Kanholmsfjärden har en alldeles speciell betydelse för mig och min bror. Det var det första stora vattnet vi som yngre tonåringar vågade korsa med vår J 10:a. På andra sidan " Attilanten" låg inte New York, men väl Sandhamn.
Nog känns det lite märkligt att detta frihetens hav nu är avstängt och ockuperat av Volvo och Ericsson. Röda och gula jättebojar, patrullerande sjöpolis och en hoper frivilliga vaktbåtar. Och i regel-Sverige höll sig naturligtvis alla hundratals båtarna snällt på rätt sida linjen. Vi förväntades förbli på kilometeravstånd från de gästande världsomseglarna, som därför bara syntes som avlägsna sjömärken.
Sånt här har jag väldigt svårt att finna mig i. Gjorde flera fåfänga instick på den s.k tävlingsbanan, vilket förstås resulterade i en svärm av vaktbåtar och sjöpoliser som hotade med vite.
Strax innan Djuröbron kom Jakob Walleneberg farandes med blond kallufs i vacker träbåt, Nixie.
Jag antar att han inte behövde stanna vid de röda och gula bojarna. Utan kunde sälla sig till VIP-båtarna som låg upplagda på rad precis där världsomseglarna forsade fram. Precis där alla via andra mindre vippiga, men lika segelglada, också ville vara.
Hur går det egentligen till när bil-och telefonfirmor får rätten att stänga av ett innanvatten som omfattas av allemansrätten ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar