Svart eller vitt

Det ligger i det mänskliga att försöka se mönster. På gott och ont. Visst är det bra om man ser skogen och inte bara träden, men det är stor skada om man ser samband som inte finns. I takt med att tålamod och eftertänksamhet tappar mark och behovet av bekräftelse stiger ökar risken att vi dömer och bedömer för snabbt och för lättvindigt. Håller vi på att tappa bort den vackra principen att man är oskyldig tills rättvisan haft sin gång ?

Det ligger också en tillfredsställelse i att vara innesluten i gemenskap och följa med i drev. Den kicken är ofta så stark att den motsatta rösten aldrig kommer till tals. Den som ifrågasätter, den som vill veta sanningen, den som tänker "det kunde varit jag".

I omklädningsrummet på min arbetsplats hörde jag i höstas hur en av kollegorna berättade i muntra ordalag att hens sambo kanske snart var chef på stadsteatern, då den nuvarande var i blåsväder  efter anonyma anklagelser i Aftonbladet om dåligt ledarskap. Metoo var som mest aktuellt, så även om detta inte rörde sig om sexuella trakasserier hade vi i omklädningsrummet lätt att haka på och skratta med. Säkert en välförtjänt anklagelse, tycktes vi tänka.

Det tog inte många dagar för premiärminister Theresa May  att slå fast att den ryska ledningen bar ansvaret för attentatet på den f.d dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter, och med ledning av det omedelbart utfärda diplomatiska repressalier. Samtidigt rapporteras om en intensiv och omfattande utredning, som bl.a ska gå igenom 5000 timmar övervakningsfilm. Vem som helst förstår att det kommer dröja innan vi med någon säkerhet kan uttala oss om det inträffade. Att det påvisade nervgiftet endast finns/fanns i Ryssland utgör knappast tilläcklig grund för en fällande dom mot president Vladimir Putin.

Varför så bråttom ? Varför ständigt svart eller vitt, och så sällan grått ? I vårt rasande tempo och i jakten på ständigt mer gäller det att komma med på tåget. Att halvspringa bredvid och hoppa på i farten om man får lust fungerar inte. Inne i den kvalmiga gemenskapen, eller ute i kylan, den tempererade zonen där tempot är behagligt, där ingenting tas för givet, där förväntningarna är rimliga, där nyanserna får breda ut sig, där samtalet är lika viktigt som resultatet, den zonen krymper i samma takt som vår hybris växer ?

Innerst inne

Bloggen fortsätter på den inslagna vägen. Och försöker orientera sig i den snåriga terrängen av åsiktsfrihet, civilkurage, mod, uppriktighet, ärlighet, hänsyn, respekt, grupptryck, gemenskap, självhävdelse m.m. Det är en präktig flora, rik på mångfald.

I naturen lyckas skiftande förmågor och svagheter samsas och samarbeta, sida vid sida. Det var även vår lott i miljontals år. Inte herrar, inte märkvärdigare, bara annorlunda. Så kom det där språnget, för kanske 100000 år sedan, som gjorde det möjligt att bryta sig ur gemenskapen med resten av allt levande. Så långt har det gått, så mycket har vi avlägsnat oss från naturliga kretslopp, att varje sämja och varje jämvikt är tillkämpad, något vi måste strida för, inget blir längre till utan stort bemödande.

Så, t.ex, när frågan om muslimers rätt till böneutrop kommer upp är jag lika vilsen som vanligt. Å ena sidan, å andra sidan, i oändlighet.
Utåt kommer jag att ha en säker uppfattning, inåt ekar det tomt.



Ester Blenda Nordström var banbrytande journalist i början av förra seklet. Social, äventyrlig och rastlös, med en längtan att inte bara skriva om, utan också leva med. En månad som hårt arbetande piga, ett halvår som lärarinna i en sameby, ett år som amerikansk emigrant, två år som forskarassistent i Sibirien. Ju mer utlämnad åt vad naturen och omständigheterna kunde bjuda på desto bättre mådde hon.
Boken om livet med samerna, Kåtornas folk, avslutas med raderna

När jag äntligen letat mig fram till min egen lägerplats, glimmar elden genom kosan (öppningen), som är slagen till sida. Som skenet från en fyr är det och lyser upp vägen för dem som irrar omkring i mörka natten. Och när jag sätter foten på den smala stigen som bär mot kåtan, när Tsappe glädjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare står väntande i dörröppningen - då känner jag i mitt hjärta att ljuvare hem kan ingen önska, mer strålande stjärnor tindrar ej på någon annan himmel, större ro, större frid skänks inte på hela den vida jorden.

PS
Kåtornas folk har kritiserats för att representera ett rasistiskt tänkande. Erik Norberg uttrycker i en frän debattartikel i Aftonbladet 2014 sin förvåning över att boken ges ut igen då den "dryper av kolonialism".
Så kan man se det.
På avstånd är det lätt att odla fördomar och rasism. På avstånd är det lätt att bekänna sig till ideal om alla människors lika värde. På avstånd slipper man ta ansvar för sina attityder och sina handlingar.
Ester Blendas bok dryper av närhet, inlevelse, nyfikenhet, respekt och ansvarskänsla. Och avund, för människor förankrade i något ursprungligt mänskligt, i Moder jord.
Så ser jag det.

AB

Åsiktsfrihet (2)

En gång till ..

Det är alltid vanskligt att uttala sig om det som inte är ens egen värld. Men, när de egna iakttagelserna återkommer och hela tiden är väldigt snarlika har man nog rätt att undra om att det som syns i det lilla också gäller i det stora.

Så, vad i helvete är det som händer ? Vad är det för skrämsel-tystnad-och lydnadskultur som breder ut sig ? Som har gått så långt att vi accepterar och till och med tar för givet att fel synpunkt, framförd på fel sätt i fel sammanhang kommer att få konsekvenser, "skyll dig själv", ungefär. Vi är stolta över vår lagstadgade yttrande - och tryckfrihet men avlägsnar oss alltmer från den attityd som innebär att jag  uppskattar oliktänkande, att jag hellre lyssnar till den som kommit till en annan slutsats än jag själv, att jag istället för att skjuta ifrån mig vill ta till mig, att jag istället för försvara mig vill öppna upp.

Nyfikenhet, och respekt. I förstone blir jag upprörd över att du inte vill kalla dig feminist, det som för mig bara betyder jämställdhet. Men lika fort blir jag nyfiken på hur du kommit fram till din uppfattning. Har vi olika erfarenheter, har du tänkt på något jag inte tagit i beaktande, har jag anledning att rannsaka mig själv, vill jag tro på jämställdhet och kalla mig feminist för att kompensera för att jag varit allt annat än det i mitt eget liv, vad har jag egentligen för belägg när jag hävdar att skillnader mellan kön är en social konstruktion, är det för att jag vill att det ska vara så ?

Jag vill varken vinna eller förlora debatten. Jag vill förstå.
Jag har min uppfattning, men lyssnar hellre på din.

Åsiktsfrihet (1)

Vad ska folk säga ?

Å ena sidan, å andra sidan .. ambitionen att låta alla synsätt komma till tals komplicerar tillvaron, hur mycket lättare blir det inte om man håller fast vid en sanning ?
Å ena sidan fortsatt kamp för jämställda villkor mellan män och kvinnor, å andra sidan tacksamhet över det vi uppnått. Å ena sidan mesta möjliga frihet för enskilda, å andra sidan hänsyn och anpassning till andra. Å ena sidan rätten att yttra sig, å andra sidan förbudet att förtala. Å ena sidan straff, å andra sidan förlåtelse.

Eftermiddagens film om hedersmoral -Vad ska folk säga - blev en riktig prövning, som knyter an till senaste veckans inlägg. Kanske bidrar det till att jag ger den 4/5. Det är tempo, det är gastkramande, gripande, upprörande, och fruktansvärt välspelat. Och lämnar mig i ett mindre inferno av ouppklarade ställningstaganden.

Det ligger närmast till hands, med stöd av t.ex Katerina Janouch, att kräva av den pakistanska familjen, som kommit till Norge för att barnen ska få bättre utbildningen, att de lämnar sin hederskultur hemma. Det duger inte att slira på det kravet. - Ni får ta seden dit ni kommer, punkt slut.

Men, som vanligt, kan även det här till synes självklara problematiseras.
1.
Att skicka familjen tillbaks till Pakistan/alternativt aldrig släppa in dom, betyder att vi slipper se och slipper känna ansvar för deras ojämställdhet. Det man inte ser far man inte illa av, det gäller ju även vårt flygande och vår västerländska överkonsumtion, som orsakar skador utom synhåll.
2.
Dom har sin hederskultur, vi har vår. Janouchs direkta anledning att skriva boken om hennes traumatiska 2017 var delvis förlorad inkomst, men framförallt upprättelse för förlorad heder. Och de förlag och bibliotek som stängde dörrarna var rädda om sin. En pakistanier hade inte blivit lika kränkt över ett sådant individuellt misslyckande så länge familjen inte behövde skämmas ?
3.
Den pakistanska familjen försöker inte förstå och ta hänsyn till vår syn på individens rätt att själv bestämma. Men vilka ansträngningar gör vi för att förstå deras mer kollektivistiska synsätt ? Spontant känner vi (förstås) att det finns ingen anledning, dom har helt enkelt fel. Men är det så enkelt ? Är inte den ensamma västerlänningen en rätt sorglig uppenbarelse ?
4.
Vi kan rösta på SD, förbjuda och ta avstånd, med eller utan rasistiska förtecken. Men vi kan också vara toleranta och tillåtande, men samtidigt tydliga och ärliga. Det skulle t.ex betyda att de kuratorer och andra som blir varse vad som sker i den pakistanska familjen talar ur skägget och inte ger sig förrän man etablerat en dialog med familjen om den totala kulturkrock som uppstått.

8 mars
Åsiktsfrihet

Åsiktsfrihet (1)

Ju tvärsäkrare man är, desto viktigare att ifrågasätta, och att bli ifrågasatt. Uppehåller jag mig för länge i gemenskapen av enbart likatänkande finns risken att bekvämligheten blir viktigare än sanningen.
Har en ny bekantskap ( i mitt flöde, som det så vackert heter) som fått mig att våga glänta på dörren. Om det var hen eller någon annan vet jag inte, men igår damp det i alla fall ner en bok jag tydligen beställt (låter väldigt förvirrat..). Bilden av Sverige, av Katerina Janouch. En sverigedemokratisk propagandaskrift, skulle man kunna säga. Men jag gillar den. Katerina är knappast rasist, och jag håller med om att vi har blivit väldigt ängsliga och rädda för att tycka olika. Något hon själv fått smaka på, med bl.a indragna förlagskontrakt i Sverige efter en TV intervju i tjeckisk TV.

I höstas skrev jag ett ironiskt mejl på jobbet om jakten på inkomster i vårt kafka-lika ersättningssystem. För det tilltaget fick jag en skarp varning från sjukhusledningen. Det kunde "missuppfattas".

Jag drar mig för att framföra kritiska synpunkter på #metoo av ängslan och rädsla för hur det ska uppfattas, att min starka skepsis mot att enskilda personer hängs ut och döms av folkdomstolen  är detsamma som om att jag helt tar avstånd från uppropet.

Det känns sorgligt om jag inte kan lita på att den som lyssnar har en uppriktig vilja att utbyta åsikter  och ärlig avsikt att försöka förstå vad jag menar. Vi borde vara mer intresserade av att diskutera vad det betyder för ett land att ha en stor invandring än att dela in oss i åsiktsläger med höga murar.

Katerina Janouch har råkat illa ut för sina åsikters skull.
Om hon själv är duktig på att lyssna vet jag inte.


If you are not with us you are against us.

Tåglyrik

Åh, jag älskar tåg.
Livet blir levande,
olikheter blir spännande ,
misstänksamhet övergår i nyfikenhet,
mänskligheten blir kort sagt mänsklig när man åker tåg.
Kupén jag sitter i på väg hem till Stockholm sammanfattar det goda livet.

Bakom mig, och den direkta anledningen till skrivklådan, sitter ett par jag inte ser, utan bara hör. Hon är med från Umeå, han klev på i Sundsvall, hon är svenska, han är utländsk affärsman och pratar god engelska. Nu har de pratats vid i tjugo minuter, och jag njuter i fulla drag, utan att riktigt höra vad de säger. Vilken uppvisning i hur två främmande kan närma sig varandra. Det låter så avspänt och trevligt så jag fullständigt smälter. Ingen tar över, ingen håller långa utläggningar, ingen försöker hävda sig, båda verkar roade, nu skrattar de så gott. Måtte vi inte vara framme för tidigt.

Västerbottensafari

Efter tåg till Umeå och en veckas fin vinter-cykling i Västerbotten känner jag mig än mer övertygad om möjligheterna att resa och uppleva utan flyg. Nästan besviken över att det inte är en större uppoffring. Det är tillfälligheterna och mötena som räknas, och det behöver inte ligga långt bort.
Starkast intryck den här gången gjorde älgkalven fångad i snön, goa Helmut på Fredrika Jakt o Fiske, två timmars pulsande på den oplogade vägen, ännu goare Lilla Hotellet i Vilhemina, och min fantastiska Brompton, som kan ta mig vart som helst ..

Men som vanligt, bilder säger mer än ord :

8 mars

Äter frukost på hotell u&me i Umeå. Orkar för första gången läsa en hel artikel om Kim Wall. Niklas Orrenius funderar över hur Kim själv skulle rapporterat från rättegången, den som ironiskt nog påbörjas på den internationella kvinnodagen. Av chattar med journalistkollegan May Jeong framgår hennes mörka syn på kvinnors möjligheter " att tillåtas agera fritt och självständigt i världen, utan att stoppas eller begränsas av omgivningen." .. if we will ever be free, no matter what we do .. leaning towards no. Tänk om hon åtminstone fått uppleva #metoo, slår det mig.

Fredrika Ek från Sundsvall är nyligen hemkommen från cykling jorden runt (start 8 mars 2015), igår hörde jag henne berätta för studenterna på Universitet om sin resa. Den innehåller det mesta, men allt fokus i presentationen ligger på hennes fascination, och frustration, över alla dessa modiga och generösa människor hon mött, som trots sina begränsade möjligheter ändå vågar och delar med sig. Inte vet jag, men kan tänka mig att Fredrika skulle instämma med Kim om kvinnors möjligheter i Guinea, men inte för sin egen del.

Från andra kvinnor och mina egna döttrar förstår jag att man kan uppfatta samma belägenhet på olika sätt, man kan ha olika krav, och man kan vara olika duktig på att hävda sin rätt.
Vet i stort sett inte vad det innebär eller hur det känns att diskrimineras utifrån kön, men jag är lagd åt att lyssna på den som känner sig mest utsatt. Känner samtidigt en dragning till det som Fredrika ger uttryck för, nämligen att föra kampen vidare och samtidigt känna tacksamhet.

Orrenius

Tolvstegsprogram mot under-eller-fram-gång

Går som katten kring het gröt. Skulle så gärna vilja sluka den bums (gröten), men den bränns, och då får man vackert vänta, tills den svalnat.

Men egentligen, hur svårt ska det vara ?

1.
Det finns en hög risk att vår livsföring, dvs ständig tillväxt och hög materiell konsumtion, får allvarliga konsekvenser för kommande generationer.
2.
Hög materiell konsumtion, över en viss nivå, ökar inte välbefinnandet.
3.
Slutsatsen borde bli att vi avstår.
4.
Men det gör vi inte.
5
Ett fångarnas dilemma - jag gör inte det som är rätt/klokast/bäst, eftersom jag inte litar på att andra gör detsamma - fiskaren fortsätter fiska den utrotningshotade fisken eftersom hen inte ..
6
Så, hur bryter man den onda cirkeln, hur skapar man nödvändig tillit ?
7
Någon/några måste offra sig ?
8
Ja, helt säkert
9
När tillräckligt många gjort det, så kommer flertalet efter ?
10
Ja, precis
11
Är det så lätt ?
12
Ja, troligen

That's the way I like it

Tog bussen i morse från Storuman mot Umeå. I Vännäs tyckte chauffören det fick räcka, ville man hela vägen gick det bra att ta tåget. Ingen verkade bli förvånad. Mådde lite illa, så jag vecklade ut min Brompton och rullade de sista milen in till "storstan".

Det är något visst med långsamt resande, där målet ligger långt fram i tiden, och där vägen dit är mer eller mindre okänd. Som idag, när en av medresenärerna hade  blivit bestulen (?) på sin plånbok och inte kunde betala biljetten till Lycksele, och dr secher gjorde en inteckning i läkarlönen, och fick en trevlig pratstund, men däremot inget tack för utlägget, vilket gjorde honom (secher) lite ledsen, vilket han fick möjlighet att bearbeta på sadeln in till Umeå.
That´s the way I like it.