Hos urmakarn.

Armbandet till armbandsklockan gick sönder för en vecka sedan.
Jag har klarat mig bra utan armbandsklocka en hel vecka.
Tillvaron går inte sönder av att armbandsklockan går sönder. Det finns klockor överallt.
Men tillvaron skulle nog inte gå sönder även om det inte fanns klockor överallt.

Bodil Jönson, hon med Tio tankar om tid, pratade i radion om att det är den upplevda tiden som räknas. Upplevd tid mäts inte timmar och minuter. Utan i någon annan storhet.

Tar ändå med mig armbandsklockan till B-O Boquist på Folkungatan 81. Det är lunchstängt mellan 12 och 13.30.
När han kommer travandes i halkan är klockan 13.38, och vi är två som väntar. Urmakarn gör sig ingen brådska, han hälsar oss välkomna. Min urmakarkundskollega har sprungit ut på lunchen och undrar om han kan gå före, ska bara hämta ut en reparerad klocka. - Det går bra, jag har ingen tid att passa.

Medan Boquist byter mitt armband språkar vi om skeppsur, urmakarutbildningen i Borensberg, lärlingstiden på sextoitalet, oseriösa kollegor som bara sprutar C56, den duktiga iraniern på Borgmästargatan, hobbyurmakarn på Renstiernasgatan och ljumsbråcksoperationen på Ersta för tjugo år sedan.

Det stora uret på utsidan, G Moström anno 1907, visar 14.03. Den faktiska tiden jag tillbringat hos urmakarn är 14.03 - 13.38 = 25 minuter. Den upplevda tiden är längre -mer - större . Nej, något annat.