Film i morse. The worlds fastest Indian. En sann historia om nyazeeländaren Burt Munro (spelad av Anthony Hopkins) som på 60-talet tar sig till USA för att slå hastighetsrekord på motorcykel. Han har pengarna, åldern och hälsan emot sig. Men det svåraste hindret är alla de som älskar regler.
- Sometimes you have to bend the rules, är Munros favoritreplik. Och han lyckas. Förstås.
För hemresan från Jönköping hade jag köpt sms-biljett hos Swebus. Klockan 10.35 står jag vackert och väntar i regnet söder om Gränna. Nog vet jag att cykeln inte är så välkommen men det har gått fint två gånger tidigare från Västervik. Men det här killen är iskall. Bussen är nästan tom. Men han har bara en sak i huvudet. Reglerna.
Det går en buss från Mjölby 15.50 kan Åsa meddela på telefon. I Ödeshög svänger jag upp på motorvägen för att vinna tid.
Swebussgrabben i Mjölby är svidande close to bend the rules men till sist tar svensken i honom överhand. Tillbaks upp på motorvägen. Några kilometer före Linköping kommer, inte helt oväntat, lagens riktiga väktare med blåljus. Det blir poliseskort, inte till Linköping som jag bönar om, utan tillbaks till Mjölby ! Jag håller en meningslös utläggning från baksätet om hur mycket säkrare jag upplever det som cyklist att bli omkörd på motorovägen med 3 meters marginal av bilar som kör 110 kilometer i timmen jämfört med att med någon decimeters marginal bli omkörd av bilar som kör 90 kilometer i timmen. Dom här väktarna är föga imponerade och inte alls close to bend their rules.
Det blir en trevlig övernattning hos kollega P i Norrköping och en anständig hemkomst till Stockholm klockan 19 dagen därpå.
När vi ser de milslånga fredagsköerna på motorvägen vid Salem känner vi, stålhingsten och jag, oss lite som vinnare.
Inställda på att även i fortsättningen bända på reglerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar