Hilleberg - the tentmaker

Så långt har det gått. Man tar helt för givet att alla affärsidkare tänker kortsiktigt och letar snabba vinster.

Så icke Hilleberg - the tentmaker.
Dragkedjan till yttertältet på mitt två år gamla Afrika-tält var uttjänt. Pga av vanvård och kvalificerad misshandel fr.a från sanden i Sudan.
Naturkompaniet åtog sig att skicka det till Hillberg för reparation.
Idag var det dags att hämta den primitiva boningen. Stod redo med VISA-kortet inställd på ytterligare ett hål i kassan. Döm om min förvåning. - Det står här att det går på garantin. Kostar inget.
Väl hemma kan jag konstatera att man inte bara har sytt in en helt ny dragkedja, utan också lagat riften i innertältet, fyllt på mitt utarmade förråd av korta tältpinnar och reparerat sprickan på den långa stagpinnen. Utan att begära en krona i ersättning.
Skulle bara fattas att de tvättat det också. Men ökensanden var kvar.

Naturligtvis är det här högsta formen av affärsutövning. Hur skall jag någonsin kunna välja något annat än Hilleberg ? Och för hur många kommer jag inte att berätta om denna osannnolika service ?

Dumpster - diving

Om det är ett problem att få tillgångarna att räcka, finns det i princip två möjligheter.

1 Producera mer
2 Konsumera mindre

Men i vår slit och släng-värld finns det faktiskt en tredje möjlighet. Att återanvända. Att ta till vara.
Dumpster diving kallas det när man finner det man behöver i containers.
Friganer kallas de som tar till vara matvaror som affärerna slängt pga av bäst-före-datum.
Är det något av EU-parti-kandidaterna som har den här möjligheten på agendan ?

I de lättkränktas land

- Hon gillade inte min förra bok heller. Det får man ta med i beräkningen.
Säger David Eberhard som sitter på Skrapan och signerer "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Merete Mazzarella på SvD var inte nådig i sin kritik. -Eberhard skjuter på allt som rör sig.
De övriga "bladen" var mer välvilliga, enligt författaren själv.

Vi är överens om att alla diskussioner lätt blir polariserade. Svart eller vitt, antingen-eller, är det som gäller. Exempelvis. När den seriöse danske miljöjournalisten Björn Lomborg med boken "Cool it" försökte se klimathotet från ett mindre domedagspräglat perspektiv. Då blev han omyndigförklarad, ratad och utesluten av det vetenskpaliga etablissemanget, berättar Eberhard.

Författarens hemliga önskan, framkommer det, är annars att bli rescenserad i DN, inte på kultursidan, utan av sin själsfrände Hanne Kjöller, på ledarsidan.
Annars kanske han känner sig kränkt ?

Månstugan

Birger Schlaug ondgjorde sig i vintras över Mats Svegfors och konstnären Mikael Genbergs månstugeprojekt. Kanske kommer det en ny salva imorgon.



Igår placerades, med hjälp av en helikopter, den lilla röda stugan på toppen av Globen. En bit på väg, så att säga.
Stugan vill förstås symbolisera att ingenting är omöjligt.
När man ser den lilla skapelsen på toppen av globen erkänner jag villigt att symboliken håller.

En from önskan, när ingenting är omöjligt, är att att våra starkaste önskningar inte skall handla om mer, längre, större, krångligare. Utan om mindre, kortare, enklare.
That´s the challenge.

Revolutionary Road

Hur kan skildringen av en trist amerikansk förort på 50-talet bli en så laddad historia ?
Vågar mig inte på någon analys.
Vill (nog)inte ha några förklaringar..
Dags att se filmen.

Riddare vid runda bordet

Den här gången är det sex medelålders män som gästar Aubergine på Linnégatan. Som byter öl och surkol mot italienskt vin (för 500 kronor flaskan) och entrecote. Annars är allt sig likt.

Efter en stund vrålar och gestikulerar vi , likt italienaren som rinner i våra ådror. Bl. a avhandlas C:s premiärinsats på Göteborgsvarvet, Anna Odell och definitionen av konst, girigheten, den mordåtalade narkosläkaren, aktiv dödshjälp, golfsnobbism, bodelningstvister, sjukvårdens ledningskris och norgedomaren som gav Barcelona en fribiljett. Det går hett till. Men blir aldrig (riktigt) privat.

Innan vi reser oss från det runda bordet får vi lite dåligt samvete.
" Och hur står det till därhemma ? ".
Nästa gång kom vi överens om att inleda med den frågan.
?

Vår(d)-fotboll

S har tillbringat de sista månaderna på Ersta. Det han saknat mest är kompisarna och fotbollen.
Igår tog jag fram en av våra present-bollar så vi kunde kicka på korridoren.
Bollkänslan hade sjukhustvistelsen inte rått på, och flåset var helt okey.
Fett grymt ! Järvafältet nästa !

Jesus-Christ wannabe

Kan tänka mig att den här bloggen uppfattas som "vem-tror-du-att-du-är-egentligen".
Följande redogörelse kommer att bekräfta det intrycket.

Cyklar, åtskilligt försenad, Hammarby allé mot Skanstull. Passerar en stajlad, manlig cyklist som leder sin punkterade farkost i vägkanten. Trycker på knappen och mobiliserar en ranson empati. "Man vet ju hur det känns". Stannar till och erbjuder mina tjänster. Den stajlade har varken lagningssats,slang eller pengar. Efter lite pyssel sitter min reservslang på plats och hans cykel är åter farbar.
Den stajlade är närmast chockad över att jag faktiskt skänker honom min älskade reservslang. På darriga ben rullar han vidare mot Liljeholmen.
Själv är jag, jesus-christ-wannabe-himself, väldigt nöjd.

Maciej Zaremba i Vojakalla

Kommer ihåg Uppdrag Gransknings reportage för några år sedan från Vojakkala i Norrbotten.. Det var upprörande. Hur människor tvingades utstå ständiga trakasserier från en störd zigenarfamilj.
Likt alla andra, inklusive rättsväsendet, svalde jag hela framställningen.

Det gjorde inte Maciej Zaremba. Han fattade misstankar mot den ensidiga bild som gavs.
Hans genomgång i dagens DN är verkligen välgörande undersökande journalistik. Zaremba har grävt sig ner under decenniegamla, inarbetade föreställningar och fördomar. Och fram träder en helt annan bild av familjen Grönfors. Som ytterst handlar om varför vi så gärna ger oss på redan utsatta. I det här fallet handikappade romer.
Zarembas bästa hittills.

Valborg på årsmöte

Ersta diakoni är en ideell förening som grundades på på 1850-talet när stocholmarna inte hade det så lätt. Man tiggde ihop pengar för att hjälpa de mest utsatta.



Idag finns inte så många riktigt utsatta kvar. Men diakoniföreningen lever vidare.
Igår var det årsmöte och de gamla diakonissorna klädde uppe sig i sina högtidsdräkter.
Valborg, snart åttio, f.d föreståndare för Mariahemmet och piggare i huvudet än många av oss som är i tjänst, kunde skvallra att man valt in Kristina Axen-Olin i styrelsen. Och sen höll hon en ivrig och intressant utläggning om att när man är mitt-upp-i verksamheten ser man bara bekymmer och letar fel. Men sen, när man ser alltihop lite från sidan och på lite avstånd, säger Valborg nästan andfådd, är det lättare att se alla fördelarna och förtjänsterna.
Naturligtvis har hon rätt.

Victor Marx svartbygge

I fredags morse tog jag vägen om Liljelholmsbron. Den bro som det senaste halvåret blivit synonymt med olydnad.
Under det södra brofästet har konstakademistuderande Victor Marx byggt ett hus för hemlösa. Och naturligtvis har det blivit ett himla rabalder. Som det blir om man gör något med anknytning till Liljeholmsmbron. Allra helst om man saknar lov.
Jag blir glad och upprymd och får en stark känsla av, när jag springer omkring med kameran under bron, att egentligen är de stora orättviseproblemen ( i världen) ganska enkla. Om vi gör som Victor Marx. Bygger tak över huvudet till dom som saknar tak över huvudet. Typ.

Den goda viljan.
Mindre snack.
Mer verkstad.
Unt so weiter.

Åke Ortmark 80

Åke Ortmark har ägnat sitt liv åt att granska makten. Han var vår första skjutjärnsjournalist.
Likt sin efterföljare Janne Josefsson är han besatt av att gräva fram sanningen och ge de svaga upprättelse. Trodde jag.
Ända tills jag läste DN:s födelsedagsintervju. (Ortmark fyller osannolika 80.) Åke Ortmark är, får vi veta, i första hand inte sanningssökare eller idealist. Han är TÄVLINGSMÄNNISKA.
"Har jag bestigit en pyramid finns det alltid en som är lite högre som också måste bestigas."
Karate började han med när han var några och sjuttio. För tre år sen tog han svart bälte. O.s.v.

En knepig fråga infinner sig förstås. Mår världen bättre om den befolkas av ortmarkrar, och sechrar ?

Troligen inte.

Fransk visit

Soffan på vårt rum har blivit garderob för klinikens gäster. Där brukar kläderna ligga i drivor.
Men idag var det nobelt franskt besök. Prydliga kostymer i prydliga högar.
Quelle difference !

Humanistisk medicin

Gör mitt bästa för att gå emot det ensidigt ekonomistiska produktionstänkandet. Allt det här som nånstans utgår ifrån att den biologiska människan är en förutsägbar maskin som kan programmeras att göra vad man säger till den.

Idag var professor Robert Hahn och teolog Lena Särnevåg inbjudna till Ersta för att tala om "humanistisk medicin". De har utarbetat ett utbildningsprogram för personalen på Södertälje sjukhus i konsten att se patientens subjektiva behov.
Det kändes bra. Men det blev också uppenbart att vi fortfarande, en massa hundra år efter Descartes, dualismen, 1600-talet och uppdelningen i kropp och själ, sitter fast i uppfattningen att det som kan mätas (med naturvetenskapliga metoder) är skilt från människans behov av mening (som inte kan mätas med naturvetenskapliga metoder).
Som belöning för den hedervärda insatsen fick humanisterna varsin röd fotboll.

(Utbildningsprogrammet är väl sammanfattat i Läkartidningen.)

Burt Munro

Bending the rules - Burt Munro på riktigt.

Nigeria i Sjöstaden

En delegation från Nigeria besöker Hammarby sjöstad tisdag eftermiddag.
Ciceronen berättar om gångbron i helgjutet stål och de andra arkitektoniska finesserna.

Länge leve Sjöstaden.Länge leve Nigeria.
Länge leve världen.

Ko på landet

Alla svenska kossor är inte levande.
Alla levande svenskar är inte kossor.
Alla kossor är inte svenska.
Alla svenskar är inte kossor.


Alla är inte svenskar.
Alla är inte kossor.
Alla är inte.

Alla är.

Examensdags Anna Odell

Har skrivit om den här tjejen 28 januari och 17 mars. Och satsat min peng på att hon har något att säga.

Läser intervjun i lördagens DN och blir stärkt i min uppfattning.

AO berättar att hon själv utsattes för en bältesläggning 1995.
Syftet var att undersöka vems berättelse som äger giltighet... När man är eller har varit sjuk och beskriver vad man varit med om blir man sällan trodd...reaktionen är nästan alltid ´men riktigt så var det nog inte´."

Makthavares distansering till det man utövar makt över.
Den frågan heter duga. Det måste även Hanne K(j)öller tycka.

Imorgon visas examensarbetet på Konstfack.

Bending the rules

Film i morse. The worlds fastest Indian. En sann historia om nyazeeländaren Burt Munro (spelad av Anthony Hopkins) som på 60-talet tar sig till USA för att slå hastighetsrekord på motorcykel. Han har pengarna, åldern och hälsan emot sig. Men det svåraste hindret är alla de som älskar regler.
- Sometimes you have to bend the rules, är Munros favoritreplik. Och han lyckas. Förstås.
För hemresan från Jönköping hade jag köpt sms-biljett hos Swebus. Klockan 10.35 står jag vackert och väntar i regnet söder om Gränna. Nog vet jag att cykeln inte är så välkommen men det har gått fint två gånger tidigare från Västervik. Men det här killen är iskall. Bussen är nästan tom. Men han har bara en sak i huvudet. Reglerna.
Det går en buss från Mjölby 15.50 kan Åsa meddela på telefon. I Ödeshög svänger jag upp på motorvägen för att vinna tid.
Swebussgrabben i Mjölby är svidande close to bend the rules men till sist tar svensken i honom överhand. Tillbaks upp på motorvägen. Några kilometer före Linköping kommer, inte helt oväntat, lagens riktiga väktare med blåljus. Det blir poliseskort, inte till Linköping som jag bönar om, utan tillbaks till Mjölby ! Jag håller en meningslös utläggning från baksätet om hur mycket säkrare jag upplever det som cyklist att bli omkörd på motorovägen med 3 meters marginal av bilar som kör 110 kilometer i timmen jämfört med att med någon decimeters marginal bli omkörd av bilar som kör 90 kilometer i timmen. Dom här väktarna är föga imponerade och inte alls close to bend their rules.
Det blir en trevlig övernattning hos kollega P i Norrköping och en anständig hemkomst till Stockholm klockan 19 dagen därpå.
När vi ser de milslånga fredagsköerna på motorvägen vid Salem känner vi, stålhingsten och jag, oss lite som vinnare.
Inställda på att även i fortsättningen bända på reglerna.

Intuitiv intelligens i Jönköping

En riktigt lyckad dag hos Johannes och hans kirurgkollegor i Jönköping.
Mellan klockan 8 och 9 visade jag mina 298 bilder om känslobaserad kirurgi. Predikanten var i form, publiken var mottaglig och stämningen blev uppsluppen. Att våga lita på sin känsla kanske inte är så flummigt som det låter. Man kommer långt med intuitiv intelligens. Om man lär sig att använda den på rätt sätt. (Rekommenderas; Malcolm Gladwell, BLINK, den intuitiva intelligensen.)
Under dagen smög jag sedan omkring bland smålandskollegorna och det bubblade och puttrade lite varstans i den där grytan som handlar om hur vi egentligen fattar våra beslut. Kul.
Klockren avslutning på Johannes underbara gård utanför Gränna. Grillad fläskkarre, hemstoppad korv och ymnigt därtill.
På morgonen grenslade jag stålhingsten och vinkade farväl till min nestor. Som var i full gång med gårdsarbetet.

Vilse i Sörmland

Jag är ovan att orientera på cykel. Och GPS:en ligger hemma.
För att slippa de röda vägarna,(typ 55, 56 och 57, som är hårt trafikerade och saknar vägren )försökte jag snirkla på småvägar från Katrineholm till Motala.

Till en början är det väldigt charmigt med tystanden och de betade ängarna. Men varje gång det dyker upp ett avtag måste man stanna och pilla upp karta och glasögon. Sånt kan man inte hålla på med. Då är det bätre ett chansa lite.
Med påföljd att efter tre timmars cykling har jag bara avlägsnat mig obetydligt från Katrineholm.
Som gammal vätterunde-entusiast skall jag erkänna att det känns lite extra att komma ner i hamnen och åka spurtsträckan fram mot Folkets hus. Väl över mållinjen var den stora spänningen alltid att titta på klockan och se om man slagit personbästa.
Det där beteendet vill jag gärna lämna bakom mig. Men så sent som 2007, i Afrika, krigade jag som ett lejon för att åka fortare än mina kompisar. Hua, hua.

Mc Donalds - lovin´

Äter Quarter-pounder-cheese på Mc Donalds i Karineholm. På väg till Jönköping, för att predika känslobaserad kirurgi. Min nestor Johannes Järhult har bjudit in.
Efter några mil i sadeln skulle det sitta fint med en äppelpaj efter burgarn. Lyckas gräva fram 11.50 ur ryggsäcken. Men pajen kostar tolv kronor. - Går det månne att pruta 50 öre ? Junior i kassan blir fundersam. - Måste fråga chefen. Efter någon minut kommer han tillbaks. - Nej, det går inte. Då blir det fel i hela kassasystemet.

Och så blir man påmind om vilken omänsklig värld vi lever i. Utan att att nån egentligen vill ha det så (?). Grabben i kassan ville så gärna skänka den där femtiöringen, och säkert hans chef också. Men "systemet" ville något annat.
I´m definitly not lovin it.

Kan själv

Den första alldeles egna lägenheten.
Yes !!

1 maj

Katarinavägen 1 maj. Utan bilar. Bara folk och flaggor.

Djursholm - Tensta - signerar

Pontus Herin signerar sin bok för kollegorna.
Alla verkar glada åt att få gå en match mot sina fördomar om förorten.

Pontus Herin

Imorse kom djursholmsgrabben och ekonomijournalisten Pontus Herin till Ersta och berättade om sina erfarenheter av att bo i Tensta. Det var en ödmjuk, personlig och tankeväckande föreläsning. Vi som lyssnar sitter i samma båt som grabben som från Djursholm. Trygga uppväxtförhållanden, massor av självförtroende, välavlönade och boende i Bromma,Lidingö, Saltsjöbaden och Hammarby sjöstad.
Till slut kommer den oundvikliga frågan. Skall vi skämmas över det ?
- Skämmas lite grann, säger Pontus, innan vi skiljs. Skämmas, om vi inte ens försöker utmana våra fördomar.

Barack 100 dagar

- Hans belackare sitter i sina fåtöljer och kommer med kritik efterhand. Under tiden går han upp tidigt varje morgon och uträttar en massa saker. (...) Den här mannen jobbar häcken av sig, och det är som han var född till att syssla med det han gör. Han är en ledare, och gosse, det känns uppfriskande med en sådan.
(Jack Cafferty, CNN).
Yes !!

Pirater - och ligga lågt

Min intuition säger mig att i somliga frågor skall man ligga lågt.
Det här med piratverksamhet och fildelning är en sådan.

Sitter min vana trogen och tömmer tarmen till DN del 1. Och läser Hanne Köller som grottat sig in i just denna fråga.

Jag läser den en gång, tömmer tarmen lite till, och läser den en gång till. Och inser att jag skall fortsätta att ligga lågt.

Bjurholmsgatan

Kom inte till Tegen2 och Kent Klinchs bilder över helgen. Men trixade mig in på Bjurholmsgatan, en fanstastisk konstnärskoloni granne med Katarina bangata.
Gluttade genom fönstret på de makabra Gaza- bilderna, så vitt skilda från idyllen på Söder.

Det är sådana här kontraster vi matas med från morgon till kväll, på jobbet, på flyktingmottagningen och i Rapport och Aktuellt.
Om det berikar eller bara frusterar, inte vet jag.

John Rhon och cirkeln baklänges

I augusti1995 blev John Rhon brutalt mördad av ett gäng nazister utanför Göteborg.
Daniel dömdes till åtta års fängelse. När han kom ut återföll han i missbruk och våldsbrott med en ny fängelsetid som påföljd. Nu är han nykter alkoholist.


På senare tid har det uppmärksammats, det som alla vet, att alkohol alstrar våld. Och omvänt, få våldsbrott förövas utan alkhol.
Men vi rubricerar det gärna som något annat. Mordet på John Rhon är för alltid ett nazistdåd. I P1-morgon förra veckan framgick, för det första, att elitkanotisten John Rhon knappast var något typiskt offer för rasistiskt våld, för det andra, att Daniel och hans vänner var så berusade att de varken i samband med rättegången eller senare har någon minnesbild av det inträffade och , för det tredje, att Daniel inte uppfattades som den missbrukare han var och heller inte fick någon hjälp för det.

Att påtala det självklara, gärna med stöd av djuplodande forskning, kallar Tomas Ljungberg i "Människan, kulturen och evolutionen" för att "gå cirkeln baklänges".
Ett bra uttryck.

David Eberhard- igen

Jag är fullständigt präglad. Varje gång det dyker upp ett larm med stora bokstäver så poppar David Eberhard och hans trygghetsnarkomani opp i huvudet.

Sen han kom på det där uttrycket är jag nästan resistent mot skrämsel.
Risken är väl att jag blir en av dom som sitter kvar på stranden när vågen sköljer in.

The Reader - igen

Södermalmsnytt har en halvsida där man slår fast med jätterubrik att "The Reader är ingen storfilm". 2 av 5. Igen.
Där står bl. a att filmen "bågnar under all rättrådig seriositet." Samtidgt ber rescensenten Jacob Lundström om ursäkt att han är så negativ.
På det hela taget börjar det här bli riktigt spännande. Kanske får jag ta tillbaks mina spydigheter om om den labila DN-skribenten ? Var det månne bloggaren som lämnat sitt kritiska sinne hemma ? Eller är det så , med tanke på den lite kryptiska ursäkten, att den här filmen träffar någon öm präktighetstå som tvingar svenska kritiker att såga ? Fast dom egentligen är rätt tagna av den trovärdiga skildringen ? Av den ödesdigra feghet som studenten gör sig skyldig till då han inte berättar det som skulle befriat fångvaktaren från ett livslångt fängelsestraff.
Vad vet jag ?

Dagsform - igen

På det senaste mötet om magsäckscancer pratades det flera gånger om dagsform.
Kommer att tänka på just dagsform när den erfarna filmrescensenten Helana Lindblad på DN tar sig an "The Reader". Ett drama i efterkrigstidens Tyskland. Gripande på alla möjliga plan. Kate Winslet fick en efterlängtad Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Men inte av Helena Lindblad . "Stumheten genomsyrar KWs metod att gestalta sin rollfigurs hemlighet med nästan samma outgrundliga min och stela kroppsspråk hela filmen igenom." Filmen som helhet får ett snarlikt omdöme. "Denna drabbande kärlek och eviga sorg gestaltas med monoton stumhet som går som en röd tråd genom historieberättandet". Det blir futtiga två på den femgradiga skalan. Helt orimligt.
Här kanske det inte passar att tala om dagsform. Utan rätt och slätt uruselt humör. Rescesenten, i Sveriges största dagstidning, hade ett riktigt praktgräl med sin (stela och halvstumma ?) man, innan hon på två hjul kastade sig till förhandsvisningen. Vad vet jag ? Allt kan inte ha stått rätt till.

Själva har vi fått lära oss att ta "time-out". För att alla i teamet skall få en chans att säga typ "jag mår inte så bra idag, bara så ni vet."
Ser fram emot en recension som inleddes med de raderna.

(Har visst spånat om det här en gång tidigare...)

Japansk läxa

I fredags var det "workshop" på sjukstugan i Flemingsberg. Det handlade om operation av magsäckscancer. Om hur man bär sig åt för att likt japanerna verkligen få ut det sjuka som skall ut. Och inte lämna angripna lymkörtlar kvar. När japanerna botar över nittio procent överlever inte mer än hälften i Europa.
LL har lärt sig den japanska läxan. Även i praktiken. En hel dag fick vi nu gotta oss åt hans videofilmer. Som kan lära ut den japanska läxan.
Tyvärr tycks man följa japanernas exempel även i ett annat avseende. 55 magsäckskirurger från Ystad till Haparanda. 54 gråklädda män och en kvinna (av utländsk härkomst) ! Som jämförelse är ca hälften av tjocktarmsspecialisterna på Karolinska män. Hälften är av annat kön. Om det nu spelar någon roll ?
Som ordförande i de känslobaserade kirurgernas sällskap gjorde jag mitt bästa för att feminisera tillställningen.
Det gick ganska bra.

Sahlin - mobbing

Får spontant samma känsla som för tretton år sedan. När Toblerone fick henne på fall. Oförtjänt, orimligt och orättvist.
Mona Sahlin kanske har egenskaper som gör henne till en hack-kyckling ? Sådana som det finns i alla klassrum och på alla arbetsplatser.
Hörde för en tid sedan sedan KG Bergströms sista "Rakt på..". En arg, upprörd, påläst och oerhört taggad Sahlin mot en försvarande och lätt skärrad Reinfeldt. Debatten fick åtminstone mig att yrvaket undra om detta var samma Sahlin som dagligen valsar runt i media som "the big looser".
Mobbing på nationell nivå ? Finns det lagar mot sånt ?

Tegen 2 - Kent Klich

Av någon anledning fick jag en inbjudan till vernissage på Tegen 2, Bjurholmsgatan 9b, på fredag kl 17. Bilder från hem i Gaza av fotografen Kent Klich.

Tittar en stund på bilden med hålet i taket.
Yes, I´ll come.

World alliance for Patient Safety

Den sprids som en löpeld över världen. Checklistan för säker kirurgi.
Varje år dör tusentals människor och miljontals kronor går till spillo i samband med kirurgiska ingrepp. Helt i onödan.
Nu har WHO bildat World Alliance for Patient Safety. I åtta länder, varav ett par u-länder, har man testat checklistan som skall eliminera missförstånd och slarv. Resultaten är tydligen överväldigande.
Idag gästades vi av Jon Ahlberg, pensionerad chef för kirurgen S:t Göran och numera medical director för Landstingets Ömsesidiga Försäkringsbolag, LÖF, som har tagit fram den svenska upplagan av checklistan. Den går som smör.
- Egentligen handlar det om att förbättra kommunikation mellan dom som jobbar ihop, säger Jon.
Självklart kan det tyckas. Att man samlas några minuter innan op-start och går igenom förutsättningarna (patienten, teamet, matrialet) kallas nu för "time - out".
Om t.ex op-assistenten varit borta i tre månader så är det meningen att hon/han skall säga det.

Man kan också säga att alla världsförbättringar blir av m.h.a god pedagogik. Övertygande statistik, målande exempel, och klatschiga uttryck som checklista och time-out. Dår rör det på sig. Trettio år efter flygvapnet...

Bodycontact

" Det är första gången jag skriver här, men min kille gjorde slut o jag känner mig vilsen och ensam. Vet inte riktigt vad jag hoppas på.../Emseline ".
Den falska annonsen la DN ut på på nätsajten bodycontact.com. Det blev 271 svar på tre timmar. Kring lunch en vanlig arbetsdag.

Först: Förvånad.
Sen: Upprörd
Sen: Förbannad
Sen: Ledsen
Sen: Det är nåt som fattas i välfärdslandet.

Skilda världar 1

Å var helnöjd med intervjun. Nu vidtar nervös väntan på besked.

Den här (berömda) bilden kommer upp när man googlar på "nervositet".
Den afganska flickan som blev bortgift till en 70-årig mulla.

Globalisering i all ära. Vi lever verkligen i skilda världar.

Kognitiv (beteende) terapi

Så blev det en liten släng av meningsfull slump (synkronicitet) igen.
Vid lunchen pratade vi om kognitiv beteendeterapi som tydligen hjälper mot det mesta.
Det slog mig sen att jag inte riktigt vet vad som menas, med kognitiv terapi.
Tar en flukt på Wikipedia där det står att kognitiv terapi tar itu med negativa tankar och känslor. Precis då ringer telefonen. Å skall på sin första intervju för praktikplats och vill ha lite uppmuntran(!).
Jag tillämpar efter bästa förmåga mina nyvunna insikter. Bl.a att hon skall fet-glömma klasskompisen som fått erbjudande om att komma til Å:s favoritplats.
Om en stund ringer väl telefonen igen. Hua, hua.

Skadligt bistånd

Hanne Köller tog till orda i DN om biståndet. Som enligt allt fler gör mer skada än nytta. Det hamnar i händerna på korrumperade envåldshärskare.
Länder som tagit sig ur sin fattigdom har inte gjort det med hjälp av bistånd.
Att skänka en slant av vårt överflöd (1%) blir " ett avlatsbrev för att visa att vi vill väl".

Men om man vänder på steken. Uppgifterna om biståndets begränsade nytta, eller t.o.m skada, ger den girige en godtagbar ursäkt att slippa bry sig. Vi har våra problem. Ni får lösa era.
Om man ändå tvingas ha någon uppfattning om orättvisorna i världen så blir förstås svaret från Timbro att lösningen ligger i att uppmuntra fri företagsamhet. Och det kanske är den dystra sanningen. Att afrikanerna måste bli som asiaterna. Nämligen övertygas om att livets mening är konsumtion, konsumtion, mer konsumtion.
Det är otacksamt att tala väl om commandante Fidel Castro. Men han har en schysst inställning till prioriteringar. Ungefär samma inställning som svensson brukar ha i opinionsundersökningar. Skola, vård och omsorg är viktigast. Resten är utanverk.
Tänk om det fanns ett demokratiskt Kuba att se upp till.

Same Planet Different World.

Geocaching. Djupsinnigare än man tror ?