Wilma

Bussen hem igår från Västervik. Rusar i rulltrappan på T-centralen, får in foten i dörren till tunnelbanevagnen. Och är i blixtsnabbt tillbaks i storstadstempot. Efter tio dagar med småstadstempo, där man lugnt och stilla gör en sak i taget, börjar man undra varför det hela tiden är så bråttom.
Mamma bröt lårbenshalsen i tisdags morse, först i går torsdag kväll blev hon opererad. Klart man undrar, som Ewa envist upprepar, hur sjukvården prioriterar. Ännu mer upprörda blir säkert de som på nära håll får uppleva långa köer till t.ex strålbehandling.

Schlaug fortsätter sin envisa kamp mot tillväxthysterin. Åtskilliga tycker det börjar bli tjatigt, att det saknas konkreta förslag.
Jag läser med förtjusning varje gång, och tror att det egentligen är väldigt enkelt. Det är så mycket som går att plocka bort, utan att något går förlorat.

Tänker på Wilma, doktor M,s fantastiska labrador. Häromkvällen möter vi en gigantisk hund, som ägaren med nöd och näppe kan hålla kvar i kopplet. M behöver inte säga något alls, Wilma går, utan koppel, lugnt vid hans sida och tittar lite avmätt på den stora besten.
Wilma blir någon slags sinnebild av en levande varelse i harmoni.
M är för övrigt sinnebilden av en bra doktor. Det har varit en ära, som dom brukar säga i Mästarnas mästare, att få vara hans handledare.