Uppdragning granskning visade häromdagen ett gripande reportage om Läkare utan gränsers arbete med att hjälpa de ebolasjuka. Första tiden dog alla, ingen kom levande ur tältet. Men efter ett par veckor kunde några lyckliga, till allas omåttliga glädje, kliva ut som friskförklarade.
De som överlever är immuna. Flera av dom stannar kvar eller återvänder för att hjälpa till, och behöver då inte använda all den skyddsutrustning som annars krävs för att inte själv bli smittad. Så är det med den unga kvinnan på den översta bilden, kunde Svd berätta häromdagen. Hon förlorade sin fästman, nu hjälper hon till att ta hand om barnen, som kanske är de som far mest illa av att bli omhändertagna av människor bakom plastskynken och visir.
Att ha en unik egenskap eller förmåga som kan rädda livet på andra. Det låter fantastiskt, och avundsvärt. Men vid närmare eftertanke, är det inte precis den belägenhet vi i den rika världen befinner oss i hela tiden . Födda i länder utan naturkatastrofer, epidemier eller krig och med ett stort materiellt överskott har vi ofantliga möjligheter att hjälpa andra som inte haft samma tur. Men vi ser det inte riktigt så. Utan snarare att vi gjort oss förtjänta, och dom har sig själva att skylla ?
Har OO rätt, när han menar att talet om människors lika är meningslöst ? Jag vill inte tro det.
Hur som helst, oerhört glädjande att det kommer uppgifter om att dödstalen minskar, eller är det antalet nyinsjuknade som minskar ?
11 kommentarer:
Om du resonerar att människor har ett lika värde, så betyder det att för varje dödsfall i ebolan ökar alla andra människors värde.
Så resonerar inte jag. För mig har varje individ har ett unikt berättigande värt att vårda.
Men fortsätt du att sätta ett pris på var människas liv. För det är det västerländska betydelsen av ordet "värde"...
Mer oroande än ebola är att vi är för många & fortsätter att fylla på.
/ Realist
Olof,
Nu blir det svårt att hänga med. På vilket sätt ökar värdet hos de överlevande ???
NATURLIGTVIS tycker jag precis som du att varje individ har ett unikt berättigande värt att vårda. Trodde i min enfald att det var precis det jag förmedlade.
forts
Kan bara gissa var våra vägar skiljs.
Möjligen handlar det inte om ATT varje människa har ett unikt berättigande utan HUR vi skapar möjligheter för att alla. Och då kan jag hålla med om att enskilda människors enkelriktade välgörenhet kanske inte är den bästa vägen att gå. Och då är vi snart inne på det geniala med den (nordiska) solidariska välfärdsmodellen.
Juridik och etikprofesorn Martha Nussbaum (som jag tidigare nämnt) har ägnat decennier åt att utveckla en teori - förmågemodellen - som tar sin utgångspunkt i basala rättigheter OCH det du talar om, OJÄMFÖRBARHETEN. Skall beskriva hennes idéer i ett separat inlägg.
Jag är övertygad om att vi inte är så oöverens som det framstått här.
Vi är verkligen överens, och har på många sätt samma värdegrund (hur skulle vi annars orkat med att följa varandras bloggar under så här lång tid? :) )
Det är bara jag som tycker många begrepp vi använder oss av har, just det, tappat sitt värde. Vi måste hela tiden arbeta med vår värdegrund för att vi ska kunna känna att den är äkta. Pröva den om och om igen.
I vissa perioder kan det vara enormt provocerande och jobbigt, men på lång sikt blir man en helare människa...
Instämmer, begreppen skall granskas, både för sitt innehåll och hur de efterlevs, du har rätt.
Men den där matematiken om det ökade värdet för de överlevande förstod jag inte.
Minskad tillgång ökar någots värde...
Tillgång och efterfrågan, ja det gäller varor och tjänster på en marknad. Men här ???
Förstår verkligen inte hur du tänker.
Jo, begreppet "värde" är något mätbart och inte något universellt. Ska vi gå efter hur vi ser på något som har värde, så är detta värde beroende av olika faktorer tex tillgång.
Om halva mänskligheten dog ut i ebola skulle de människor som var kvar bli enormt värdefulla, ja till och med en bristvara. Det vet vi sedan digerdöden tex. Digerdöden gjorde inte bara slut på människor utan också till stor del det feodala samhället, då arbetskraften kunde börja ställa krav när deras värde ökade.
I ett samhälle där vi bor så många så tätt är det lätt att känna sig "värdelös". Vem märker när vissa försvinner??
Av dessa orsaker försöker jag att inte värdera min omvärld. Det spelar ofta emot sitt syfte...
Olof,
Hela poängen med talet om alla människors lika värde är väl just att det inte är mätbart, och inte beroende av omständigheter (som tillgång och efterfrågan), utan just universellt.
Naturligtvis kan det vara så, och är säkert ofta så, att man talar om något som man inte alls kan leva upp till. Och det kan också vara så att det där (vackra) talet motverkar syftet, talet ersätter handling.
Men det betyder ju inte att tanken är fel. Utan bara att vi måste skärpa oss, och bli bättre.
Har bofastheten, sedan tio tusen år, lurat in oss på hierarkins och jämförandets bana ? Något som var fullständigt främmande för alla egalitära generationer dessförinnan. Det som var självklart, nämligen allas lika värde, är nu något vi bara kan drömma om ?
I slutändan måste jag tolka dig (som jag känner rätt väl) att alla människor har samma värde, men vi gör bäst i att inte tala om det.
Själv har jag dagligen nytta av att bli påmind om att det faktiskt är det som gäller.
Skicka en kommentar