Jag är ovan att orientera på cykel. Och GPS:en ligger hemma.
För att slippa de röda vägarna,(typ 55, 56 och 57, som är hårt trafikerade och saknar vägren )försökte jag snirkla på småvägar från Katrineholm till Motala.
Till en början är det väldigt charmigt med tystanden och de betade ängarna. Men varje gång det dyker upp ett avtag måste man stanna och pilla upp karta och glasögon. Sånt kan man inte hålla på med. Då är det bätre ett chansa lite.
Med påföljd att efter tre timmars cykling har jag bara avlägsnat mig obetydligt från Katrineholm.
Som gammal vätterunde-entusiast skall jag erkänna att det känns lite extra att komma ner i hamnen och åka spurtsträckan fram mot Folkets hus. Väl över mållinjen var den stora spänningen alltid att titta på klockan och se om man slagit personbästa.
Det där beteendet vill jag gärna lämna bakom mig. Men så sent som 2007, i Afrika, krigade jag som ett lejon för att åka fortare än mina kompisar. Hua, hua.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar