Septemberdimman ligger tät på mornarna, det inbjuder inte till cykling, krockrisken känns överhängande. Om jag ändå dristar mig ut så är det långsamt och försiktigt som gäller.
Dimma tar inte bort, det döljer, det som inte syns finns ändå, det vet jag. Att cykla i dimma som om sikten är klar, det gör jag knappast.
Men det omvända, att sikten är klar och farorna osynliga, hur gör jag då ? Risken är stor att jag inte bryr mig.
De flesta experter är eniga om farorna med ökade koldioxidhalter i atmosfären. Men det syns inte, varken koldioxiden eller farorna, inte i Sverige.
Alf Hornborg har nog rätt. Vi ställer inte om förrän faran är uppenbar, eller katastrofen ett faktum. Hur skall man annars förstå en valrörelse så totalt befriad från rädsla och respekt för ett hot som gör alla plånboksfrågor överflödiga ?
Jag tror på försiktighetsprincipen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar