Gjorde inget att Sverige förlorade mot Italien. Det var inte orättvist, och det var trist att se Zlatan lämna planen utan att tacka supportrarna.
Känner mig fortsatt trygg i uppfattningen att det är förlegat att heja på nationer, men i sin ordning att heja på den som spelar bäst eller roligast fotboll.
Och fortsatt trygg i uppfattningen att tävling och konkurrens där det enbart är mål, sekunder, metrar och kronor och ören som räknas är ett villospår, oförenligt med det goda och hållbara livet. Det som räknas är de känslor som väcks, och den mening som skapas.
Därför kan jag försvara min fascination över Sanna Kallur. Det är ointressant på vilken tid hon springer, på vilken placering hon kommer, om hon tar sig till Rio, det som berör ända in i märgen är hur hon vägrar att ge upp.
Jag vill inte heller ge upp, utan ta mig ända in i mål. Med familjen, med jobbet, med cyklingen, och med hållbarheten.
2 kommentarer:
Eric.
Du skriver: "Jag vill inte heller ge upp, utan ta mig ända in i mål. Med familjen, med jobbet, med cyklingen, och med hållbarheten."
Vad är slutmålet för dig när det gäller familjen, jobbet, cyklingen och hållbarheten?
Christer
Christer,
Att vara nöjd.
Det går inte att mäta, det går inte att ange exakt när och hur, men känslan är osviklig. Jag är på god väg när det gäller jobbet, men har långt kvar när det gäller min livsstil.
Skicka en kommentar