Befrielse

Facebookgruppen Jag flyger inte för klimatets skull förser mig nu dagligen med kritiska och okritiska inlägg om alla tänkbara aspekter på flygande. Öppet sinne, flygvänner kommer till tals, trevlig ton, ingen sektkänsla.
Mest nyfiken är jag nog på frågan hur stor uppoffring det egentligen skulle var att sluta flyga, och istället resa på annat sätt. Man kan lätt få intrycket att det vore en fullständig katastrof, att livet skulle förlora all mening, att världen skulle stanna upp.
Också intressant att bevittna hur mina kamrater reagerar på mitt numera öppna ställningstagande. Har förstås fått höra att när man rest så mycket som jag gjort, och kanske börjar känna mig mätt, då passar det att börja prata om flygstopp. En synpunkt värd att ta på allvar.
Att några nu gillar att retas (bra att du går upp för trapporna, hissen kanske alstrar koldioxid..) är ett gott tecken, det kan bara betyda att jag satt lite grillor i huvudet.
På det hela taget tror jag att glimten i ögat, trots att det handlar om vår överlevnad (sic), är bättre än bara ilska och förtvivlan. Medlen helgar målen ..
Gillade Eva Lotta Funkquist synpunkt i UNT, att flygstoppet (8 år) inte varit en uppoffring utan snarare en befrielse, när känslor och intellekt drar åt samma håll.

Jag känner också en oerhörd lättnad och befrielse, rentav glädje, att ha tagit det här steget.
Pratar vitt och brett innan jag visat i handling gör jag för att sätta press på mig själv. Skammen att misslyckas måste vara tillräcklig stor (!).


UNT