Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

torsdag, mars 29, 2018

Svart eller vitt





Det ligger i det mänskliga att försöka se mönster. På gott och ont. Visst är det bra om man ser skogen och inte bara träden, men det är stor skada om man ser samband som inte finns. I takt med att tålamod och eftertänksamhet tappar mark och behovet av bekräftelse stiger ökar risken att vi dömer och bedömer för snabbt och för lättvindigt. Håller vi på att tappa bort den vackra principen att man är oskyldig tills rättvisan haft sin gång ?

Det ligger också en tillfredsställelse i att vara innesluten i gemenskap och följa med i drev. Den kicken är ofta så stark att den motsatta rösten aldrig kommer till tals. Den som ifrågasätter, den som vill veta sanningen, den som tänker "det kunde varit jag".

I omklädningsrummet på min arbetsplats hörde jag i höstas hur en av kollegorna berättade i muntra ordalag att hens sambo kanske snart var chef på stadsteatern, då den nuvarande var i blåsväder  efter anonyma anklagelser i Aftonbladet om dåligt ledarskap. Metoo var som mest aktuellt, så även om detta inte rörde sig om sexuella trakasserier hade vi i omklädningsrummet lätt att haka på och skratta med. Säkert en välförtjänt anklagelse, tycktes vi tänka.

Det tog inte många dagar för premiärminister Theresa May  att slå fast att den ryska ledningen bar ansvaret för attentatet på den f.d dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter, och med ledning av det omedelbart utfärda diplomatiska repressalier. Samtidigt rapporteras om en intensiv och omfattande utredning, som bl.a ska gå igenom 5000 timmar övervakningsfilm. Vem som helst förstår att det kommer dröja innan vi med någon säkerhet kan uttala oss om det inträffade. Att det påvisade nervgiftet endast finns/fanns i Ryssland utgör knappast tilläcklig grund för en fällande dom mot president Vladimir Putin.

Varför så bråttom ? Varför ständigt svart eller vitt, och så sällan grått ? I vårt rasande tempo och i jakten på ständigt mer gäller det att komma med på tåget. Att halvspringa bredvid och hoppa på i farten om man får lust fungerar inte. Inne i den kvalmiga gemenskapen, eller ute i kylan, den tempererade zonen där tempot är behagligt, där ingenting tas för givet, där förväntningarna är rimliga, där nyanserna får breda ut sig, där samtalet är lika viktigt som resultatet, den zonen krymper i samma takt som vår hybris växer ?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tänkvärt skrivet!
När jag hörde talas om detta
föll mina tankar omedelbart på
Benjamin Netanyahu och på USA.
Jag har ännu Inga Konkreta Bevis.

Roland

Anonym sa...

Vår hybris växer
Hej Jesus
Du har min sympati
Roland