För varje gång jag hör någon rapportera från en u-landstjänstgöring (idag var det Zambia) blir jag mer och mer frustrerad, och mer och mer betänksam om det är något för mig.
Uppdragen kan se olika ut, men har alla gemensamt att patienterna är sjukare, resurserna otillräckliga, orättvisorna enorma och att oklara tillstånd är regel.
Som ung kirurg var jag orädd och omdömeslös, beredd att ta mig an vad som helst, med åren har jag blivit en försiktig general som gärna låter andra ta över när mina egna färdigheter inte räcker. Förr var det såret och i någon mån patienten som gällde, nu är det patienten och världen utanför som intresserar. Jag har mycket svårare idag än för tjugo år sedan att se människor lida, att inte kunna hjälpa till. Och har större förståelse för dom som säger att de inte kan tänka sig att ta på sig ansvaret för andras hälsa.
Som ung kirurg var jag orädd och omdömeslös, beredd att ta mig an vad som helst, med åren har jag blivit en försiktig general som gärna låter andra ta över när mina egna färdigheter inte räcker. Förr var det såret och i någon mån patienten som gällde, nu är det patienten och världen utanför som intresserar. Jag har mycket svårare idag än för tjugo år sedan att se människor lida, att inte kunna hjälpa till. Och har större förståelse för dom som säger att de inte kan tänka sig att ta på sig ansvaret för andras hälsa.
Kanske är det här mitt sätt att smita från det jag borde göra. Av rädsla ?
Eller bara insiktsfullt ?
PS
Bilden kanske snarare illustrerar mina fåfänga försök att cykla ikapp med trettioåringar. Det försvarar jag med att ingen annan än jag själv kommer till skada ..
PS
Bilden kanske snarare illustrerar mina fåfänga försök att cykla ikapp med trettioåringar. Det försvarar jag med att ingen annan än jag själv kommer till skada ..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar