P1. En samhällsvetare menade att utvecklingen sedan sextiotalet kännetecknas av framförallt EN strävan. Ökad individualism. Olika rörelser har sen under olika perioder lyckats fånga upp och appellera till den här strävan . Under sextiotalet var det vänstern, under sjuttiotalet var det de gröna, under åttiotalet de nyliberala. Den som uppfattas vurma för att individen får stå tillbaks för gemensamma intressen (vänstern idag) kan inte räkna med några opinionsmässiga framgångar.
Låter som en rimlig analys. Och det förklarar kanske varför det är så löjligt svårt att få konsensus ens i frågor som hotar vår existens. Gärna uppoffringar , but not in my backyard.
Igår. Står i gassande sol på Sergelplattan. Hundratals iranier har samlats för att stödja kampen i hemlandet. Kampen mot det islamistiska styret. Iranier, iranier, överallt iranier. Av och till kommer en ensam kostymklädd man nerför trappen från Kulturhuset. Ser framför mig bilden av den ensamme tjänstemannen med portfölj som oberört lämnar World Trade Center den elfte september 2001. Den kostymklädde, innesluten i sig själv, banar sin väg genom horden av iranier.
Det blir en stark bild av individen mot kollektivet. Vi gör de ofta lätt för oss när vi försvarar vårt "individen-framför-allt-projekt" med att motsatsen skulle vara fundamentalism och sharialagar. Här i solskenet står människor som älskar och försvarar fri och rättigheter för individen. Men som samtidigt har, och värnar om, en gemenskap som jag bara kan bli djupt avundsjuk på.
(Sagt av en ensamvarg som inte dragit något tungt lass i sällskapslivet....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar