Glädje

Jag skrev häromdagen :

En bild av bekymmer, elva idylliska. Det känns som en rätt bra sammanfattning av min egen belägenhet.
Frågan är hur mycket olyckligare jag skulle vara om det vore tvärtom. Dvs, ungefär som för etiopier, att det gick en idyllisk bild på elva bekymmersamma.
Det låter kanske orimligt, men jag tror faktiskt inte det gör så stor skillnad.

Skall återkomma med (s.k) fakta som kan styrka den uppfattningen.

Så här skriver Yuval Harari i boken Sapiens:

" Sorgligt nog för alla förhoppningar om att skapa himmelriket på jorden verkar vårt inre biokemiska system vara programmerat att lyckonivån relativt konstant. Det finns inget naturligt urval för lycka som sådan - en lycklig eremits genetiska linje dör ut och ett olyckligt pars gener förs vidare till nästa generation. Lycka och olycka spelar en evolutionär roll endast i den utsträckning de bidrar till eller försvårar överlevnad och reproduktion. Det är därför inte så förvånande att evolutionen har stöpt oss att vara varken alltför olyckliga eller alltför lyckliga. 
..
Vissa forskare jämför den mänskliga biokemin med en luftkonditionering som håller den temperaturen konstant, oavsett om det kommer en värmebölja eller en snöstorm. Händelser kan leda till att temperaturen förändras för en stund, men systemet återgår alltid till samma förinställda punkt.
Vissa AC anläggningar är inställda på 25 grader, anar på 20. Mänskliga lyckokonditionerings-system är också olika från individ till individ. Om man använder en skala mellan 1 och 10 är vissa människor födda med ett muntert biokemiskt system som låter deras humör pendla mellan 6 och 10 för att stabiliseras vid 8. En sådan människa kan vara lycklig trots att hon bor i en alienerad storstad, förlorar sina pengar i en börskrasch och får diagnosen diabetes. Andra människor har förbannats med en dyster biokemi som pendlar mellan 3 och 7 stabiliseras vid 5. En sådan olycklig människa förblir nedstämd även om hon skulle ha stöd av en tät gemenskap , vinna miljoner på lotteri och är frisk som friidrottare. Hennes hjärna är helt enkelt byggd för eufori, oavsett vad som händer.
..
Men lerhyddor, takvåningar och Champs-Elysées bestämmer egentligen inte vårt humör. När den medeltida bonden hade byggt färdigt sin lerhydda producerade hans neuroner serotonin och fick upp halten till nivå X. När bankmannen 2013 gjorde den sista avbetalningen på sin underbara takvåning producerade hans neuroner en liknade mängd serotonin och fick upp halten till nivå X. För hjärnan spelar det ingen roll att en takvåning är mycket mer bekväm än en lerhydda. Det enda som betyder något är att serotonin-halten för närvarande är X. Därför skulle bankmannen inte vara ett dugg lyckligare än sin förfader, den fattiga medeltida bonden.
..
Nietzsche skrev att att den som har ett "varför" att leva efter kan uthärda nästan vilket "hur" som helst. Ett meningsfullt liv kan vara ytterst tillfredsställande även under svåra umbäranden, medan ett meningslöst liv är en fruktansvärd prövning hur bekvämt det än är.
..
Varje mening som människor tillskriver sina liv är en illusion Den utomvärldsliga mening som medeltida människor fann i sina liv var inte mer illusorisk än den moderna humanistiska, nationalistiska eller kapitalistiska som moderna människor finner i sina. Den vetenskapsman som säger att hans liv är meningsfullt för att han  ökar människans samlade kunskap, den soldat som förklarar att hans liv är meningsfullt för att han försvarar sitt fosterland och den entreprenör som finner mening i att bygga upp ett nytt företag är inte mindre offer för ett bländverk än deras medeltida motsvarigheter, vilka fann mening i att läsa heliga texter, dra ut på korståg eller bygga katedraler.
Så lycka kanske består i att synkronisera sina personliga illusioner med de rådande kollektiva illusionerna. Så länge min personliga berättelse ligger i linje med omgivningens berättelser kan jag övertyga mig själv om att mitt liv är meningsfullt, och finna lycka i den övertygelsen.
Detta är en ganska nedslående slutsats. Beror lycka verkligen på självbedrägeri ? "

Alltså :

Det viktiga för välmåendet är inte välstånd, utan mening.
Mening är mer eller mindre självklar, mer eller mindre subjektiv.
Om välståndet är lågt får livet en mer självklar mening, nämligen att höja sin standard (Etiopien).
Om välståndet är högt är meningen inte självklar, den får hittas på (Sverige).
Om rovdriften och välståndet urholkar förutsättningarna för liv på jorden skapas nya förutsättningar för självklar mening, nämligen att bevara förutsättningar för liv på jorden.


Om vi svenskar levde som om vi vore etiopier, då skulle både vi och världen glädjas ?