Åh, jag älskar tåg.
Livet blir levande,
olikheter blir spännande ,
misstänksamhet övergår i nyfikenhet,
mänskligheten blir kort sagt mänsklig när man åker tåg.
Kupén jag sitter i på väg hem till Stockholm sammanfattar det goda livet.
Bakom mig, och den direkta anledningen till skrivklådan, sitter ett par jag inte ser, utan bara hör. Hon är med från Umeå, han klev på i Sundsvall, hon är svenska, han är utländsk affärsman och pratar god engelska. Nu har de pratats vid i tjugo minuter, och jag njuter i fulla drag, utan att riktigt höra vad de säger. Vilken uppvisning i hur två främmande kan närma sig varandra. Det låter så avspänt och trevligt så jag fullständigt smälter. Ingen tar över, ingen håller långa utläggningar, ingen försöker hävda sig, båda verkar roade, nu skrattar de så gott. Måtte vi inte vara framme för tidigt.
1 kommentar:
Hon som var med ifrån Umeå
henne skulle jag vilja träffa.
Emedan jag bor på cykelavstånd.
Ingen tar över, ingen håller långa utläggningar, ingen försöker hävda sig, båda verkar roade, nu skrattar de så gott. Måtte vi inte vara framme för tidigt.
Men fem länder har vetorätt i FN och på Israel
och på USA så växer tuppkammarna oroväckande snabbt.
Å Sverige finns inte mera, utan har uppgått i den giriga
kortsiktiga ekonomiska våldsunderstödda världsordningen.
Hoppet kan man Kalla det ogjorda spåret i den vita snön.
Som håller på att tina bort.
Du är som en poet Du!
Måtte vi inte vara framme för sent.
Roland
Skicka en kommentar