Konflikten mellan individualism och gemenskap känns som en av de stora frågorna.
Gärna individuell frihet, men först en skön gemenskap. Själv är jag en ensam-varg-typ som hela tiden får kämpa för att inte hamna utanför gemenskapen. Avundas de som har större fallenhet.
Individulismen är, oberoende av vänster-högerskalan, det stora projektet sedan 70 talet. (1)
I dagens DN berättas om den iranska oppositionen, som inte ger upp. Gemensam kamp för ökad individuell frihet. Den perfekta kombinationen.(2)
I kulturdelen recenseras Karnevalsyra - Den kollektiva glädjens historia av Barbara Erenreich.
Om kollektiv glädje är ett mänskligt behov – vad händer då om man undertrycker det? Blir vi sjuka? Det är vad Ehrenreich vill hävda. På 1600-talet drabbas Europa av en depressionsepidemi som ännu varar. Tänk om det är ett symtom på abstinens från kollektiva riter? Tänk om vi saknar varandra?
Intressant.
Kommer att tänka på Maslows behovstrappa. Behovet av gemenskap är mer grundläggande än behovet av självförverkligande.
Kanske dags att ta några trappsteg ner.
Börja om från början ?
2 kommentarer:
Jag är oxo ensam varg. Men kan var social ibland.
Här några tänkvärda ord:
Det finns ett helvete - att vara ensam.
Det finns ett himmelrike - att kunna vara det
Gå ofta hem till din vän, för en oanvänd stig växer snart igen.
/ realist
När människan tar sig samman och ser jorden som en helhet,så begynner en ny historia på Jorden.
Det handlar bara om att någon talar om var vi är och vart vi ska.
Jag vill absolut inte vara den människan.
Men kanske Du!
Skicka en kommentar