Vardagsdrama

Satt djupt försjunken med Naomi Klein, This changes everything, när jag hörde en smäll från korridoren. Lät som någon tappade en flyttkartong, men det räckte inte för att jag skulle resa på mig från fåtöljen. Några minuter senare kändes det i alla fall litet obehagligt, borde nog kolla vad det var som small.
I korridoren låg min granne raklång och till synes livlös, det rann blod från hans huvud ut på golvet. Till min lättnad var han vid medvetande, om än lite förvirrad. Hustrun stod vettförskrämd i dörröppningen och vågade sig inte ut, för golvet var spegelblankt och nybonat. Maken hade inte läst den luddiga informationen i hissen, nu skulle han gå med några tidningar till damerna en trappa ner, och då bar det sig inte bättre.
Det blev några timmar på Södersjukhuset med datortomografi och sex stygn, men inga frakturer.
Pratade med städfirman i telefon, de gick inte alls i försvar som jag väntat mig, utan var bara bestörta och skamsna. I eftermiddags var de här för att försöka skrubba bort damtidningarna som etsat sig fast i boningsvätskan. Det gick inte. Så nu har vi ett originellt konstverk på golvet, till minne av Bertils vurpa.