Vanföreställningar ?

Det kanske inte är tillåtet men jag gör det ändå, i det allmännas intresse. Nämligen kopierar en artikel ur gårdagens DN som bara kan läsas av prenumeranter. Om vår tids dilemma. Hur vi ska förmå känna lojalitet inte bara med den lilla gruppen, utan med hela mänskligheten. Svårt, svårt, svårt. Visst är vi anpassningsbara, men biologiska fundament rår man inte på så lätt. Strötts chans har man nog om man försöker luras. Lura oss att tro att handla som om mänskligheten är den där stammen vi är beredda offra livet för ..
'

Så hindrar vår stenålderspsykologi kampen mot klimathotet

TORSDAG 22 FEBRUARI 2018

Den moderna människan lever kvar med en kort­siktig psykologi som är anpassad till ­stamtänkandet för 50 000 år sedan. Hoppet ligger i att vi kan utsträcka­ denna tribalism till att omfatta hela människo­släktet, skriver psykologen Tor Wennerberg.

Kommer den mänskliga civilisationen att gå under, eller har vi inom oss förmågan att överskrida psykologiska begränsningar som utgör ett arv från vår evolutionära historia? Den frågan bildar den röda tråden i psykiatern Allen Frances bok ”Twilight of American sanity – A psychiatrist analyzes the age of Trump” (HarperCollins).

Boken är en radikal uppgörelse, inte med Donald Trump, utan med den politiska kultur som möjliggjorde för honom att erövra makten, skriven av en av de mest namnkunniga företrädarna för amerikansk psykiatri.

Författaren betraktar Trumps valseger som ett symtom på en allmänmänsklig brist på rationalitet och långsiktighet, ett uttryck för det Frances kallar societal delusions, samhälleliga vanföreställningar. Vi lever på ett sätt som inte är hållbart, och vi har stora svårigheter att ta in och förhålla oss rationellt till de akuta existentiella hot vi som art står inför – skenande koldioxidutsläpp och global uppvärmning, massförlust av biologisk mångfald, accelererande resursuttömning, fortsatt befolkningsökning, ökande risker för kärnvapenkrig, växande klyftor mellan skiktet av superrika och världens fattigaste. Våra samhälleliga vanföreställningar handlar om att vi fortsätter leva som om dessa hot och faror inte krävde en omedelbar, radikal omställning.

Vi iscensätter nu, konstaterar Frances, the tragedy of the commons, allmänningens tragedi – men i global skala, och på sätt som hotar att göra slut på den mänskliga civilisationen. Allmänningens tragedi uppstår när långsiktigt samarbete är rationellt och den bästa lösningen för alla, men när var och en kortsiktigt kan gynna sina egna intressen genom att inte samarbeta. Det kortsiktiga överutnyttjandet av resurser som blir följden gör alla till förlorare på sikt, när systemet till slut kollapsar. Den globala uppvärmningen, och andra existentiella hot som resursuttömning och risken för kärnvapenkrig, gör att vi nu – för första gången i vår arts historia – ställs inför uppgiften att lösa allmänningens tragedi på global nivå. Vilka psykologiska förutsättningar har vi att göra det?

Frances utgår från psykologen Daniel Kahnemans kända distinktion mellan två former av mänskligt tänkande, ”System 1” och ”System 2”, en modern kognitionsvetenskaplig uppdatering av Sigmund Freuds mer spekulativa beskrivningar av medvetna och omedvetna aspekter av det mänskliga psyket. System 1, det som också kallas vårt snabba tänkande, bearbetar information och genererar handlingar intuitivt, automatiskt, och mestadels utom räckhåll för medvetandet. Denna äldre form av ”tänkande” (i betydelsen icke-medveten informationsbearbetning) hjälper oss att lösa de allra flesta vardagliga problem vi ställs inför på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Det är detta evolutionärt uråldriga system som styr oss i det allra mesta vi gör. Men vi människor har också tillgång till ett kompletterande System 2, ett medvetet, långsamt tänkande, som utvecklades långt senare som en överlagring på det mer ursprungliga System 1.

Med vårt långsamma tänkande kan vi reflektera, på ett medvetet sätt, över olika handlingsalternativ, och vi kan välja det som vi bedömer blir bäst på längre sikt. Men det är som sagt System 1, den snabba känslomässiga informationsbearbetningen, som dominerar inom oss, eftersom det genom årmiljoner av evolution har haft en mer omedelbar koppling till vår överlevnad och fortplantning. System 2 reduceras ofta till rollen att i efterhand rationalisera de beslut som fattats, snabbt och intuitivt, av System 1.

Vårt grundläggande problem är att vårt snabba tänkande är anpassat för förhållanden som rådde för 50 000 år sedan. Livet präglades då av en daglig kamp för överlevnad, och det gällde att agera snabbt och kortsiktigt för att säkra sin egen och den egna gruppens överlevnad. Om resurser inte konsumerades direkt skulle de förspillas. Vår stenålderpsykologi (System 1) är inte uppdaterad på den moderna världens faror. Därför står vi nu, i inledningen av detta ödesdigra århundrade, inför överhängande kollektiva överlevnadshot (som vi själva skapat med vår teknologi) med en psykologi anpassad för en helt annan värld.

Vi har svårt att hantera långsiktiga hot, som vårt långsamma tänkande (System 2) inser fullt ut men som vårt intuitiva tänkande (System 1) inte på egen hand kan ta in och förhålla sig till. System 1 är ytterst väl anpassat för att reagera på omedelbara, kortsiktiga hot, som ett prasslande ljud i en närbelägen buske, som skulle kunna vara ett rovdjur berett till språng. När vår rädsla aktiveras (System 1) slås vårt förnuftiga tänkande (System 2) ut, och kroppens kamp- och flyktsystem tar över, redo att snabbt sätta oss i fysisk säkerhet.

Att rädsloreaktioner sätter det långsamma tänkandet ur spel var högst funktionellt för 50 000 år sedan, men passar betydligt sämre för den moderna världens långsamt verkande faror. Till det som System 1 instinktivt ryggar tillbaka för hör också tankar och känslor kopplade till vår insikt om att vi en dag ska dö (en insikt som uppstår i System 2). För att ta in mer långsiktiga hot mot vår gemensamma överlevnad måste vi därför övervinna System 1:s motvilja mot tankar på vår egen dödlighet, som väcks varje gång vi påminns om de hot vi nu gemensamt måste konfrontera.

Om vi vore utlämnade enbart till vårt långsamma tänkande, i tvekamp med evolutionärt uråldriga egoistiska impulser i System 1, vore vi utan tvekan chanslösa. Men den mänskliga naturen är mer sammansatt än så. Vi har alla inom oss, som psykologen Jonathan Haidt har konstaterat, en blandning av schimpansens själviskhet och biets osjälviska inriktning på gruppens bästa. System 1 är med andra ord inte enbart säte för de egennyttiga impulser och drivkrafter som ger upphov till allmänningens tragedi. I kontrast till Freuds pessimistiska syn på det omedvetna som en sjudande kittel av asociala drifter och impulser, som det bräckliga jaget måste kämpa för att undertrycka och sublimera i en civilisation vi alla vantrivs i, präglas människans snabba, intuitiva tänkande (System 1) – så som det beskrivs i den moderna kognitionspsykologin – också av osjälviska motiv.

Vi utrustades genom det naturliga urvalet med förmågan att empatiskt ta varandras perspektiv, och att känna skuld. Skuld är evolutionens sätt att göra oss ansvariga för varandras liv, och utgjorde en av de känslor och förmågor som katapulterade oss ut ur den mer egoistiska, machiavelliska sociala värld vi hade levt i innan våra förmödrar och förfäder övergick till ett jägar-samlar-levnadssätt. System 1, vårt gamla, intuitiva psyke, utvecklades så under många hundratusentals år till att också innefatta starka osjälviska, generösa och samarbetsinriktade impulser och drivkrafter.

Begränsningen i detta är att vår osjälviskhet och generositet tenderar att förbehållas vår egen grupp. Vårt dödligaste instinktiva bagage i System 1, konstaterar Frances, är vår tribalism, vår stampsykologiska lojalitet mot den egna gruppen på bekostnad av andra grupper. När vi människor känner oss hotade och utsatta tyr vi oss till vår egen grupp, och stärker vår sammanhållning genom att nedvärdera andra grupper. Tidigare i vår evolutionära historia utgjorde tribalismen och grupptillhörigheten vårt främsta skydd mot livets faror, men i vår moderna värld har den blivit dödligt farlig i sig själv. Men den bär samtidigt på möjligheter. Det är tribalismen som bär upp vår enastående förmåga att samarbeta i stora grupper, och var gränsen går för vilka vi definierar som tillhörande vår egen grupp är inte något en gång för alla givet.

Människan är det kulturella, symbolskapande djuret, och våra grupper och grupptillhörigheter utgör mentala, sociala konstruktioner. De är inte oföränderliga storheter, huggna i sten. Det finns ingenting i princip som hindrar oss från att lära oss att betrakta hela mänskligheten som vår ”in-grupp”.

Utmaningen består därför, skulle man kunna sammanfatta Frances argument, i att överföra det slags samarbete och den solidaritet vi åstadkom i de jägar-samlar-grupper vi levde i under hundratusentals år av vår evolutionära historia till att omfatta hela mänskligheten. Vi är nu, som mänsklighet betraktad, lika djupt och ofrånkomligt ömsesidigt beroende av varandra som våra tidiga föregångare var av varandra i sina små nomadiserande grupper.

De existentiella hoten är globala och gemensamma för hela mänskligheten, och de enda möjliga lösningarna är också globala och gemensamma. Vi sjunker eller simmar tillsammans, i en klimatkrisande, kärnvapenbeväpnad värld. Den ofrånkomliga slutsatsen är att vi befinner oss i en situation där vi måste använda vårt långsamma tänkande, System 2, för att stärka de osjälviska, samarbetsinriktade tendenserna i vår intuitiva stenålderspsykologi på bekostnad av de kortsiktigt själviska. I decennier har vi gjort tvärtom, och för varje dag som går överskrider vi på ett allt mer ödesdigert sätt de naturliga gränser som ekologin ställer upp för vår mänskliga civilisation.

Vad alltihop kokar ner till blir då denna grundläggande fråga för 2000-talet: kommer vi människor, i en värld som allt mer präglas av klimatförödelse, resursuttömning, massutdöende av arter, kärnvapenspridning och andra överlevnadshot, att vända oss mot varandra, i en nedåtgående spiral av destruktiv tribalism och ömsesidig avhumanisering som dömer oss alla till undergång? Eller kan vi tillsammans se bortom vår illusoriska, korta tidshorisont, inse vår fruktansvärda gemensamma belägenhet, och utsträcka vår grundläggande mänskliga moral (vår instinktiva omsorg om varandra) till att omfatta hela människosläktet? Det nya i vår historiska situation är att detta inte längre är en fråga om abstrakta och högtflygande moraliska ideal, utan om en för mänskligheten gemensam, överlevnadsmässig nödvändighet.

Tor Wennerberg

Tor Wennerberg är psykolog.

Ketchup

Kan inte påminna mig att det varit så här någon gång tidigare, att jag blivit kvar på barrikaden, och inte omedelbart hoppat ner bara för att medhållet uteblir. Varje dag pratar vi miljö, alla vet numera att jag tänker bli kvar på marken, hittills är det ingen som anslutit, men det ligger i luften (!) att något är på gång, en förändring av normen, för det skaver, hos väldigt många, det är är uppenbart.
Och som vanligt gäller ketchup-principen.. först kommer ..
Det finns hopp,  

Underkastelse

Lena Andersson menar ( Idévärlden, SVT) att förnuftets viktigaste uppgift är att den kan befria oss från underkastelse. Vi har begåvats med förmågan att tänka självständigt och ifrågasätta, den ska vi ta tillvara. Motsatsen till det upplysta förnuftet är mystik, vilket skulle betyda att man upphör att föra dialog, och istället vänder sig inåt.

För mig är det inte självklart att förnuft och upplysning skapar en bättre värld. Det kanske inte ens är självklart att den maximala frigörelsen och frånvaron av underkastelse i slutändan ökar vårt välbefinnande. Blickar man ut över världen och ser vad fem hundra år av förnuft, upplysning och frigörelse åstadkommit så önskar jag mig inte mindre, utan mer underkastelse. Underkastad planetens gränser, underkastad min mänskliga natur, underkastad mitt behov av gemenskap, underkastad de känslor som skapar mening. Kalla det gärna mystik.

Betraktelse

Befrielse

Facebookgruppen Jag flyger inte för klimatets skull förser mig nu dagligen med kritiska och okritiska inlägg om alla tänkbara aspekter på flygande. Öppet sinne, flygvänner kommer till tals, trevlig ton, ingen sektkänsla.
Mest nyfiken är jag nog på frågan hur stor uppoffring det egentligen skulle var att sluta flyga, och istället resa på annat sätt. Man kan lätt få intrycket att det vore en fullständig katastrof, att livet skulle förlora all mening, att världen skulle stanna upp.
Också intressant att bevittna hur mina kamrater reagerar på mitt numera öppna ställningstagande. Har förstås fått höra att när man rest så mycket som jag gjort, och kanske börjar känna mig mätt, då passar det att börja prata om flygstopp. En synpunkt värd att ta på allvar.
Att några nu gillar att retas (bra att du går upp för trapporna, hissen kanske alstrar koldioxid..) är ett gott tecken, det kan bara betyda att jag satt lite grillor i huvudet.
På det hela taget tror jag att glimten i ögat, trots att det handlar om vår överlevnad (sic), är bättre än bara ilska och förtvivlan. Medlen helgar målen ..
Gillade Eva Lotta Funkquist synpunkt i UNT, att flygstoppet (8 år) inte varit en uppoffring utan snarare en befrielse, när känslor och intellekt drar åt samma håll.

Jag känner också en oerhörd lättnad och befrielse, rentav glädje, att ha tagit det här steget.
Pratar vitt och brett innan jag visat i handling gör jag för att sätta press på mig själv. Skammen att misslyckas måste vara tillräcklig stor (!).


UNT

Vissa dagar

På förmiddagen var det skridskor med barnen vid Hellas, på eftermiddagen demonstrationståg med Nemam Ghafouri och hennes vänner, på kvällen åt vi världens godaste kalvstek. Vissa dagar är mer än andra.

Flygnormen

Har många gånger undrat hur trender och opinioner uppstår. Ibland är det inflytelserika människor som medvetet bestämmer att nästa år klär vi oss i rosa (typ), men oftast verkar det oklart var flodens källa är belägen.
Innan Jens Liljestrands krönika i Expressen och innan Heidi och Björn berättade om sitt race mot fossilfriheten så återuppstod min egen egen klimatångest, utan att jag riktigt förstod varför. Såpass att jag avbeställde den planerade cykelresan till Patagonien i mars. (Nåja, det fanns även andra skäl att hoppa av, men skammen hjälpte till.)

Nu plågar jag mina kollegor på jobbet och mina FB-vänner med artiklar och inlägg som ifrågasätter vår nuvarande  livsstil. Mycket av det kokar ner till frågan om individens ansvar. Jag tycker att Lennart Fernström (Syre) lyckas knyta ihop säcken ganska bra :

Systemet kommer bara förändras om vi är tillräckligt många som likt Alyssa Milano, Rosa Parks, Nelson Mandela, Mohammed Bouazizi och Lech Wałęsa vägrar vara en del av det. Först då kommer politikerna våga diskutera en flygskatt som gör skillnad på riktigt. Först då kommer de att sluta subventionera flygplatser. Först då kan vi förvänta oss ett förbud mot fossila bränslen. Först då blir klimatfrågan något annat än fernissa för politiken.
En inställd flygresa räddar inte klimatet, men varje inställd flygresa ökar manöverutrymmet något för kommande generation och världens fattiga. Och varje medvetet inställd flygresa bidrar till att bryta ner flygnormen. Den som tar miljöfrågan på allvar och har en solidarisk grundsyn inser därför att det inte finns utrymme för hens flygresa. Eller som MC5 uttryckte det: “the time has come for each and every one of you to decide whether you are gonna be the problem, or whether you are gonna be the solution. You must choose”

Fernström
Heidi och Björn mfl DN debatt
Liljestrand

Homo Sapiens II

Hoppas kunna gå från ord till handling,
och minska min konsumtion,
och mitt flygande.
Reduce - reuse - recycle - here I come.

Men idag har jag handlat,
en staty gjord av Sara Ångström, kallad  Homo Sapiens II.

Den verkar redan trivas.
Den ger mig hopp.

Det gör ont

Får ofta höra att "det där gör du bara för att bli av med ditt dåliga samvete".
Ja, så är det. Vad är det för fel med det ?
Det vore ju toppen om man utan minsta påminnelse och av pur glädje gör det som bör göras. Men när det inte räcker, när det inte fungerar, då återstår bara förbud, eller dåligt samvete.

Fick nedanstående kommentar för några år sedan.
Den svider. Och det är bra.

Det finns inget äkta I det här längre.

Diskussionen är bara en ursäkt att slippa ta ställning och ärligen agera därefter, men ändå känna sig duktig och påläst. En lagom mysig filt att svepa om sig i höstkylan.

 För sanningen är att detta varken handlar om Gud, diskussion eller klimathot, det handlar om Dig...

Efter att ånyo läst kommentarer på den här bloggen, BS och liknande blir jag väldigt depprimerad för första gången på länge.


När inte ens de som bryr sig om förändring bryr sig om att förändra, då kan man verkligen tala om att "svära i kyrkan".


I den här debatten har det också varit väldigt lite av faktiska förändringar. X har varit en starkt lysande stjärna på den här mörka himlen, men förutom henne är det en hårresande falskhet mellan snack och bandy.

Vi som skriver här är människor som både har medlen och förutsättningarna att verkligen visa vad vi menar i handling. Men istället väljer vi att fortsätta kasta fakta på varandra, äta kött och flyga på semestrar.

 Kanske är det så att så länge man tar rätt ställning så har man sin moral fri. Det är svårt att göra en annan tolkning efter alla dessa år.

 Men prata på ni och fortsätt ändra med ord.

 Detta är inte min väg.

EPIC solution

Gillar mörker, fortfarande ..

Fyra slags lycka

Fyra slags lycka. Tycker den där DN texten av David Brooks i förra inlägget är så tänkvärd. Tyvärr kan den bara läsas av DN-prenumeranter, så det får bli ett citat.

Jag skulle visa er två modeller för människan utveckling.
Den första skulle man kunna kalla Fyra slags lycka. Den lägsta sortens lycka är materiell tillfredsställelse. Att ha god mat, bra kläder och en trevlig bostad. Sedan kommer prestation, den glädje vi känner vid en välförtjänt och erkänd framgång. Den tredje är omtanke, den glädje vi känner när vi ger av oss själva till andra. Och slutligen är den högsta formen av lycka den moraliska glädjen, den glödande tillfredsställelsen vi upplever  när vi har underordnat oss ett nobelt ändamål eller en kravlös kärlek.

Den andra modellen är Maslows berömda behovshierarki. Enligt den börjar vi med att tillfredsställa våra fysiologiska behov, som hunger och törst. När det är avklarat flyttar vi upp till trygghetsbehov, ekonomisk och fysisk trygghet. När väl dessa är uppnådda kan vi gå vidare till samhörighet och kärlek. Sedan, när vi klarat av dem, kan vi flytta upp till självkänsla. Och när det är tillfredsställt kan vi flytta upp till självförverkligande, vilket är att uppleva självständighet och möjlighet att leva ett liv som uttrycker vårt sanna jag.

Den stora skillnaden mellan dessa två modeller är att Fyra slags lycka rör sig uppåt från en nivå där individen vinner andras erkännande genom sina prestationer, via nivån där omsorgen om andra står i centrum till stadiet där det kollektiva engagemanget har blivit mer universellt, medan Maslows behovshierarki rör sig från det kollektiva till det relationella och i toppen återfinns det individuella. I den ena modellen är den mänskliga tillvarons högsta mål att dämpa och lyfta sig över jaget, i den andra är det att befria och förverkliga jaget.

De flesta religioner och moraliska system har inriktat sig på att dämpa jaget eftersom man ansett att själviskhet är det stora problemet för människan.

...

Ingen av oss lever upp till sina ideal, vare sig i äktenskapet eller någonting annat. Men vi kan sikta högt. Maslows behovshierarki försjunker alltför lätt till självupptagenhet. Det är dags att lägga den åt sidan.




Vill inte gå i Maslows trappa, vill inte fastna på halva vägen mot fyra slags lycka.

BILDER:
Nemam Ghafouri, Bajed Kandala (Irak), Joint help for Kurdistan

Fyra slags lycka

Fyra slags lycka. I Maslows behovstrappa, som vi vant oss vid, är det översta trappsteget självförverkligande. Här gäller det omvända, högst upp finns vi till för andra och goda ändamål, och glömmer oss själva.
David Brooks 
(kräver tyvärr att man prenumerant)




 

Planetskötare SECHER

vet inte om det spelar någon roll, 

men det känns mycket bättre

att bli kallad planetskötare 

än klimatkrigare

Heidi och Björn

Sista skörden

GOTT NYTT ÅR !

I slutet av sitt nyårstal 1994 säger Francois Mitterrand en mening som tydligen förbryllat eftervärlden. Je crois aux forces de l´esprit, et je vous ne quitterai pas. ( Jag tror på andens kraft, och jag kommer inte att lämna er). På Google ger meningen över fyra miljoner träffar, enligt Antoine Laurain, författare till underbara Le Chapeau de Mitterand (Presidentens hatt).

Talet är, så gott jag förstår, ett försök att inge hopp om möjligheterna att överbrygga motsättningen mellan franska revolutionens nyckelord. Frihet å ena sidan, och jämlikhet/broderskap å andra. Motsättningen gör sig gällande varje dag, i stort och i smått. I framgång känner jag mig oberoende, i motgång söker jag gemenskap, i vissa tider betonas och saliggörs friheten, i andra broderskapet. Mitterand hoppades att det utvidgade europeiska projektet skulle lösa motsättningen.
Så blev det inte.

Motsättningen kan nog bara lösas om vi till fullo vill leva upp till Den Gyllene Regeln, som på olika sätt uttrycks i alla religioner.  Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig. Om det verkligen är vad vi vill, då skulle hela konkurrenssamhället störta samman, och julhandeln skulle upphöra, eftersom jag inte skulle kunna leva en enda dag till i vetskap om att människor bara en bit bort saknar mat för dagen. Med vårt nuvarande sätt att tänka skulle det vara att offra vår erövrade frihet, med ett annat sätt att tänka vore det höjden av frigörelse.


GOTT NYTT ÅR
med hopp om nya försök
att trotsa galenskapen.

vill man så kan man,
kan man så måste man

FM
Den Gyllene Regeln

PS
Att sätta namn på galenskapen (Monbiot, Guardian)

Stillhet

Av min omtänksamma kollega fick jag äventyraren Erling Kagges Stillhet i tidens larm. Glädjen i att stänga världen ute. Om att uppleva och inte tänka för mycket. Och låta varje ögonblick vara stort nog. Tack.

Om det man icke kan tala måste man tiga
(Wittgenstein)

PS
Boken innehåller ett sorgligt budskap, som jag redan kände till. Nämligen att dopaminet (begär) är starkare än opiod-endorfin (glädje). Hjärnan vill inte att vi ska vara nöjda.
ZERO

Det oväntade

Hur mycket ska man förbereda sig, hur mycket ska man gardera sig, hur mycket ska man försöka förhindra överraskningar ? I mitt arbete blir det enkla svaret "mesta möjliga", allt annat är oansvarigt. Men av livet utanför arbetet förväntar jag mig inte bara trygghet och säkerhet.

Lyssnar på Husky Podcast där expeditionsläkaren Julia Kiwanuka (bild), som skrivit boken Vildmarksmedicin, analyserar olika aspekter på säkerhet. Och jag tänker motvilligt, hur mycket säkerhetstänkande kan man ägna sig åt utan att gå miste om äventyret ? Eller, hur naiv-godtrogen-fatalistiks-okunnig kan man vara utan att vara oansvarig mot de som håller av mig ?

För mig minskar den verkliga glädjen nästan exponentiellt med hur mycket man försöker eliminera eller förbereda sig för det oväntade. Eller, genom att försöka eliminera oväntade händelser minskar man möjligheterna drastiskt att få uppleva verklig glädje.

Vi skulle bara "köpa ut" en julklapps-TV på Elgiganten Kungsgatan, men där var Samsung Smart 32-tum slut. Attans. Så vi hyrde en bil för att istället handla i Häggvik, enligt informationen vi fått. Nästan framme, och rätt många hundra kronor fattigare, kommer ett sms att tyvärr "kära kund" var det fel i vårt lagerregister, varan är slut i hela Stockholm, men den finns i Uppsala. Attans. Vi svängde tillbaka ut på E 4:an norrut, och blev lättade och glada att "vår" TV faktiskt stod och väntade  i Fyrislund. På hemväg skrattade vi gott åt "På minuten", där David Batra, Hans Roslund, Pia Johansson och Marie Göransson var i högform.
Inte precis något exempel på säkerhetstänkande. Men ändå en eftermiddag helt i min smak.

Husky

bråttom

jag läser Hans Roslings memoarer
skrivna med kniven på strupen
cancern var honom i hälarna
de sista raderna kom till
efter hans död

så kan jag känna
utan att vara jagad av cancer
tiden rinner iväg
det är bråttom
vi kanske
hinner
om vi
snor
oss 

#metoo

Som väntat menar nu vissa att #metoo är missvisande och kränkande. Dvs, även kvinnor gör sig skyldiga, och alla män som är reko känner sig utpekade.

Lika bra att acceptera. Det är varken okomplicerat eller smärtfritt att komma till rätta med grundläggande missförhållanden. 

Uthärdar vi, så finns det bara vinnare.

 

Liv och Horace, säsong 2

Blir lika fascinerad den här gången som förra. Hur kan Liv Strömquist utsätta sig för umgänge med Horace Engdahl, han som i varje  sekund har behov av att framhålla sin egen förträfflighet. Att Liv nu väljer resmål innebär att Horace, om möjligt, har ännu större behov av att visa sig på styva linan.

Men hon har ställt upp, och med tanke på den medvetna person hon är känner jag mig skyldig att försöka förstå varför.

Men den här gången går jag bet.

Liv och Horace, säsong 1

Pessima

Dags att skriva ett pessimistiskt och osammanhängande inlägg.

Utgångspunkten är en känsla av missanpassning, att inte passa in. I sämsta/bästa fall är jag ensam om den känslan, i sämsta/bästa fall gör jag mig till tolk för andras frustration.

Missanpassad kan man vara på flera sätt. Grovt kanske det kan indelas i faktiska och upplevda.
Den praktiske som tvingas umgås med bara teoretiker känner sig med rätta missanpassad. Den praktiske som inte kommer överens med sina praktiska kollegor får leta andra förklaringar, hos sig själv. I mitt fall rör det sig om det senare ? En upplevelse, snarare än fakta.

Varje dag tänker jag att världen är galen. Eftersom vi, som jag upplever det, lever tvärtemot hur vi borde. Vi har insikter om livets och planetens villkor, men vi beter som om vi vore okunniga. Den som inte lever som hen bör borde känna sig missanpassad. Men det är inte givet. Eftersom känslan av gemenskap och tillhörighet går före alla andra hänsyn.

Homo Sapiens är väldigt klyftig om hen jämför sig med andra djur. Men den klyftiga människan har skaffat sig redskap som är ännu klyftigare. Och riskerar, bokstavligt talat, att gräva sin egen grav.

Utveckling går fort, evolution går långsamt. Däri ligger kanske nyckeln till känslan av missanpassning. Min hjärna är anpassad för ett solidariskt nomadliv på savannen, mitt liv i storstaden ställer andra krav. Jag vill gärna tro att det inte är något problem. Men det är det, för mig.

Utveckling går fort. Vilket gör det möjligt för oss idag att under bråkdelen av en livstid upptäcka skillnader. Den som för tiotusen år sedan gick från nomadliv till bofasthet märkte ingenting, förstod inte vad som höll på att ske, det gick för långsamt. Själv kan jag se bara på en tioårsperiod att vi allt mer förlitar oss på regelverk och algoritmer, och allt mindre på erfarenhet, känsla och intuition.

Mätt i rationell sanning och effektivitet är den meningssökande homo sapiens underlägsen sina redskap på snart sagt alla områden. Ingen yrkeskategori går säker, inte ens konstnärer. Vilket förstås förstärker känslan av galenskap, eftersom vi samtidigt menar att alla behöver ett arbete, för att känna mening.

På mitt arbete bedriver vi inte sjukvård. Vi producerar sjukvård. Vi bryr oss fortfarande om hur det går för patienterna, men det är inte i fokus. Jag kan glädjas åt att i sista stund avstyra en onödig operation, men det uppskattas inte.

Igår kväll såg jag Human flow om världens flyktingströmmar, av den kinesiske konstnären Ai Wei Wei. Det gjorde ont.
Med hjälp av stängsel och påhittade regelverk lyckas vi förtränga det djupt mänskliga i att vilja hjälpa andra i nöd. Vi stänger ute människor, men kanske framförallt vårt samvete.
På effektivitetens altare offras empatin.

Vi cyklade på samma väg, i samma solsken, båda förälskade i friheten och enkelheten. Men oj så oense vi var om människans framfart.
En påminnelse om att min sanning bara är min sanning.

Den missanpassade har ett val.
Att försöka anpassa sig.
Eller vägra.

Ägande

Efter att ha nappat på ett veg-erbjudande från Linas matkasse har jag fullt upp med att omsätta alla råvarorna till något ätbart. I bakgrunden rabblar radion dagens hemskheter, jag försöker att inte lyssna. Nya recept kräver full koncentration.
Aubergingrytan smakar inte alls illa. Och till kaffet avnjuter jag en OBS-essä. Med det där budskapet jag vill och behöver höra, om och om igen. Om ägandets fördärv.

OBS-essä

Skärpning SECHER

Meterologen lovade en klar natt och morgon, så jag frestades att packa lådcykeln för övernattning på Hammarby Hill, och förhoppningsvis vakna till soluppgången.
Väl uppe rörde sig två siluetter i mörkret på toppen. Tänkte att de ger sig väl av snart, så att jag ostört kan resa mitt tält. Man är ju svensk, ensam och ifred är det som gäller. Men inte gav de sig av. Irritationen växte, och kylan började äta sig in under jackan.
Jag frös och svor, hade ingen aning om hur det här tältet skulle resas, till slut stod det, och jag tände fotogenköket. Siluetterna var borta. Det blev en skön natt (så pass att jag försov mig en timme ..), på morgonen låg det tyvärr en molnbank i vägen för soluppgången.
Nu kommer det ledsamma. Väl på jobbet berättar kamraterna att det varit ett fantastiskt norrsken igår kväll. - Det måste du ha sett ?
Nej, det hade jag inte ! Jag hade nog med att vara blyg och bortkommen, innesluten i min bubbla.

Hoppas siluetterna, 50 meter bakom min rygg, njöt i fulla drag och fick fina bilder.
Skärpning SECHER.

Klimatkompensation

Ibland behöver man en puff, eller rentav en spark, för att gå åt rätt håll.
När jag pratade på jobbet om den senaste utflykten till Spanien frågade en av kamraterna hur jag åkt, tåg eller flyg. Hon var för tillfället inne i ett skov av klimatångest, så illa att hon t.om tvekade att hälsa på dottern som bor i Centraleuropa. Jag erkände min synd. Sen kom vi att prata om klimatkompensation, det där som inte är lika bra som att stanna hemma, men bättre än att inte göra något alls.
Så fick jag ändan ur och gick in på ETC:s hemsida och betalade för nya solceller i Katrineholm. 1234 för Agadir t.o.r och 1126 för Alicante.
Tveksamt om det sved tillräckligt mycket.

ETC klimatkompensation

Nemam

För ganska exakt ett år sedan hörde jag talas om Nemam Ghafouri.
En  av alla enastående kvinnor som går från ord till handling.
Nemam har släppt sitt trygga liv som thoraxkirurg  i Sverige,
för att istället hjälpa människor som blivit offer för IS,
och all världens feghet och hyckleri.

Jag vill också ställa upp.

Joint help Kudistan




  

meaning

looking for my own way, my own meaning

not your way, not your meaning

looking for a picture,

just a symbol, 

no words