Har flera gånger försökt att klä i ord hur jag uppfattar skillnaden mellan land och storstad. För skillnad är det, stor skillnad.
Psykolog Jonas Mosskins skriver så här i DN :
Vi människor har i alla tider haft svårt att hantera vår närmiljö. Vårt kortsiktiga tänkande (delvis en produkt av vår hjärna) och agerande krockar med kravet på långsiktig planering. Men tidigare i historien har vi inte sprängt ramarna för vår fysiska och psykologiska tillvaro. Forskarna talar om att vi nu lever i Antropocen, en tidsålder där vi människor fundamentalt påverkar jordklotets ekosystem. Vår känsla av förståelse, sammanhang och kontroll har hjälpligt hängt med utvecklingen. Men i dag har vi en global situation där storstadsmänniskan är i majoritet. Till skillnad från lantisarnas jordnära erfarenheter blundar storstadsmänniskan för de känslor som säger oss att något är fel. Att så här kan det inte fortsätta. Istället tar vi till vitaminer, mindfulness, personlig tränare, terapi, köper ekologiskt och önsketänker att vi kan mota känslan av brist på inre hållbarhet. Det kan vi inte. Inte ens i terapirummet kan människor komma undan den känslan. Vad som krävs är att vi storstadsmänniskor sneglar på lantisarnas levnadssätt. Där människor träffas utan att för den skull konsumera. Där lån faktiskt betalas av eller investeras i långsiktig och samhällsnyttig verksamhet. Där människor värdesätter naturen och låter saker ta tid. Och njuter av tystnaden.
Verklig hållbarhet på det ekonomiska, ekologiska och sociala området kräver en inre hållbarhet. En känsla av balans i tillvaron där krav och kontroll möts i en acceptabel kompromiss. Där vi människor kan bidra på ett meningsfullt sätt till samhället och i vårt sociala liv. Vår balans är rubbad och det plågar vårt samvete. Vi känner skuld. Och det är rätt åt oss. Skulden skall vi inte träna bort. Den skall vi inte döva med terapi, shopping eller en resa till Thailand eller ett sms till Radiohjälpen. Den skall vi ta in, begrunda och så skall vi välja om. Göra nya val. Ställa nya krav på samhället. På våra arbetsgivare. På våra företag. På våra politiker. På våra tjänstemän. På våra partners, på oss själva. Det vore att ta samhällets oförmåga att lösa de utmaningar vi står inför på allvar liksom vår egen brist på inre hållbarhet.
6 kommentarer:
Eric. Hur är det med skuldkänslan?
"Jag är helt oskyldig, men känner ändå skuld när femtio oskyldiga människor får sätta livet till i Orlando. Skyldig till att inte reagera starkare?"
Christer
Tack, den frodas.
Vilket är i sin ordning, enligt Jonas Mosskin.
Eric.
Istället för att skuldbelägga sig själv - därmed också andra - borde man vara glad över att få ha det bra. Fokus borde läggas på varför till exempel just du har inkarnerat i viss miljö och varför det blivit så. Skuld och skam är känslor som sprids till andra, de är som en varböld som behöver tömmas på sitt innehåll.
Christer
Skuld kan också vara den kraft som får mig att göra det jag bör.
Det kan låta som om jag aldrig kan bli tillfreds. Så är det inte. Jag kommer att gå i mål.
Eric. Vare sig vi vill eller inte vill kommer alla förr eller senare att "gå i mål." Sveriges match mot Irland var en nagelbitare och till slut fick Sverige ett mål. Även om det var självmål av Irland, blev det mål. Om vi jobbar på närmar vi oss målet.
För att målet ska nås på ett bra sätt är det bra om vi kan ta till oss nya insikter.
Felaktig inställning eller felaktig uppfattning är vad som ligger till grund för allt lidande. Fysiskt lidande drabbar organismen. I det emotionala lidandet ingår skuldbeläggande både individuell och kollektiv och det får sitt utlopp i fysiska organismen. Känslomässigt medlidande ökar lidandet i världen till ingens nytta, men allas skada. Enda förnuftiga sättet att hjälpa är att höja medvetenheten så att felaktig inställning och uppfattning förändras. När de inre orsakerna raderas ut botfaller de yttre, de blir verkningslösa.
Lidande är bland annat okunnighet om universums lagar och oförmåga att tillämpa dem. Det finns många och stora illusioner som försvårar människans individuella och kollektiva utveckling.
Christer
Går i mål gör jag den dag "vill och bör och kan" är i balans. Jag har en väldigt tydlig bild av vad jag vill och bör men har hittills inte kunnat.
Som du vet kan jag inte riktigt ta till mig inkarnation och universums lagar. Men jag har en stark känsla av en inre kompass och att vara del ett större sammanhang.
Skicka en kommentar