Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

fredag, april 22, 2016

Med egna ögon och öron


Att det är orimligt att vi som lever i överflöd inte i större utsträckning ställer upp för de som flyr från krig och förföljelse uppfattar jag som en självklarhet. Men hur många bilder och hur många rapporter jag än hör så blir mitt engagemang för flyktingarna på något vis inte mer än intellektuellt.

I måndags var jag jour, sent på kvällen kom en ung man från Afghanistan med buksmärtor, det hade pågått länge, han hade genomgått flera undersökningar, nu hade det blivit värre, han var på akuten tillsammans med sin värdfamilj, buken var lite spänd, proverna normala, han kunde säga enstaka ord på svenska, vi bestämde att han skulle få stanna kvar för att genomgå en gastroskopi av magsäcken, familjen verkade nöjd, samtalet tog några minuter, efteråt anklagade jag mig för att ha varit kall och rationell, det var inte min uppgift, men jag erbjöd mig ändå att ronda honom dagen efter på barnavdelningen, han såg gladare ut och hade mindre ont, det dröjde till dagen därpå innan gastroskopi-undersökningen blev av, vi träffades inte mer.

Igår ringde jag upp fostermamman för att meddela vad undersökningen visat. Vi pratade i tre kvart, och jag fick för första gången inblick i vad flyktingmottagande kan innebära. Hon och hennes man är pensionerade och nu har de fyra pojkar från Afghanistan inneboende sedan november. Min patient flydde hals över huvud då han förälskat sig i en taliban-flicka, hennes pappa hotade honom till livet, och nu befarar han att flickvännen är död, kanske inte så konstigt att han har ont i magen. En av pojkarna är superbegåvad och pratar redan svenska, han översätter åt de andra, en säger ingenting men är duktig på fotboll, den fjärde mår skapligt. Det är en utmaning att å ena sidan ge den omsorg och trygghet de behöver och samtidigt sätta gränser, som t.ex nolltolerans mot rökning, hon tycker det är viktigt att visa barn och barnbarn att man ställer upp.

Nöjd. Med att jag inte sopade under mattan känslan av känslokyla.
Tacksam. För att den här fostermamman var så meddelsam.
Imponerad. Av de som går från ord till handling.

Inga kommentarer: