Flygnormen

Har många gånger undrat hur trender och opinioner uppstår. Ibland är det inflytelserika människor som medvetet bestämmer att nästa år klär vi oss i rosa (typ), men oftast verkar det oklart var flodens källa är belägen.
Innan Jens Liljestrands krönika i Expressen och innan Heidi och Björn berättade om sitt race mot fossilfriheten så återuppstod min egen egen klimatångest, utan att jag riktigt förstod varför. Såpass att jag avbeställde den planerade cykelresan till Patagonien i mars. (Nåja, det fanns även andra skäl att hoppa av, men skammen hjälpte till.)

Nu plågar jag mina kollegor på jobbet och mina FB-vänner med artiklar och inlägg som ifrågasätter vår nuvarande  livsstil. Mycket av det kokar ner till frågan om individens ansvar. Jag tycker att Lennart Fernström (Syre) lyckas knyta ihop säcken ganska bra :

Systemet kommer bara förändras om vi är tillräckligt många som likt Alyssa Milano, Rosa Parks, Nelson Mandela, Mohammed Bouazizi och Lech Wałęsa vägrar vara en del av det. Först då kommer politikerna våga diskutera en flygskatt som gör skillnad på riktigt. Först då kommer de att sluta subventionera flygplatser. Först då kan vi förvänta oss ett förbud mot fossila bränslen. Först då blir klimatfrågan något annat än fernissa för politiken.
En inställd flygresa räddar inte klimatet, men varje inställd flygresa ökar manöverutrymmet något för kommande generation och världens fattiga. Och varje medvetet inställd flygresa bidrar till att bryta ner flygnormen. Den som tar miljöfrågan på allvar och har en solidarisk grundsyn inser därför att det inte finns utrymme för hens flygresa. Eller som MC5 uttryckte det: “the time has come for each and every one of you to decide whether you are gonna be the problem, or whether you are gonna be the solution. You must choose”

Fernström
Heidi och Björn mfl DN debatt
Liljestrand