Omodern

Är det något fel på mig ?
I dagarna presenteras nobelpristagarna och deras upptäckter. Jag fascineras av deras hängivenhet, men inte av deras upptäckter.
Pristagarna i medicin har ökat vår kunskap om lokalsinnet och dess betydelse för minnesfunktionen. För den som vigt sitt liv åt att hitta vilka celler i hjärnan som hjälper oss att inte gå vilse är det naturligtvis fantastiskt att lyckas. Men för oss andra ? Jag kan bara tala för mig själv ; jag vill inte veta. Jag vill leva i okunskap, eller för att vara mindre (?) provokativ, i förundran och tacksamhet över skapelsen.
Men av denna nya kunskap kan man ju dra nytta, och kanske rentav bli bättre på att minnas, det är väl bra ?
Nej, jag ser det inte så. Jag blir glad varje gång jag märker att lokalsinnet leder mig rätt (det brukar det göra om man inte tänker för mycket ..), men har inget behov varken av att förstå hur det fungerar eller få det att bli bättre. Jag kan t.o.m glädjas åt ( det låter ju befängt) att det av och till sviktar.

Och på den vägen är det. På Sri Lanka var jag ensam om att trotsa påbudet om GPS och nedladdade kartor. Inte för att jag hittade bättre än de andra där i djungeln, utan för att bevara äventyrskänslan, det var ju därför vi var där. GPS:en  ersatte jag med en maskot, som påminde mig i utförsbackarna om mitt ansvar för nära och kära där hemma. När de andra förtvivlat konstaterade att den lilla skärmen slocknat på styret (för det gjorde den förstås), då blinkade jag åt kaninen, och kände mig väldigt nöjd.

Kreativitet - absolut.
Men nyfikenhet, som övergår i klåfingrighet och storhetsvansinne - helst inte.