Skidfärd

Fascineras av småstads-världen.

Den lilla världen,
den man ser,
den man känner till.

Inte mycket funderingar
på det som ligger
bortom.

På gott och ont.

Av snöhögarna att döma har Västervik fått mest snö i landet. Och sista dygnet har det kommit ännu mer.
Dr M har pratat mycket om familjens lantställe på en av öarna utanför stan. Idag skulle jag få se det, vädret skulle inte stoppa oss.
Fick låna skidor av chefen på kliniken. Gammaldags pjäxor med hederlig råttfällebindning och stavar av bambu, perfekt. Den helt underbara labradoren Wilma, 3, fick också följa med.
Över vattnet hade vi rejäl motvind, bitvis stöp vi ner i vattnig snö, Wilma sprang långt framför oss och verkade outtröttlig. Kändes Hemsöborna - likt.
Över ön var snön halvmeterdjup, men vår fyrbenta kompis hade spårat, vilket underlättade.
Sommarstället var ett riktigt paradis, med hus i ljus faluröd (utan linolja) från 1860 och en öppen äng ner mot vattnet. Öns snickare hade hjälpt till att bygga en ny lada, för att inhysa fyrhjulingen, traktorn och alla redskap som en hobbysnickare behöver.
Efter kaffe i lantköket, och välförtjänt vila för Wilma, gled vi hemåt. Nu kändes det Olles skidfärd - likt. M berättade att han planterat 500 bokar på det det kalhygge som blev när stormen Gudrun dragit fram.
Långt bort på isen såg vi två rävar. Wilma har ett skarpt luktsinne men ser inte så bra, så hon missade Mickel.

En riktigt lyckad utflykt.