. Jag lirkar och där finns en viss manipulation. Men jag ger aldrig kritik, utan arbetar bara med uppmuntran. Och jag vet hur jag skall klippa fram det bästa.


Missa inte LH;s sista - "The Hoax". " Nytändning " stog det i bladet.

Ambassaden

Dagen har innehållit ett besök på den etiopiska ambassaden.
Det skulle inte vara något problem att ordna visum hade jag hört. Ifylld ansökan, foto, pass och 250 bagis. That´s all.
Den etiopiska kvinnan i luckan pratade knappt svenska, knappt engelska, men säkert bra etiopiska. Otålig, arrogant västerlänning möter välmenande, sävlig, stolt afrikan. Det gick snett direkt.
Det var något som inte var korrekt med min ansökan, så mycket förstod jag. Kastar vädjande blickar mot hennes chef som sitter i båset bakom. Men han har fattat agg. Han pratar enbart engelska, dålig engelska.
-Please sit down, write new paper, this one no good.
Fattar ingenting. Jag som har med mig fina papper från Tour d Afrique- kansliet , det måtte väl duga.
-You have any contact in Addis ? Where you stay ?
Fan, vi skall cykla och bo i tält, det står ju i brevet !

Räddningen blir en synnerligen svensktalande etiopier, som också är på ambassaden för att ordna visum.
Strunta i det där brevet. Du skall bara söka turistvisa för 60 dagar, det är vad de försöker säga till dig, men du lyssnar inte !
Nu börjar poletten långsamt trilla ner. Jag måste coola ner och lägga bort min otålighet och arrogans om det här skall gå vägen.
Ny ansökan, nummer tre, som blir till allas belåtenhet. Något högdjur bakom lykta dörrar ordnar en fantastisk stämpel i mitt pass. Det tar förstås åtskilligt med tid. Allra helst som ytterligare tjugo visumsökande etiopier invaderat ambassaden och kräver uppmärksamhet. Men det gör inget, jag har coolat ner. Språkar med min nyfunne vän, som bl.a berättar om sina släktingar i hemlandet.
Känns som jag lärt mig något. Och fått något att tänka på inför vad som komma skall.

Skolk

Det tog 45 år innan jag gjorde det. Det som folk gör allt som oftast nuförtiden, om jag förstått rätt. Att stanna hemma från skolan eller jobbet när det tar emot.
Tar emot gör det ju allt som oftast. Men det har blivit en sport att hasa sig till jobbet, hur illa däran man än är. En machogrej. Naturligtvis ingen som tackar en för det, men machokänslan har varit belöning nog.
Många gånger har jag varit nära, men skam-eller-skuld eller någotannat-känslan har alltid satt stopp. Men nu kändes det bara skönt. Att stanna hemma, ta det lugnt, fixa lite ärenden, finnas på plats när Ewa kom hem från sin dagoperation av axeln.( Dagoperation år 2006 är inte så sällan en operation som 1985 motiverade tio dagars inläggning.)
Sådana anledningar gör inget intryck på en pressad arbetsgivare, så jag tog till det som man brukar ( ? ) ta till ."Lite magsjuk." Klart det gjorde ont när jag hörde kompisen i andra änden av luren bekymrat undra hur det skulle gå med vår gemensamma operation. Men det gick fort över. Gud vad skönt. Inte OFFER, utan FRITT VAL.

Får väl hoppas det inte är som med det första blosset. Att man trillar dit. En gång skolkare - alltid skolkare.

Vinterkyss

Svårt det där med tycke och smak.
Ernst Billgren, grabben med guldbyxorna, har gjort en film om konstetablissemanget, om konsteliten som bestämmer vad vi andra ska tycka (om). Självupplevt får man tro, from inside.

Ewa brukar säga att film ska man bli upplivad av. Neråtlivad blir man så det räcker - av livet.
Jag vill att det skall vara "riktiga" människor, äkta vara. Och jag är barnsligt förtjust i slut där dom "riktiga" människorna försonas. T.ex "Sista dansen med Regitze", om den hetlevrade cancersjuka kvinnan, Gitte Nörby -vem annars, som till slut når fram till sin konflikträdde man. Eller "Bröder", om den chockskadade officeren och hans himmelska danska kune. Och tv - serien " Matador " förstås. Omöjliga relationer, där uthållighet och respekt segrar över snäv egoism. Danskarna verkar kunna det här med äkta vara, och försoning.
Oj..glömde visst "Festen" -hua,hua, vilken rysare.

I eftermiddags var det dags igen. Svensk-norsk försoning, "Vinterkyss". Förlåtfilm när det är som bäst. Aldrig har jag sett Göran Ragnerstam i en så naken, vardaglig roll. Lysande ! Och för en gångs skull - ett trovärdigt läkarporträtt (Annika Hallin).

PS. Har förstås några franska favoriter i visa-varandra-respekt-branschen: " Änkan från St Pierre" ( Daniel Auteuil och Juliette Binoche) och Kieslowskis " Den röda filmen" ) DS.