Dagsform

Häromdagen pratade vi om dagsform. En realitet, som gäckar, förvånar och charmar.
Det är lördag kväll och lugnt på jouren. Ögonen faller på en liten sliten text i utkanten av det fullklottrade skrivbordsunderlägget, som kanske anbelangar dagsform.


Någonstans i vårt jag finns en vila i det tidlösa.
Men någon annanstans finns en oro i tiden.
Den lycklige har mer av det förra,
den olycklige mer av det senare.
(Ragnar Sandberg)

Bra dagar är man kvitt den där oron, dåliga dagar härjar den fritt.

Generosity

Snubblar över inlägg som, till skillnad från det dagliga nationalekonomiska mantrat, betonar andra sidor hos människan än egoism och girighet .



Tänk en vanlig dag - är inte de flesta du träffar tvärtom snälla och hjälpsamma ? Tänk sist du hjälpte en främling - visst kändes det bra efteråt ? Jag tror att vi mår bäst i ett samhälle där vi alla är medmänniskor, inte individualister.
(David C Korten, f.d professor vid Harvard, som vill stänga Wall Street)

För i grund och botten är människans historia en historia inte bara en historia om grymhet och konkurrens, utan också om medkänsla, uppoffring, mod och godhet.
(Howard Zinn)

Forskningen visar dessutom att vi inte blir lyckliga av saker, snarare tvärtom. Däremot blir vi lyckliga av att hjälpa andra. Tänk om reklambudskapen uppmuntrade alla i ett sådant beteende istället ?
(Mikael Folkesson).

I förrgår recenserades (DN) romanen Generosity - an enhancement av av Richard Powers.
Ola Larsmo avslutar med;
Det tycks mig som om många kritiker missat den ironiska poäng som aldrig skrivs ut i romanen, men som är dess slutsats: lycklig kan du bara vara så länge du glömmer bort dig själv. (G)

Ouppnåligt för den med med hål i skeden, och för få dopaminreceptorer ? (X)

(1, 2, 3,)

Tillväxt till varje pris

Varje dag läser jag Birger Schlaug för att få min skepsis till tillväxtsamhället bekräftad. Nu har Fria Tidningen (under avdelningen Opinion/Argument) inlett en serie artiklar kallade Tillväxt till varje pris. Gästredaktör är Björn Forsberg, statsvetare och omställningsforskare från Vindeln.

I klartext handlar det om en övergång från ett högenergisamhälle till ett lågenergisamhälle. För det finns inga utsikter att alternativa energilösningar ens avlägset skulle kunna ersätta den fossila energin. Vilket kan översättas till att vi måste offra mycket av det som det moderna välfärdsamhället lärt oss att ta för givet.
En ekonomi uppghängd på att vi ständigt måste öka vår konsumtion av sådant som vi redan är överförsedda med har ingen framtid. Den fungerar så länge det finns tillgång till billig energi, och så länge vi inte har slagit i det globala resurstaket. Men inte längre.
Det handlar inte om att förändra ett eller annat på marginalen och sen tuta och köra som vanligt. Nej, omställningen är själva motsatsen till nuläget.

Rekommenderar fortsatt läsning. Om att lösningen knappast kommer från dagens politiska etablissemang. Och att den nödvändiga omställningen kanske mer berikar än berövar. Stress, utbrändhet, orimliga krav på prestation, nåbarhet och flexiblitet är som bekant sidor av tillväxtsamhället. Det kan man nog leva utan.

Cirkeln baklänges

Det är inne med kommunikation.
Att man man pratat om eller diskuterat en fråga kallas nuförtiden att man har "kommunicerat" frågan.







Läkartidningen senaste ledare levererar ett instrument för strukturerad kommunikation, kallat SBAR. (Situation, Bakgrund, Aktuellt tillstånd, Rekommendation). Vilket framsteg ?
I samma nummer drar professor Karl Svedberg en lans för något som kallas personcentrerad vård. Man har vetenskapligt bevisat att det går bättre om man lyssnar på patienten (!).
För säkerhets skull recenseras också läroboken Kommunikation - samtal och bemötande i vården under redaktion av Björn Fossum.
I Fredrik Lindströms serie Vad är en männsika 2008 deltog bland andra Tomas Ljungberg. Han menade att vi har en fallenhet för att, som han kallade det, gå cirkeln baklänges. Med vilket menas att man med vetenskap och förnuft skall bevisa det som egentligen är självklart, det som vi intuitivt redan vet.

Blåsta !

Gustav Fridolin, född 1983, har skrivit en bok om åttitalisterna. Som gärna blir beskyllda för att vara bortskämda, självupptagna, lata och kräsna. Fridolin sticker hål på det mesta av det där. Det handlar snarare om en generation som fått ta mycket stryk, på alla möjliga sätt.
Underbart att läsa en bok som är fyndig, kritisk och skarp, och samtidigt skriven i en så vänlig ton.

Barnen är födda 84 och 86. Dom kämpar hårt, väldigt hårt, tar ingenting för givet, och är ständigt undrande om de duger.
Inte lätt att veta hur det hänger ihop. Efter läsning av Blåsta ! kan man tro att det inte enbart handlar om deras krävande föräldrar :-)

(23 april 2009)

Wilma

Bussen hem igår från Västervik. Rusar i rulltrappan på T-centralen, får in foten i dörren till tunnelbanevagnen. Och är i blixtsnabbt tillbaks i storstadstempot. Efter tio dagar med småstadstempo, där man lugnt och stilla gör en sak i taget, börjar man undra varför det hela tiden är så bråttom.
Mamma bröt lårbenshalsen i tisdags morse, först i går torsdag kväll blev hon opererad. Klart man undrar, som Ewa envist upprepar, hur sjukvården prioriterar. Ännu mer upprörda blir säkert de som på nära håll får uppleva långa köer till t.ex strålbehandling.

Schlaug fortsätter sin envisa kamp mot tillväxthysterin. Åtskilliga tycker det börjar bli tjatigt, att det saknas konkreta förslag.
Jag läser med förtjusning varje gång, och tror att det egentligen är väldigt enkelt. Det är så mycket som går att plocka bort, utan att något går förlorat.

Tänker på Wilma, doktor M,s fantastiska labrador. Häromkvällen möter vi en gigantisk hund, som ägaren med nöd och näppe kan hålla kvar i kopplet. M behöver inte säga något alls, Wilma går, utan koppel, lugnt vid hans sida och tittar lite avmätt på den stora besten.
Wilma blir någon slags sinnebild av en levande varelse i harmoni.
M är för övrigt sinnebilden av en bra doktor. Det har varit en ära, som dom brukar säga i Mästarnas mästare, att få vara hans handledare.

Skidfärd

Fascineras av småstads-världen.

Den lilla världen,
den man ser,
den man känner till.

Inte mycket funderingar
på det som ligger
bortom.

På gott och ont.

Av snöhögarna att döma har Västervik fått mest snö i landet. Och sista dygnet har det kommit ännu mer.
Dr M har pratat mycket om familjens lantställe på en av öarna utanför stan. Idag skulle jag få se det, vädret skulle inte stoppa oss.
Fick låna skidor av chefen på kliniken. Gammaldags pjäxor med hederlig råttfällebindning och stavar av bambu, perfekt. Den helt underbara labradoren Wilma, 3, fick också följa med.
Över vattnet hade vi rejäl motvind, bitvis stöp vi ner i vattnig snö, Wilma sprang långt framför oss och verkade outtröttlig. Kändes Hemsöborna - likt.
Över ön var snön halvmeterdjup, men vår fyrbenta kompis hade spårat, vilket underlättade.
Sommarstället var ett riktigt paradis, med hus i ljus faluröd (utan linolja) från 1860 och en öppen äng ner mot vattnet. Öns snickare hade hjälpt till att bygga en ny lada, för att inhysa fyrhjulingen, traktorn och alla redskap som en hobbysnickare behöver.
Efter kaffe i lantköket, och välförtjänt vila för Wilma, gled vi hemåt. Nu kändes det Olles skidfärd - likt. M berättade att han planterat 500 bokar på det det kalhygge som blev när stormen Gudrun dragit fram.
Långt bort på isen såg vi två rävar. Wilma har ett skarpt luktsinne men ser inte så bra, så hon missade Mickel.

En riktigt lyckad utflykt.

Det liv du kan rädda

Fortsatt diskussion om värdet av överviktskirurgi.
Idag kom det en ämnesomsättningexpert till Västervik från Linköping, som tydligen hänförde hela medicinkollegiet om den stora nyttan med överviktskirurgi. Bl. a berättade han att sockerbalansen normaliseras långt innan patienterna gått ner i vikt. Den inte helt okontroversielle föreläsaren var inne på att man t. o.m skulle operera även lätt överviktiga för att minska den framtida risken för sockersjuka !
Sen har vi den andra sidan av saken, som hustru Ewa  vill betona. Att övervikt alltid är självförvållad. Och att det finns andra åkommor som behandlas väldigt styvmoderligt, trots mycket lidande och stora besvär. T. ex åderbråckssjukdomen, som den allmänna sjukvården närmast vägrar att befatta sig med.

Pratade för en tid sedan med Läkaren-utan-gränser-doktorn, han tycker jag fegar som inte åker till Afrika och arbetar. När han fick höra att jag opererar patienter för övervikt, kom den syrliga/ironiska kommentaren:
Överviktskirurgi har dom stort behov av i Afrika.

Läser Det liv du kan rädda av av Peter Singer. Han är kompromisslös. Och vädjar inte till våra känslor, utan till förnuftet.

Har du en vattenflaska eller eller en burk med läsk bredvid dig när du läser den här boken? Om du betalar för något att dricka när det finns dricksvatten i kranen, har du pengar att lägga på sådant som du egentligen inte behöver.
En miljard människor kämpar varje dag för att överleva på mindre än det du betalade för flaskan eller burken.

Premiss nummer ett: Lidande och död p g a brist på mat, tak över huvudet och sjukvård är något ont.
Premiss nummer två. Om det står i din makt att hindra något ont från att hända, utan att offra något nästan lika viktigt, är det orätt att inte göra det.
Premiss nummer tre: Genom att skänka till välgörenhetsorganisationer kan du förhindra lidande och död pga brist på mat, tak över huvudet och sjukvård, utan att offra något nästan lika viktigt.
Slutsats: Om du inte skänker till välgörenhetsorganisationer handlar du orätt.

Klinisk undersökning

Gårdagens jour bjöd på flera" oklara bukar". Efter många år med enbart planerad verksamhet, dvs inga jourfall, väcks nyfikenheten till liv.
Blir påmind om den gamla sanningen, att det framförallt är ordentlig sjukhstoria och klinisk undersökning, inte datortomografi och laboratorietester, som leder till diagnos. "Känns" bra.

Strosar runt i stan och letar fik med bra belysning och internet.
Och hamnar förstås på - Mc Donald.
Morotskaka, kaffe, Ramlösa, nät och sjöutsikt för 40 kronor.

Västervikstidningen berättar om nyinflyttade silversmeden Agneta Ahlstedt Wibell som hittat drömkåken (Kaptensgården) på Strömsgatan.
För den som vill dra ner på boendekostnaderna, minska stressen och tycker det är okey med ett begränsat nöjesutbud och mycket social kontroll - då är Västervik ett givet val.

Babels torn

Niklas Ekdal har en enastående förmåga att lägga stora pussel. Roliga pussel. Självklara pussel.
Numera gör han bara glesa, och desto mer välkomna, inhopp på DN;s ledarsida.
Människan har en girig och en generös sida. Den giriga för att gynna överlevnaden, den generösa för att trygga fortlevnaden.(1). Den som kan imponera, den som är generös, får lättare en partner.
Ekdal försöker lägga ett pussel som lurar både Gud och Darwin. (DN)
Det påminner åtskilligt om Folke Tersman - Tillsammans - en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat.

Det kanske bara behövs en liten vindkantring för att lägga om kursen ?
Mot lite mindre girighet, och lite mer generositet.

Teori om rättvisa

Nu är jag i Västervik för att visa smålänningarna hur man opererar mot övervikt med titthålsteknik. Här finns en lång tradition, men med gammal hederlig kirurgisk teknik. Dvs långa snitt och mycket ont.
Dr M har övat syteknik i en träningsbox, en halvtimma varje kväll i fjorton dagar. Det märktes, han klarade dagens första operation med glans.
Tjänstelägenheten har en dålig TV och saknar internet, men Akademibokhandeln försåg mig med en trave "rädda-världen" böcker innan avresan igår. Det liv du kan rädda - Singer, Tillsammans - Tersman, En teori om rättvisa - Rawls och Blåsta - Fridolin. Alla verkar bra. Återkommer säkert med upphetsade kommentarer. Först skall smålänningarna räddas från övervikt. En rättvisefråga ?

Tålamod

Det är inte ofta man möter tålamod i storstaden. Bara några sekunders väntan brukar framkalla irritation.
I förmiddags skulle jag lämna tillbaks några ljudböcker på biblioteket vid Medis. Återlämningen sker i en lucka, boken rullar upp på ett band och tekniken läser av streckkoden.
Det var kö till inlämningen. Längst fram stod två systrar på 5 och 9 år. Dom hade en trave barnböcker, storasyster hade skaplig koll på hur de skulle läggas så att bokryggen kom till höger och streckkoden uppåt. Det gick väldigt långsamt, dom pratade och kommenterade varje bok, och plötsligt kom det upp en som de inte läst färdigt. Den började dom bläddra i. Mamman stod en bit därifrån och hade uppenbarligen bestämt sig för att de skulle få hållas.
Då kom förstås den där oundvikliga, otåliga storstadsreaktionen. Det här hade vi inte tid med. Personen framför mig fann sig snabbt. Hon frågade kvinnan framför, om hon kunde åta sig att lämna tillbaks även hennes bok. Jo, det gick bra. Du kanske kan tänka dig att lämna tillbaks allas böcker, försökte jag skämta. Den hjälpsamma damen vänder sig om och säger lugnt och vänligt.
Det här måste vara väldigt spännande för barnen !
Storstadsnervositeten rinner blixtsnabbt av oss andra. Plötsligt har vi ingen brådska alls. Det får ta den tid det tar.

Effektiv KBT ?

Gemenskap

Konflikten mellan individualism och gemenskap känns som en av de stora frågorna.
Gärna individuell frihet, men först en skön gemenskap. Själv är jag en ensam-varg-typ som hela tiden får kämpa för att inte hamna utanför gemenskapen. Avundas de som har större fallenhet.
Individulismen är, oberoende av vänster-högerskalan, det stora projektet sedan 70 talet. (1)
I dagens DN berättas om den iranska oppositionen, som inte ger upp. Gemensam kamp för ökad individuell frihet. Den perfekta kombinationen.(2)
I kulturdelen recenseras Karnevalsyra - Den kollektiva glädjens historia av Barbara Erenreich.
Om kollektiv glädje är ett mänskligt behov – vad händer då om man undertrycker det? Blir vi sjuka? Det är vad Ehrenreich vill hävda. På 1600-talet drabbas Europa av en depressionsepidemi som ännu varar. Tänk om det är ett symtom på abstinens från kollektiva riter? Tänk om vi saknar varandra?
Intressant.

Kommer att tänka på Maslows behovstrappa. Behovet av gemenskap är mer grundläggande än behovet av självförverkligande.
Kanske dags att ta några trappsteg ner.
Börja om från början ?

Den vite mannen

Yrke och karriär betyder för det mesta att man blir mer och mer specialiserad. Bättre på detaljer, sämre på helhet.
Från början var jag allmännkirurg, som kunde ta hand om både urinvägsbesvär, krånglande tarmar och brutna ben. Nu behandlar jag övervikt. Bara övervikt. Det betyder förstås att jag är ganska bra på det, vilket kommer de överviktiga patienterna till godo. Det finns två sidor av ett mynt.
Kommer att tänka på Tuiavii, Söderhavshövdingen, som i förtroende berättade om sina intryck av Europa , på tjugotalet, för den tyske missionären Erich Scheurmann. Boken heter Den vite mannen, Papalagi. En tänkvärd betraktelse.

Om yrke.
Varje Papalagi har ett yrke. Det är svårt att säga vad det betyder. Det är någonting man borde ha stor lust till, men som man mestadels har föga lust till. Att ha ett yrke betyder; att alltid göra detsamma.
Det är gott att hämta vatten ur bäcken en gång, ja flera gånger om dagen. Men den som måste hämta från soluppgången till mörkret, dag ut och dag in, varenda timme, så länge bara krafterna räcker, och sedan hämta vatten igen och igen - den kommer till sist att slunga hämtaren ifrån sig i vrede och förtvivlan över de bojor som binder honom. Ty inget faller sig så svårt före en människa som att ständigt göra ett och detsamma.
Tuiavii, som var hövding på den lilla ön Upolu i Samoa, är inte nådig mot den europeiska civilisationen.
Sista raderna ur boken.
Och vi skall stå fast vid vårt avstånd och ropa till honom (den vite mannen): håll dig ifrån oss med dina njutningar och lustar, med din vilda jakt på rikedomar i handen eller rikedom i huvudet, med ditt begär efter att vara förmer än din broder, med alla dina vettlösa sysslor, med dina händers vilsna göranden och låtanden, med ditt frågvisa tänkande och vetande, som ändå inget vet. Med alla dina dåraktigheter , som till och med gör din sömn på mattan rastlös. Vi behöver inte allt detta, vi nöjer oss med de ädla och sköna fröjder som Gud givit oss i stort mått.

Om jag fick spara en av mina böcker, så blev det nog denna.
( Mitt ex är från 1977, den brukar finnas på Pocketshop...)