Förutsägbart ?

Det blev en öl med Robsten, i eftermiddagssolen på Götgatan. Spännande med ett ansikte bakom Oden-loggan.
Och mina farhågor besannades :-). Att sverigedemokrater kan vara ödmjuka, empatiska och nyfikna.
Att intressera sig för hur meningsmotståndare tänker, där finns det  mycket att hämta.

Förutsägbart

Det finns verkligen ett oändligt utbud av media. Gammelmedia och nya medier. Att inte tillstå att man kryssar fram utifrån intresse och redan färdiga värderingar vore osant.
Ur DN blev det intervjun med Gunilla Röör (som just nu kliver in på Stadsteatern för att ta sig an Gertrude Stein), och Torbjörn Tännsjös analys om ansvaret för det sagda, inte bara det gjorda.
Ur SvD David Lazar, ny rabin sedan i höstas för judiska församlingen, som med typisk amerikansk hängivnehet predikar ett närmast ekumeniskt budskap. All form av andlighet vill han uppmuntra. Och det mesta kan tydligen uppfattas som andliga övningar .. ?
Sen kunde jag inte låta bli att läsa Göran Skyttes femte inkännande lovsång till ROT-avdragen.
På TV blev det en glimt av Lasse Berg, som fick berätta om sin fantastiska Kalahari-bok. Och en intervju med en lite tilltuffsad Lasse Bengtsson, som efter semestern återvänder till Afghanistan.
Snacka om att välja förutsägbart !
Men, för att fortsätta ta intryck av Chomsky, egentligen är det intressantare att räkna upp allt jag inte läste. Och kanske framförallt, vad redaktionerna på DN och SvD inte behagade ta med.

God nog för frihet ?

Den utlovade resumén av Noam Chomskys tankevärld dröjer.
Den här inledaren i Fria Tidningen, skriven av Nette Enström, är en god sammanfattning av hans funderingar. Att ifrågasätta maktutövning, all form av maktutövning.
Tar man den tanken till sig, fullt ut, då blir frågan om människans inneboende natur inte längre relevant (?).
Inte helt lättsmält. Värt att läsas flera gånger ....

Dotter på Utöya

Har svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är oerhört starkt att höra 17-åriga Helen Bötej Olsen hedra offren från Utöya. Hon var själv där, och hon har förlorat många bekanta, flera vänner, och hon har mistet mor sin. Hon uppmanar åhörarna i Vik att inte hata terroristen, utan istället visa kärlek till de som de är glada i, och ge varma och goda tankar till de avlidna och deras anhöriga.
För första gången på länge kommer en efterlängtad känsla. Att kärlek duger.
Nu i efterhand känns det nästan lite kusligt med inlägget från dagen innan den 22 juli, om den kärleksfulle Mark Levengood. Har verkligen inte lust att bli synsk.

En bagatell

Mycket prat om vad små glädjeämnen och förnöjsamhet  skulle kunna åstadkomma.
I lördags satt jag på den nyöppnade sportbaren i hörnan av Folkungagatan - Borgmästargatan, för att följa den avgörande tempoetappen i Tour de France. Det ärvda glasögonfodralet, som även innehåller pennor och ett välmatat USB-minne, låg framme på bordet då jag samtidigt ville läsa om händelserna i Norge.
På söndagen var var fodralet spårlöst borta. På baren var det ingen som ville kännas vid det.
Hade börjat vänja mig vid tanken att leva utan mitt ( älskade ) fodral, och att någon annan nu gottade sig åt innehållet på minnet. Något sa mig att det var värt att höra efter på baren en gång till. Den kypare som jobbade på lördagen hade lagt det i en alldeles egen låda. 
En liten löjlig bagatell, men jag blev riktigt glad.
1-1+1-1 …. ZERO

I huvudet - på andra

Det som hänt i Norge snurrar hela tiden i bakhuvudet. Vilket blir ett erkännande att jag har svårt att leva upp till " alla människors lika värde ". Dagligen utsätts massor av människor för ohyggliga övergrepp, utan att det berör tillnärmelsevis lika mycket. Birger Schlaug funderar i dom banorna idag.
Har redan en känsla av att norrmännen reagerar " annorlunda ". Ett litet folk som känner sig hotade svarar med att hålla ihop. Det är inte mer än drygt femtio år sedan de levde under Hitlers ockupation, unga norrmän har säkert släktingar som berättat. Där finns ett socialt arv som vi svenskar " saknar ".
150.000 människor, där bara ett fåtal har personliga band till de döda, går ut med rosor på Rådhusplatsen. Det är en mäktig uppvisning, i ett land där medborgarna säkert är vana att i första hand måna om " sin egen täppa" .
Det skall bli intressant att följa utvecklingen i Norge. Vilket kanske också är ett tecken på min egen ofullkomlighet ; det är lättare att lära av normmännens reaktion, än av t.ex det som sker i arabvärlden.
Vilket väcker frågan om det som inträffat skulle kunna innebära ett mer helhjärtat försök att förstå hur främlingsfientliga människor tänker och fungerar. Det skulle i sådana fall vara oerhört välkommet. Det går inte att blunda för att 5 % av svenska folket röstade på ett parti som i väsentliga delar tycker som A.B.B. Att nätet gör det möjligt för människor med udda intressen och märkliga uppfattningar att isolera sig med likasinnande, som Thomas Hylland Eriksson skriver om i SvD, ökar inte nämnvärt förståelsen.
Risken är väl att det mesta utrymmet kommer att att ägnas åt personen A.B.B. Det känns inte angeläget. Att enstaka gravt narcissistisk störda personer tappar verklighetskontakten är inget nytt. Och kanske inte heller så märkligt.
Någon kanske hävdar att utbredd främlingsfientlighet/rädsla inte heller är något nytt ?

För den som undrar vad som rör sig i huvudet på en sansad sverigedemokrat rekommenderas Robsten.
Om man inte bryr sig om det så begår man samma misstag som de främlingsfientliga ?

Håll ihop

Ett enstaka dåd av en enskild galning. Eller en drastisk, men fullt möjlig, konsekvens av ett samhälle som uppmuntrar ensam kamp framför gemensam ?
Mitt i all bedrövelsen och sorgen är det säkert många norrmän som fått uppleva något som annars saknas ?
Håll ihop stod det på vänsterns valaffischer 2010. Jag plockade upp tjugo av dem från gatan när valet var över. Som en påminnelse.

Biutiful

Måndag kväll

Slår på radion.
Kronprinsen talar till norska folket. Om gemenskap och försoning.
Läser Birger Schlaug. Som sedan tio dagar inte debatterar, utan istället begrundar.
Nog är det så att en vanlig reaktion vid besked om att man har en kort tid utmätt att leva är att man börjar uppleva livet på ett annat sätt än tidigare. Det som har förefallit viktigt ramlar plötsligt ihop till en hög av föreställningar.
Slår på radion.
Tredje delen av Vilhelm Mobergs " Din stund på jorden ".
Kopplar av med en video.
Biutiful. Om mänsklig värme ända in i döden. Bland det bästa jag sett.

Vad är det som händer ?

Guldskor

Det är så det känns. Man går omkring i guldskor. Bortskämd, gynnad, och otroligt för-sko-nad.
Och ändå skaver det.
Barfota istället ?
Nike-skorna köpte jag i Barcelona, för att känna mig lite fin.

Oskuld

Tillbringar förmiddagen framför TV:n och den fortsatta rapporteringen om det fasansfulla dådet i Norge. Bilden av gärningsmannens tankevärld  klarnar då han lagt ut ett omfattande manifest på nätet. Det handlar om främlingsfientlighet, om ett nytt kristet korståg, en avsky för multikulturalism.
I SVT och TV4 intervjuas en mängd personer. Psykologer, debattörer, författare, politker, säkerhetstjänstemän. Och Lena Sundström, som under lång tid studerat främlingsfientlighet, sitter med i hela TV 4:s sändning. Det talas mycket om öppenhet, försvaret av det öppna samhället.
I Sveriges riksdag har vi ett parti som uppfattas som främlingsfientligt, och som defintivt tar avstånd från det som kallas multikulturalism, nämligen Sverigedemokraterna. Vad vore självklarare, i ett öppet samhälle, än att bjuda in Sverigedemokraterna till studion ? Under drygt två timmars tittande har jag ännu inte sett skymten av det ?

Att läsa Noam Chomsky är att bli av med sin demokratiska oskuld. Man inser att det som ser så öppet och genomskinligt ut många gånger är uttryck för något annat.
Bortsett från aspekten att det här vittnar om en bristande öppenhet så kan jag tycka att det vore "schysst" om sverigedemokraterna fick en chans att på bästa sändningstid ta avstånd från det som inträffat.
Man kan också spekulera i om denna Ohly-liknande mediareaktion (att inte sitta i samma sminkloge som J Åkesson) kan frammana fler sympatier för främlingsfientlighet och antimultikulturalism, fler SD-röster på offer-vi-blir-censurerade-känslan ?

Medkänsla

Skall erkänna. Det var inte förrän jag sent igår kväll fick höra om avrättningen av ungdomarna på lägret som den känslomässiga reaktionen kom. När beskedet och bilderna från Oslo kom tidigare på dagen tittade jag ganska obekymrat vidare på upplösningen av Tour de France. Och tänkte (cyniskt?), att det är väl bra att vi i vår skyddade hörna av världen blir påminda om den skräck och rädsla som så många, i andra delar av världen, tvingas leva med dagligen. Den tanken känns fortfarande inte oförsvarlig, men väldigt ovidkommande och opassande när man tänker på de som drabbats i Norge. Medkänsla, som Onkel Olof lyfte fram häromdagen angående piratdåden, känns som ett nyckelord.

Lyssnar på olika reaktioner och försök till analys och förståelse. Och blir glad och tacksam när jag läser Sverigedemokraten Robsten. Jag tycker han träffar rätt. Är man misstänksam så tolkar man texten som taktisk inställsamhet. Så uppfattar jag den inte.

Medkänsla, tacksamhet, förnöjsamhet, generositet. Hur långt räcker det ?
Krävs det även ilska och aktivt motstånd ? Jag undrar verkligen.

På samma tema:
Human (20 kommentarer)
Tacksam (16 kommentarer)

Kärlek

I radion gör han ett så kärleksfullt intryck, att egoism, konflikter och all världens motsättningar plötsligt känns som  orimlig dystopi.
Häromdagen satt han mitt emot på stamfiket, och jag fick samma känsla.
Mark Levengood.
Tankar för dagen

Brott och straff

Bara att erkänna. Det väcker starka känslor att titta på danska Sören Lyngbjörn och Eddy Lopez (familjen Quists besättningsmän ?) vädjan att någon skall betala lösensumman som begärts av piraterna.

Sen kommor frågorna.

- Vad skapar det för prejudikat att betala vad som begärs ?
- Har den danska familjen sig själva att skylla, som seglade i piratvatten ?
- Går det att förstå förövarna ? Vad ligger bakom ? Bara ondska ?
- Det stora i det lilla. En spegelbild, en miniatyr, av en imperialistisk värld ?
- Varför större förståelse och inlevelse när det kommer upp på U-tube ? Skall det göra skillnaden ?

Min egen slutsats:
Att dansk regering och/eller Shipcrafts betalar vad som begärs. Och ser det som ett indirekt erkännande att vi i den rika världen har en oändligt myckets större skuld att betala.
Det är OK att brott lönar sig - ibland.

Lydnad

Hur kan det bli så fel ?
Nyheterna berättar att synskadade med ledarhund ofta nekas komma in i affärer och restauranger. Det kan nämligen finnas någon i lokalen som är hundallergisk , kanske t.o.m svårt hundallergisk. Eller det kanske finns någon hundallergiker som får för sig att gå fram och klappa ledarhunden ? (Det var ingen som sa i inslaget …)
Undrar hur det känns att neka en blind med ledarhund att komma in på krogen. Känns det helt OK bara för att det finns en REGEL som man följer ? Jag får nästan svårt att gå till jobbet när jag hör sånt här.

Innan jag tar steget fullt ut och anmäler mig till någon grön-svart anarkistisk organisation får jag sansa ner mig med lite fakta som framkom. En professor i allergi framhåller att risken (förstås) är extremt liten att någon skall drabbas av allvarliga reaktioner för att det finns en hund i lokalen. Risken är mycket större att man får hundhår på sig av att trängas i tunnelbanan. Om man dessutom betänker att det inte finns mer än ett par hundra med ledarhund så blir regeln inte bara inhuman, utan helt befängd.

Varför står regler så högt i kurs, och sunt förnuft så lågt ?
Dags att läsa om Milgrams lydnadsexperiment.

Vilse i pannkakan

Det blir rätt mycket prat om feminism. Nu senast med anledning av Ulf Brunnbergs provocerande förslag häromdagen, om en TV-kanal som enbart vänder sig till män. Och i eftermiddags ett inslag i Studio 1 om kvinnor och dataspel. Kvinnor spelar lika mycket, men är inte med och skapar.
I vissa frågor har man känslan av att stå på stadig grund. Åsa får mig att undra om jag missat något grundläggande när det gäller män och kvinnor. När jag t. ex inte blir så provocerad av Brunnberg.

Tveksamt om jag är rätt person att försöka analysera frågan. Möjligen kan jag försöka sätta ord på vad jag tror.
- Feminism uppfattar jag som en strävan att åstadkomma ökad jämdställdhet mellan könen
- Jämställdhet uppfattar jag som : samma möjligheter, samma rättigheter, samma skyldigheter
- Män och kvinnor är inte jämställda
- Feminism är inte uttryck för uppfattningen att det inte (generellt sett) finns olikheter mellan män och kvinnor
- I ett icke jämställt samhälle kan generella olikheter mellan män och kvinnor framstå som större än de i själva verket är
- De som gynnas av den bristande jämställdheten har svårare att se den, än de som missgynnas
- Att inte uppfatta bristande jämställdhet behöver inte betyda att man är emot ökad jämställdhet

Är Ulf Brunnbergs förslag ett uttryck för antifeminism ? Dvs att det uppmuntrar ojämställdhet mellan könen. Kanske. Jag fortsätter att vara osäker, även efter att ha lyssnat till hela sommarprogrammet.
Att (mycket) få kvinnor lockas av att själva gör dataspel, är det uttryck för antifeminism ? Dvs brist på samma möjligheter. Kanske. Inte på något uppenbart sätt, utan man tvingas skärskåda hur vi uppmuntrar, eller låter bli att uppmuntra, små pojkar och små flickor. Och så blir det sådär svårt igen ..

Jag är idel öra.

Japan är världsmästare. - I vad ?

En otrolig VM-final.
Det är alltid lätt att vara efterklok. Men efter att ha sett hur japanerna, jämfört med amerikanskorna, samlade sig inför straffläggningen, var jag HELT säker :-). TV bilden var nästan övertydlig. Japansk gemenskap, tillit och glädje mot ensam, skräckslagen amerikansk prestationsångest. Det kunde bara sluta på ett sätt.

Bonjour

Lunch på en liten uteservering i Norrtälje. Och en lättöl några timmar senare i eftermiddagssolen på Folkungagatan.
I Roslagens famn är det en självklarhet, eller det faller sig i alla fall väldigt naturligt, att man hälsar på de förbipasserande. På Folkungagatan skulle det vara en sensation, rentav lite pinsamt.
Storstadsarrogans mot småstadsvänlighet ?
Eller nödvändig anonymitet mot krävande social kontroll ?

I Sofie och Gabys älskade Bulle (stort som Norrtälje) möts man knappast på trottoaren utan en hälsning. 
- Bonjour. 
- Bonjour.

Räddarna i nöden

Hur går det till när två skapligt noggranna personer lyckas med bedriften att åka ut till Arlanda en dag efter det datum som står på biljetten ? Vi kunde ju ta gift på att det var en resa lördag till lördag.
Att försöka skylla på Ticets reseförsäljare, när kallduschen kommer vid incheckningen, är förstås lönlöst.
Som så ofta blir det tillfälligheter, och pengar, som kommer till undsättning.

Den första telefonkontakten med resebyrån går dåligt. Försäljaren i andra änden är ointresserad och helt oempatisk, men skall ändå kolla upp. Då bryts kontakten. Går in i vänthallen där mottagningen kanske är bättre. Ticets slumpväxel skickar nästa samtal till Christina i Helsingborg, en idel medkännande skånska. Som snabbt kommer fram till att "vi skall se till att få ner er ". Och det får hon.
Till en extrakostnad, som lätt kan bäras av de som tjänar mer än till livets nödtorft. 
Den perfekta lönen ?

Vi fick fem, istället för sex, sköna dagar i Barcelona.
BILD. Restaurang  4 Cats var samlingsplats för de tidiga "modernisterna" 1897 - 1903. Återinvigdes 1978, during the transition to democracy. För den överbetalde är de fyra katterna rentav ensamt värt ett besök i Barcelona ? Full pott för charm, gourmé och gourmand.

                        Gotland Runt startade för förta gången i centrala Stockholm. Vackert.

                             

         Potatisen vill inte blomma, men petade lite med fingret i en kupa. Och se där ….

Ekerö. Inte Aten, eller Gaza.

My last play

Ed Schmidt heter en New York dramatiker som var trött på att förhandla med teatrar och agenter. Istället skriver och uppför han enmanspjäser in his Broooklyn living room. Lysande recensioner, och ständigt utsålt, dvs de tolv stolar han har i lägeneheten. I den första pjäsen lagade han mat, som besökarna sedan gemensamt åt upp. I den senaste, My last play, uppmanas åskådarna, oklart varför, ta med sig en valfri bok från hyllorna.
Det finns oändliga möjligheter ….

Good News Magazine

Good News Magazin.
- Det gäller att se det stora i det lilla. Att se vad vi som som individer med små resurser kan göra. Att göra det som våra ledare inte alltid klarar av, skriver ansvarige utgivaren och chefredaktören Daniel Mendoza. Första numret handlar om biologisk mångfald. Och det flödar, nästan svämmar över , av goda exempel. Folk som odlar på små plättar i stan, Stadsjord, kanske gör djupast inryck, eller möjligen Cradle to Cradle (Vagga till Vagga AB) om kretslopp och en värld utan avfall, eller möjligen….
Den som tror att han är för liten att att göra någon skillnad har nog aldrig haft en mygga i sovrummet ,
För att bli riktigt tjatig, utmaningen ligger i att inte blanda ihop det här med "positivt tänkande", i betydelsen blunda för problemen, doppa huvudet i sanden.
Glädjekorn
Men, det är mycket, mycket roligare att lyssna på allsång när allsångsledaren kan sjunga. Heja Måns.

Drive

Apropå " Den perfekta lönen ".
Joakim Pihlstrand-Trulp (Gröna Partiet) rekommenderar Daniel Pink, som skriver om motivation i boken Drive. En sammanfattning finns på det här klippet . Som övertygande visar att pengar som motivation bara fungerar vid enkla, monotona uppgifter. Vid mer kvalificerade uppgifter blir effekten den motsatta! Då krävs istället (bl.a) känsla av självständighet, av att göra väl ifrån sig och av meningsfullhet.
Sevärt !

Andras gränser, våra lagar

Trotsar den 35 - gradiga värmen i lägenheten för att krympa högen av olästa tidningar. Det mesta skummas, somligt fastnar. Den här ledaren av Nette Enström i Fria Tidningen etsar sig fast.
Samtalet med Robsten om främlingsskap  får en annan dimension. Den om respekt, om " naturlig ömsesidighet " (Kropotkin). Som om den verkligen fanns, skulle göra både lagar och diskussioner om makt helt  överflödiga. På ungefär samma sätt som ett " Klotförstånd " (Roland Lidén) skulle eliminera behovet av regler och miljölagstiftning.
Det är nog det jag far efter, med min naiva uppsyn bland de mörkhyade på Medborgarplatsen ?
Dags för ett svalkande dopp.

Det annorlunda

Fortsatt diskussion med Robsten (SD). Om invandring, medkänsla och hyckleri. Om vårt förhållande till det annorlunda. Han tipsar om sociologen Christopher Lash ( läromästaren ?) och  den här  artikeln i BANG, skriven 1999 av en iransk kvinna, besviken på att vara ett exotiskt muséeföremål.
Det är inte så enkelt som jag vill tro?