Den förlorade fadern

Solen fortsätter skina, knappt en moln på himlen, börjar nästan undra om det "blivit något fel"
Det blev en behaglig söndag med lite cykling i skogen. Dagens behållning var emellertid, som så många gånger förr, ett möte.

Har tidigare berättat om John, en amerikansk krigsveteran som av stolthet (?) övergav sin familj i Göteborg och som sedan många år hankar sig fram som hemlös i Stockholm.
Har inte sett honom  på ett tag, men idag blev han dragen i rullstol i Tjärhovsparken av en ung kvinna. Jag fick veta att han blivit akut sjuk och hamnat på Södersjukhuset med två hjärtinfarkter, nu var det rehabilitering på Erstabacken. Den unga kvinnan är hans dotter, som tack vare insjuknandet fått kontakt med sin pappa efter alla år. Hon klappar honom hela tiden kärleksfullt på huvudet, och säger att nu släpper hon honom inte ur sikte, hon skall ordna ett boende i Göteborg, tills vidare får han bo hos henne. Det är oerhört gripande, vi får lite tårar i ögonen allihop, John protesterar inte det minsta mot dotterns planer. Stoltheten har han kommit över.

Det hjälps inte, mänsklig värme betyder mer än solsken.