Får ett mail som berättar att Soppkök Stockholm lägger ner. Besvikna på att så lite görs, arga på nedlåtande ryggdunkar, och (fortsatt) tveksamma till att välfärd skall bygga på välgörenhet. Meningen med köket var inte att göra det lättare att släta över vår likgiltighet, utan tvärtom.
Kanske är vi hemmablinda, vi har tagit den generella välfärden för given. Men senare år har visat att det kan vi inte göra.
Nu är det äntligen val igen. Och då gäller det att inte bara göra sig av med hemmablindheten, utan kanske framförallt närsyntheten, och för död och pina inte fästa någon vikt vid om den ena eller den andra partiledaren har prickat dagsformen en vecka före valet i en underhållsbetonad utfrågning. Utan istället ta ett steg tillbaks, och begrunda. T. ex vart pengarna tar vägen.
BNP per capita i Sverige är dubbelt så hög idag som 1980. Hur går det ihop med att vi får allt svårare att bemanna och belöna skolor och sjukhus, borde vi inte, i princip, ha råd med dubbelt så många lärare jämfört med 1980 ? Var har pengarna hamnat i stället ? Svaret är enkelt ; i våra plånböcker, i vissa mer än andra, avsedda för valfri, privat konsumtion.
Och frågan blir förstås - var det så vi ville ha det ? Var den privata materiella standarden så dålig 1980 ? Dög den inte ? Var det rätt att prioritera en högre privat materiell standard framför små klasser ?
960 miljarder (!) i minskade skatteintäkter på åtta år. Det vore märkligt om den prioriteringen får fortsatt förtroende.
Eller också är det inte så märkligt. Jag tror de flesta gärna skulle nöja sig med 1980 års standard, om det inte vore för två saker. Dels, det är väldigt, väldigt svårt att inte jämföra sig med grannen. Dels, vi har accepterat föreställningen att utan ökad privat konsumtion blir det inga pengar över till den generella välfärden. Och då sitter man i saxen ; man vill en sak, men känner sig tvingad att välja en annan.
En rävsax som i ännu högre utsträckning gäller miljön och klimatet.
Det är inte lätt att vara en hygglig människa, även om man gärna vill. Man behöver lite hjälp på traven att minska frestelsen att välja själviskt och kortsiktigt. Under förutsättning att jag kan lita på staten och kommunen är skatten som jag tvingas lämna ifrån mig varje månad kanske den bästa hjälp jag kan få ?
Soppköket läggs ner
ETC
4 kommentarer:
Efter att ha lyssnat på Jonas Sjöstedt i dag är det väldigt uppenbart hur många paradoxer, och dyra sådana, vi har byggt in i systemet.
Vi ska inte ha vinst i välfärden, men vilken vinst i vilken välfärd? Anledningen till att privata intressen fick komma in var ju faktiskt att inte den statliga- och kommunala verksamheten levererade det vi ville ha, och då trodde vi att det kanske privata intressen skulle klara det bättre och framförallt billigare.
Talade med en man idag, se min blogg, som tyckte att vi producerar tillräckligt för att inte alla ska behöva jobba. Men det resonemanget ger ju också mindre pengar till den där "välfärden" ingen riktigt verkar veta vad det är längre.
Så frågan är egentligen: Vad är det vi kallar för välfärd???
Nej, det är inte så lätt, allra helst när man avkrävs praktiska och detaljerade lösningar.
Vad jag syftar på är det övergripande och långsiktiga, vad är det som är viktigast, vilka grundläggande värderingar ska vara vägledande.
Materiell standard ? Trygghet ? Rättvisa ? Solidaritet ? Individens frihet ? Ansvar för kommande generationer ?
Inlägget vill slå ett slag för det vi båda brukar framhålla som en väg framåt : förnöjsamhet.
Läser f.n Martha C Nussbaum - " Främja förmågor - en modell för mänsklig utveckling ". Känns verkligen som en hjälp på traven att komma ur den svåra konflikten mellan rättvisa och individens frihet. Återkommer.
På min lilla turné idag tog jag mig tid att snacka med min spontana fan club, dvs människor vi normalt skulle kalla a-lagare eller liknande.
Dessa människor har ju en speciell plats i välfärdssamhället. En av dem varnade för att det nu snart kommer att bli ett andra världskrig. Då frågade jag, där mitt ibland alla valstugor:
- Om det blir ett världskrig, hur viktig är välfärden då för alla dem som vill ha vår röst?
En grupp som normalt kan lösa alla problem utom sina egna hade, för ovanlighetens skull, inget svar...
Vi får börja lyssna till " prekariatet ", snart är dom/vi i majoritet ..
http://www.svt.se/kultur/den-nya-agendan-tar-plats-valdigt-snabbt
Skicka en kommentar