Vanföreställningar ?

Det kanske inte är tillåtet men jag gör det ändå, i det allmännas intresse. Nämligen kopierar en artikel ur gårdagens DN som bara kan läsas av prenumeranter. Om vår tids dilemma. Hur vi ska förmå känna lojalitet inte bara med den lilla gruppen, utan med hela mänskligheten. Svårt, svårt, svårt. Visst är vi anpassningsbara, men biologiska fundament rår man inte på så lätt. Strötts chans har man nog om man försöker luras. Lura oss att tro att handla som om mänskligheten är den där stammen vi är beredda offra livet för ..
'

Så hindrar vår stenålderspsykologi kampen mot klimathotet

TORSDAG 22 FEBRUARI 2018

Den moderna människan lever kvar med en kort­siktig psykologi som är anpassad till ­stamtänkandet för 50 000 år sedan. Hoppet ligger i att vi kan utsträcka­ denna tribalism till att omfatta hela människo­släktet, skriver psykologen Tor Wennerberg.

Kommer den mänskliga civilisationen att gå under, eller har vi inom oss förmågan att överskrida psykologiska begränsningar som utgör ett arv från vår evolutionära historia? Den frågan bildar den röda tråden i psykiatern Allen Frances bok ”Twilight of American sanity – A psychiatrist analyzes the age of Trump” (HarperCollins).

Boken är en radikal uppgörelse, inte med Donald Trump, utan med den politiska kultur som möjliggjorde för honom att erövra makten, skriven av en av de mest namnkunniga företrädarna för amerikansk psykiatri.

Författaren betraktar Trumps valseger som ett symtom på en allmänmänsklig brist på rationalitet och långsiktighet, ett uttryck för det Frances kallar societal delusions, samhälleliga vanföreställningar. Vi lever på ett sätt som inte är hållbart, och vi har stora svårigheter att ta in och förhålla oss rationellt till de akuta existentiella hot vi som art står inför – skenande koldioxidutsläpp och global uppvärmning, massförlust av biologisk mångfald, accelererande resursuttömning, fortsatt befolkningsökning, ökande risker för kärnvapenkrig, växande klyftor mellan skiktet av superrika och världens fattigaste. Våra samhälleliga vanföreställningar handlar om att vi fortsätter leva som om dessa hot och faror inte krävde en omedelbar, radikal omställning.

Vi iscensätter nu, konstaterar Frances, the tragedy of the commons, allmänningens tragedi – men i global skala, och på sätt som hotar att göra slut på den mänskliga civilisationen. Allmänningens tragedi uppstår när långsiktigt samarbete är rationellt och den bästa lösningen för alla, men när var och en kortsiktigt kan gynna sina egna intressen genom att inte samarbeta. Det kortsiktiga överutnyttjandet av resurser som blir följden gör alla till förlorare på sikt, när systemet till slut kollapsar. Den globala uppvärmningen, och andra existentiella hot som resursuttömning och risken för kärnvapenkrig, gör att vi nu – för första gången i vår arts historia – ställs inför uppgiften att lösa allmänningens tragedi på global nivå. Vilka psykologiska förutsättningar har vi att göra det?

Frances utgår från psykologen Daniel Kahnemans kända distinktion mellan två former av mänskligt tänkande, ”System 1” och ”System 2”, en modern kognitionsvetenskaplig uppdatering av Sigmund Freuds mer spekulativa beskrivningar av medvetna och omedvetna aspekter av det mänskliga psyket. System 1, det som också kallas vårt snabba tänkande, bearbetar information och genererar handlingar intuitivt, automatiskt, och mestadels utom räckhåll för medvetandet. Denna äldre form av ”tänkande” (i betydelsen icke-medveten informationsbearbetning) hjälper oss att lösa de allra flesta vardagliga problem vi ställs inför på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Det är detta evolutionärt uråldriga system som styr oss i det allra mesta vi gör. Men vi människor har också tillgång till ett kompletterande System 2, ett medvetet, långsamt tänkande, som utvecklades långt senare som en överlagring på det mer ursprungliga System 1.

Med vårt långsamma tänkande kan vi reflektera, på ett medvetet sätt, över olika handlingsalternativ, och vi kan välja det som vi bedömer blir bäst på längre sikt. Men det är som sagt System 1, den snabba känslomässiga informationsbearbetningen, som dominerar inom oss, eftersom det genom årmiljoner av evolution har haft en mer omedelbar koppling till vår överlevnad och fortplantning. System 2 reduceras ofta till rollen att i efterhand rationalisera de beslut som fattats, snabbt och intuitivt, av System 1.

Vårt grundläggande problem är att vårt snabba tänkande är anpassat för förhållanden som rådde för 50 000 år sedan. Livet präglades då av en daglig kamp för överlevnad, och det gällde att agera snabbt och kortsiktigt för att säkra sin egen och den egna gruppens överlevnad. Om resurser inte konsumerades direkt skulle de förspillas. Vår stenålderpsykologi (System 1) är inte uppdaterad på den moderna världens faror. Därför står vi nu, i inledningen av detta ödesdigra århundrade, inför överhängande kollektiva överlevnadshot (som vi själva skapat med vår teknologi) med en psykologi anpassad för en helt annan värld.

Vi har svårt att hantera långsiktiga hot, som vårt långsamma tänkande (System 2) inser fullt ut men som vårt intuitiva tänkande (System 1) inte på egen hand kan ta in och förhålla sig till. System 1 är ytterst väl anpassat för att reagera på omedelbara, kortsiktiga hot, som ett prasslande ljud i en närbelägen buske, som skulle kunna vara ett rovdjur berett till språng. När vår rädsla aktiveras (System 1) slås vårt förnuftiga tänkande (System 2) ut, och kroppens kamp- och flyktsystem tar över, redo att snabbt sätta oss i fysisk säkerhet.

Att rädsloreaktioner sätter det långsamma tänkandet ur spel var högst funktionellt för 50 000 år sedan, men passar betydligt sämre för den moderna världens långsamt verkande faror. Till det som System 1 instinktivt ryggar tillbaka för hör också tankar och känslor kopplade till vår insikt om att vi en dag ska dö (en insikt som uppstår i System 2). För att ta in mer långsiktiga hot mot vår gemensamma överlevnad måste vi därför övervinna System 1:s motvilja mot tankar på vår egen dödlighet, som väcks varje gång vi påminns om de hot vi nu gemensamt måste konfrontera.

Om vi vore utlämnade enbart till vårt långsamma tänkande, i tvekamp med evolutionärt uråldriga egoistiska impulser i System 1, vore vi utan tvekan chanslösa. Men den mänskliga naturen är mer sammansatt än så. Vi har alla inom oss, som psykologen Jonathan Haidt har konstaterat, en blandning av schimpansens själviskhet och biets osjälviska inriktning på gruppens bästa. System 1 är med andra ord inte enbart säte för de egennyttiga impulser och drivkrafter som ger upphov till allmänningens tragedi. I kontrast till Freuds pessimistiska syn på det omedvetna som en sjudande kittel av asociala drifter och impulser, som det bräckliga jaget måste kämpa för att undertrycka och sublimera i en civilisation vi alla vantrivs i, präglas människans snabba, intuitiva tänkande (System 1) – så som det beskrivs i den moderna kognitionspsykologin – också av osjälviska motiv.

Vi utrustades genom det naturliga urvalet med förmågan att empatiskt ta varandras perspektiv, och att känna skuld. Skuld är evolutionens sätt att göra oss ansvariga för varandras liv, och utgjorde en av de känslor och förmågor som katapulterade oss ut ur den mer egoistiska, machiavelliska sociala värld vi hade levt i innan våra förmödrar och förfäder övergick till ett jägar-samlar-levnadssätt. System 1, vårt gamla, intuitiva psyke, utvecklades så under många hundratusentals år till att också innefatta starka osjälviska, generösa och samarbetsinriktade impulser och drivkrafter.

Begränsningen i detta är att vår osjälviskhet och generositet tenderar att förbehållas vår egen grupp. Vårt dödligaste instinktiva bagage i System 1, konstaterar Frances, är vår tribalism, vår stampsykologiska lojalitet mot den egna gruppen på bekostnad av andra grupper. När vi människor känner oss hotade och utsatta tyr vi oss till vår egen grupp, och stärker vår sammanhållning genom att nedvärdera andra grupper. Tidigare i vår evolutionära historia utgjorde tribalismen och grupptillhörigheten vårt främsta skydd mot livets faror, men i vår moderna värld har den blivit dödligt farlig i sig själv. Men den bär samtidigt på möjligheter. Det är tribalismen som bär upp vår enastående förmåga att samarbeta i stora grupper, och var gränsen går för vilka vi definierar som tillhörande vår egen grupp är inte något en gång för alla givet.

Människan är det kulturella, symbolskapande djuret, och våra grupper och grupptillhörigheter utgör mentala, sociala konstruktioner. De är inte oföränderliga storheter, huggna i sten. Det finns ingenting i princip som hindrar oss från att lära oss att betrakta hela mänskligheten som vår ”in-grupp”.

Utmaningen består därför, skulle man kunna sammanfatta Frances argument, i att överföra det slags samarbete och den solidaritet vi åstadkom i de jägar-samlar-grupper vi levde i under hundratusentals år av vår evolutionära historia till att omfatta hela mänskligheten. Vi är nu, som mänsklighet betraktad, lika djupt och ofrånkomligt ömsesidigt beroende av varandra som våra tidiga föregångare var av varandra i sina små nomadiserande grupper.

De existentiella hoten är globala och gemensamma för hela mänskligheten, och de enda möjliga lösningarna är också globala och gemensamma. Vi sjunker eller simmar tillsammans, i en klimatkrisande, kärnvapenbeväpnad värld. Den ofrånkomliga slutsatsen är att vi befinner oss i en situation där vi måste använda vårt långsamma tänkande, System 2, för att stärka de osjälviska, samarbetsinriktade tendenserna i vår intuitiva stenålderspsykologi på bekostnad av de kortsiktigt själviska. I decennier har vi gjort tvärtom, och för varje dag som går överskrider vi på ett allt mer ödesdigert sätt de naturliga gränser som ekologin ställer upp för vår mänskliga civilisation.

Vad alltihop kokar ner till blir då denna grundläggande fråga för 2000-talet: kommer vi människor, i en värld som allt mer präglas av klimatförödelse, resursuttömning, massutdöende av arter, kärnvapenspridning och andra överlevnadshot, att vända oss mot varandra, i en nedåtgående spiral av destruktiv tribalism och ömsesidig avhumanisering som dömer oss alla till undergång? Eller kan vi tillsammans se bortom vår illusoriska, korta tidshorisont, inse vår fruktansvärda gemensamma belägenhet, och utsträcka vår grundläggande mänskliga moral (vår instinktiva omsorg om varandra) till att omfatta hela människosläktet? Det nya i vår historiska situation är att detta inte längre är en fråga om abstrakta och högtflygande moraliska ideal, utan om en för mänskligheten gemensam, överlevnadsmässig nödvändighet.

Tor Wennerberg

Tor Wennerberg är psykolog.