Tog bussen i morse från Storuman mot Umeå. I Vännäs tyckte chauffören det fick räcka, ville man hela vägen gick det bra att ta tåget. Ingen verkade bli förvånad. Mådde lite illa, så jag vecklade ut min Brompton och rullade de sista milen in till "storstan".
Det är något visst med långsamt resande, där målet ligger långt fram i tiden, och där vägen dit är mer eller mindre okänd. Som idag, när en av medresenärerna hade blivit bestulen (?) på sin plånbok och inte kunde betala biljetten till Lycksele, och dr secher gjorde en inteckning i läkarlönen, och fick en trevlig pratstund, men däremot inget tack för utlägget, vilket gjorde honom (secher) lite ledsen, vilket han fick möjlighet att bearbeta på sadeln in till Umeå.
That´s the way I like it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar