Man vänjer sig.
För tillfället har jag vant mig vid att vecko-pendla 30 mil tur och retur, vant mig vid att ha ont lite varstans, vant mig vid att konka omkring på kläder, böcker och dator som en sentida nomad, kort sagt en del fysiska umbäranden. Men det går sannerligen ingen nöd, och här framstår "vänja sig " som något positivt, en slags ökad livsduglighet.
Men jag håller också på att vänja mig vid nya värderingar. Vänja mig vid att vara rädd och orolig, vänja mig vid att vi måste värna vårt, vänja mig vid att människor drunknar på Medelhavet, vänja mig vid att det är i sin ordning att ungefär hälften, kanske 80.000, av de som riskerat sina liv och flytt till Sverige tvingas vända tillbaka, kort sagt vänja mig vid att alla människor inte har samma värde. Här framstår "vänja sig" som ett dödligt virus, som riskerar att utplåna mig som människa.
Det går inte att skriva en text om människors lika värde och lika rättigheter, om ojämlikhet och om empati och solidaritet utan att beröra situationen för de människor som befinner sig på flykt undan krigets urskillningslösa våld. Alla beslut och åtgärder som vidtas för att begränsa möjligheterna för flyktingar att få en fristad i Sverige är skamliga. Talet om att Sverige håller på att raseras till följd av den stora flyktingströmmen är grundlöst. Påfrestningar, ja, kollaps, nej. Det är näst intill outhärdligt att se och läsa om vad de flyende har varit med om och vad de fortsatt tvingas utstå.
Claes Borgström
Ingen människa är illegal
2 kommentarer:
Jag försöker att inte vänja mig för mycket, även om jag stänger av lite då och då.
Tiderna kräver att vi inte vänjer oss.
Gud förbjude att vi vänjer oss. Eller stänger av.
Skicka en kommentar