Vikingarännet

Vikingarännet. Det låter ungefär som Vätternrundan . Man skall pressa sig. Man skall prestera. Man skall göra sig till.
Efter ett otal " jag skall visa er att jag duger-bedrifter " kan jag intyga ; det är roligast första gången. Då är det bara ett oskyldigt infall. Det blir som det blir. Gången därpå är det på fullaste allvar och planering i minsta detalj.
Igår åkte jag Vikingarännet. Efter ett infall för några veckor sedan.
Vid starten ser jag bara människor med slimmade kläder, nätta vätskeflaskor och stirrig blick. Själv har jag rejäl annorak, tung ryggsäck, stadig blick och radio i öronen.
Har inte en chans att hänga med de slimmade människorna. De flyger fram som utomjordingar.
8 mil på 4 timmar och 23 minuter och P1 i lurarna. Med nyheterna gånger fyra, Godmorgon världen och gudstjänst från Gotland. Ont i hela kroppen. Fötter, hälsenor, knän och rygg. Men ändå är det en behaglig tur. Utan krav, utan förväntningar. Fin medvind, bra klunga och glansis sista biten mot Hässelby strand.
Dagen därpå kan jag inte låta bli att kolla på rännets hemsida. Placering 304.
Och så är det plötsligt allvar igen. Nästa år kanske jag kan pressa mig under fyra timmar...
I Afrika gick jag i samma fälla. Trots alla goda intentioner stod jag inte emot den ohyggliga kraften i "jag skall visa er att jag duger ".
(Tro för den skull inte att jag skyller på föräldrarskapet. Det handlar nog mer om gubben Darwin, nyligen fyllda 200. Och de fördömda generna.)