Att inte ge upp

Fortsätter att ha ett kluvet förhållande till idrott, och till prestationer och konkurrens över huvud taget. Skulle önska att vi la det bakom oss, och istället bara lekte. Samtidigt finns det en glädje i att prestera, det går inte att förneka.
Elitidrotten fångar numera bara in mig när den handlar om något något mer än resultat och placering, något mer än " vi-måste-bygga-fler-inomhushallar-för-att-hävda-oss-i-den-internationella-konkurrensen-tänkandet", något som går att spegla sig i.

Flera gånger under gårdags-kvällen gick jag in på datorn för att se om det fanns några rapporter från Sanna Kallurs comeback i Karlsruhe, först i morse såg jag att det gått vägen. Hon grät, och jag kunde inte riktigt hålla tårarna borta. (Så blödig redan vid sextio, hur ska det sluta ?)

Det låter kanske löjligt och orimligt, men Sanna Kallur hjälper mig att ta fighten över mina egna hinder, att inte ge upp.