Det är inte lätt att ha en uppfattning om EU. Samtidigt
måste man. Särskilt i Brexit-tider.
Å ena sidan är det tilltalande med descentralisering och
småskalighet, å andra sidan kräver vissa frågor samarbete över nationsgränser.
Haken är nog det där med ”vissa”. Dvs, ge EU makt över de frågor som kräver
centrala beslut men lämna resten i fred. Principen borde vara att allt vi inte
fömår göra själva bör skötas gemensamt. Varken mer eller mindre.
Den som menar att EU inom vissa områden bör utvidga
samarbetet brukar beskyllas för att vilja skapa europas förentas stater. Och
varför inte ? Hur klyftigt är det egentligen att ha en gemensam valuta och
samtidigt 18 statsskulder och 18 räntor som finansvärlden kan spekulera mot
? Hur odemokratiskt är det inte
när man överlåter makten från ett valt parlament till ett ministerråd som
beslutar bakom lykta dörrar ? EU i sin nuvarande skepnad försvårar nödvändiga
långsiktiga investeringar, ökar klyftor länderna emellan, uppmuntrar nationell
egoism och förstärker kollektiv vanmakt. Tvärtemot vad som var meningen.
Men istället för EXIT och att gömma oss bakom stängda
gränser kanske det är klyftigare att reformera EU. Tillsätt en gemensam
finansminister ansvarig inför en demokratisk församling med befogenhet att
besluta om en gemensam nivå för ländernas budgetunderskott. Bl.a. Dvs, skapa
regelverk som verkligen betyder en för alla, alla för en.
Sen kan man ju hoppas att det synsättet i större utsträckning kan gälla även utanför Europa.
7 kommentarer:
Receptet för att förbrödra Europas folk är knappast att tvinga dem att fatta gemensamma beslut om sina ekonomiska och politiska angelägenheter. Det mest påtagliga exemplet på att politikerna satt kärran framför vagnen är EMU – valutaunionen som fått grekerna att hata tyskar och tyskar att förakta greker.
Carl Bildt skriver i DN 31/12 att främlingsfientlighet och Europafientlighet är släkt. Med detta menar han att de Europeiska nationalstaternas strävan efter att behålla sitt politiska oberoende i grunden styrs av fientlighet riktad mot andra nationalstater i EU. Storbritanniens skepsis mot Bryssel beror därmed på misstro mot fransmän (frogs) och tyskar. Italienarnas skepsis mot euron skulle bero på misstro mot britter.
Men är det så? Betraktas tyskar som oönskade utbölingar om de kommer till London? Är en britt som över dagen åker för att shoppa i Stockholm med Ryanair persona non grata i Sverige?
Nationalism är inte rasism – det är viktigt att komma ihåg. Att vi vill att svenskar ska bestämma över om de ska få snusa eller inte är inte detsamma som att vi hatar italienare (som inte snusar). Vi vill bara inte att italienarna ska bestämma över något som inte angår dem.
Politik är en sak – ras någonting helt annat. Och förmodligen är de sociala och språkliga klyftorna i Europa betydligt viktigare än de politiska och rasmässiga. Det är inte EU som skapar fred – EU har blivit möjligt på grund av att vi inte krigar med varandra i Europa. Institutionen EU är bara ett ställe där makthavarna talar med varandra om makt – helt frikopplat från vanliga människor i Europa. Svenskarnas acceptans för britter grundläggs inte i EU; den grundläggs när vi träffar britter och inser att de är nästan som vi – kanske med vissa nationella särdrag som vi inte delar. Institutioner kan nog ha betydelse för samhällsutvecklingen, men de politiska institutionerna är lika mycket bekräftelse på en utveckling som till största delen sker helt vid sidan av dessa institutioner.
Kommissionstjänstemannen Bernard Connolly skrev i mitten av 1990-talet boken ”Rotten Heart of Europe” – en kritik av europrojektet och av EU:s politiska strategi. Boken är närmast prosaisk, då vi ser att Connollys alla farhågor bekräftas – allt från ekonomisk tudelning mellan söder och norr till ökande nationalism och konflikter mellan medlemsstater. Migrationen är bara en liten del av detta – och vi får inte glömma bort att den största migrationspolitiska krisen äger rum vid EU:s yttre gräns. Nationalstaten EU är i den meningen mer främlingsfientlig än alla dess medlemsnationer tillsammans.
Fortsättning från föregående inlägg:
Bildt fokuserar bara på nationalismen i EU, inte EU:s nationalism. Men även om vi bortser från denna inskränkning av problemställningen är receptet för att förbrödra Europas folk knappast att tvinga dem att fatta gemensamma beslut om sina ekonomiska och politiska angelägenheter.
Det värsta man kan göra är att försöka tvinga folk att bli kompisar. Det är som i skolan när läraren säger till Pelle att ”… gå bort och prata med Olle, han står ju så ensam i hörnet därborta”. Det blir ingen riktigt naturlig konversation – och det är precis som med den påtvingade konversationen i EU, som inte heller fungerar lika bra som den demokratiska processen i nationalstaterna.
Bildt pekar på att de nationalistiska krafterna i EU-parlamentet växer sig starka. Ja, så är det nog. Det är en direkt reaktion på att den politiska klassen försökt forcera fram skapandet av nationalstaten EU. Men EU är inte – och kommer aldrig att bli – någon nation. Det mest påtagliga exemplet på att politikerna satt kärran framför vagnen är EMU – valutaunionen som fått grekerna att hata tyskar och tyskar att förakta greker.
Vi kan rent kontrafaktiskt fundera över var Europa hade varit utan EU. Sanningen är att vi inte vet. Men jag tror inte att Europa hade sett så annorlunda ut. Tyskland hade nog inte befunnit sig i krig med Storbritannien (igen). Grekland hade nog haft ekonomiska problem, men de hade inte varit Tysklands. De skandinaviska välfärdsstaterna hade sett ut precis som i dag, och Sverige hade förmodligen varit bäst i klassen – helt förutan EU.
Sanningen är att nationalisterna i EU i stor utsträckning hämtar sin näring från federalister som Carl Bildt. Det är som i kemin – reaktion och motreaktion. Stora grupper i samhället tycker att maktelitens integrering gått för snabbt. De vill hellre själva få möjlighet att bekanta sig med Olle, utan att någon auktoritet talar om för dem vad de ska göra.
Nej, det är knappast främlingsfientlighet som driver fram UKIP och andra motreaktioner. Det är Carl Bildt själv och federalisterna i EU som har skapat grogrund för partiet. Och som man sår får man skörda, heter det ju.
M Lundbäck
Undrar med det här inlägget om kritik mot dagens EU med nödvändighet betyder att man är motståndare till alla former nära europeisk gemenskap.
Schyssta spelregler som berör viktiga gemensamma angelägenheter är bra, även på skolgårdar. Innanför dom är det upp till var och en, att t.ex leka med vem man vill. (Eller snusa). Omvänt har oschyssta spelregler en stark förmåga att skapa missunnsamhet och avund. Schyssta regler (en gemensam europeisk statsskuld kan vara det) skapar däremot en vi-känsla, en vilja att ställa upp för varandra.
Jag ser ingen motsättning mellan förbrödring som sker mellan människor i det lilla och övergripande (ekonomiska) spelregler. De gör det bara lättare.
Förhoppningsvis skulle en ökad känsla av sammanhållning och rättvisa inom Europa göra oss mer benägna att leva rättvist med övriga världen.
Den bästa av alla spelregler vore att att sätta ett tak för hur mycket varje medborgare får belasta Moder Jord. Gör vad du vill, upp till 2 kilo (CO2), typ..
Den som försöker förmedla något som går på tvärs med det som anses som självklar norm kan få problem. Någon kanske rent av ser den som förmedlar vara främlingsfientlig och rasist. Med sådan åsikt och låsning lämnas inget utrymme till seriös debatt, endast konflikt.
När det gäller EU-medlemskapet har makten samlats på några få händer där makthavare – i slutna rum – dikterar villkoren över huvudet på nationalstaternas medborgare.
EU:s institutioner påverkar samhällsutvecklingen med beslut som till exempel handlar om att krokiga gurkor inte får säljas, för små jordgubbar ska inte klassas som jordgubbar, svenskar ska inte få snusa etcetera. Makthavare skapar konflikt som jag aldrig upplevt existera bland enskilda människor inom nationalstaterna. När det gäller valuta och ekonomiska systemet borde det vara bättre att ekonomiska problem isolerades inom ett land än att så gott som alla EU:s medlemsländer ska drabbas av problemet. EU:s makthavare skapar konflikt mellan länder där vissa får det bättre och andra sämre. Som följd ökar främlingsfientlighet och rasism. Tvinga länder och medborgare att fungera på samma sätt skapar ingen kompisanda.
När stämningen piskas upp och konflikterna mellan folkgrupper ökar pekas det finger åt den enskilde medborgaren som har synpunkter på politiska frågor gällande invandring. Stämpeln främlingsfientlig och rasist kommer upp till ytan. Lyfta frågor som rör politik och invandring är inte det samma som att hata andra människor. Kulturer är olika och det tåls att diskutera. Vad jag tycker om människor i andra länder utgår inte från vad makthavare och EU:s lagar dikterar. Det utgår från egna möten med människor! Tvång skapar hat!
Christer
Christer,
Jag kan också tänka mig EU 0.0, dvs att man isolerar ekonomiska (och andra) problem inom landet. Säkert är det lättare ju färre och ju mer lika vi är. Men att isolera sig och klara sig "på egen hand" innebär också att man avstår från de fördelar som samarbetet innebär. Något som den rika världen lever gott på
när pengar och varor (till skillnad från människor) flyter fritt. Somliga vill dra gränsen vid nationen (nationalism), andra menar att man måste komma ner på regional (eller kanske lägre) nivå för att slippa uppleva styrning av eliter. Jag tror att många som vill isolera sig underskattar värdet av samarbete över (olika) gränser, och överskattar både sin förmåga att klara sig själv och sin vilja att göra avkall.
Men egentligen handlar det om något annat, som jag ser det. Nu ligger allt fokus på vad "jag" har att vinna på samarbete. Det betraktas som en sådan självklarhet idag att om jag skulle förespråka ett utvidgat samarbete med en gemensam statsskuld inom EU i första hand för att jag tror att det skulle hjälpa upp de sydeuropeiska länderna ur deras (rätt) hopplösa situation, ja då skulle jag betraktas från mina sinnen. På samma sätt har det ( på kort tid ) blivit helt rumsrent att handskas med flyktingarna inte utifrån deras utsatta situation, utan vår egen redan gynnade.
Snälla, fastna inte på de här gurkexemplen, och överdriv inte betydelsen av mötet med en främling. Människan har lagt under sig jorden, vi har gigantiska problem som bara kan lösas med mer samarbete. Om de former vi hittills kommit på inte fungerar så får vi se till att förbättra dom. Men bränslet i det arbete måste vara attityden en-för-alla-alla-för-en (eller som du brukar säga; kollektivet -för-individen-individen-för-kollektivet) - annars är vi chanslösa.
Eric. Värt att veta är att EU-projektet är en del av detta:
Familjen Rockefeller spelade också en framträdande roll vid skapandet av FN. Deras plan var att på sikt kunna sjösätta en ny världsordning med en överstatlig regering inom FN:s ram, där man hade ett avgörande västligt inflytande (3 av 5 permanenta platser i Säkerhetsrådet var vikta tillväst). Initiativet till bildandet av NATO togs även av Rockefellers under det kalla kriget. Trots att detta krig har upphört, utvidgar man nu aggressivt NATO, vars verkliga roll är att manipulera fram en marknad för oligarkernas enormt omfattande vapenindustrier. För att hetsa Europas länder att lägga mer skattepengar på vapen från dessa industrier använder man skurken Lex Luthors gamla trick; ju mer rädsla man kan skapa, ju större blir bytet. Man har sjösatt en intensiv hatpropaganda mot Ryssland, där hela den svenska mediekåren medverkar som zombies. Just nu gäller det att kunna sälja det svindyra amerikanska stridsflygplanet F35, ett plan som allt mer framstår som en kalkon långt sämre än JAS, för att inte tala om betydligt potentare och långt billigare ryska flygplan.
Rockefellers står också bakom bildandet av den mycket inflytelserika Bilderberggruppen vars första ordförande var den gamla nazisten och drottninggemålen prins Bernhardt som även var med och grundade den nykoloniala miljöorganisationen WWF. Den spelar en viktig roll i strävan att bromsa utvecklingsländernas ekonomiska tillväxt tillsammans med ett otal NGO:s som man skapat med sina filantropiska pengar. De angloamerikanska oligarkerna har med stor skicklighet lierat sig med kungahusen (inkl. det svenska) i de gamla kolonialmakterna för att på så sätt öka sin legitimitet. Senare har oligarkerna bildat ytterligare en inflytelserik organisation för manipulation av den politiska sfären – den s.k. Trilaterala kommissionen med nära band till Bilderberggruppen.
Bilderberggruppens viktigaste uppgift i manipulerandet av marknaden, är att försvaga nationalstaternas roll för att underlätta för de globala företagen och bankerna att tillväxa fritt med minimal kontroll från nationella regeringar och parlament i olika länder. Ett exempel är en av de ledande oligarkerna i gruppen – George Soros som utarbetat en handbok på arabiska för fattiga migranter som hjälper och uppmanar dem att migrera in i EU. Målsättningen är att destabilisera nationalstaterna så att de blir lättare att kontrollera för oligarkerna.
Allt inom Bilderbergruppen sker i det fördolda utan någon som helst insyn från granskande media. Vid förra årets möte hade oligarkerna bjudit in tre premiärministrar, två utrikesministrar, en president plus andra viktiga politiska beslutsfattare, som under tre dagar satt instängda med en grupp osannolikt mäktiga lobbyister och hyperförmögna oligarker. På dagordningen stod bl.a. överstatlig globalisering och det mångomtalade Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) som skall flytta över ännu mer makt från nationalstaterna till oligarkernas banker och storföretag – om det kan drivas igenom vill säga.
Christer
Det du redogör för är verkligen det ondas förkrossande seger.
Är det lönlöst att tänka storskalighet med goda avsikter ? Dvs, där det respektfulla mötet två främlingar emellan blir förebilden för det som sker i det globala.
Skicka en kommentar